Igår morse kom det äntligen lite kramsnö. Vi var tidigt ute, barnen och jag, drog pulkan i backen vid äppelträdet. Redan klockan tio stod det en snögubbe vid lekstugan. Stor, lik en insekt med många långa ben lånade ur 4-åringens pinnsamling. Denna första blev dock sönderkramad av 2-åringen så det blev denna vi hann fotografera istället. Efter lite fika på lekstugealtanen så kom regnet. Höll ut en timme till, 4-åringen sprang över till grannen en stund också innan vi gick in för att äta lunch. Den välsingnade bebisen sov hela tiden gott i vagnen och vaknade inte förrän 2-åringen hunnit lägga sig för lunchvilan. Idylliskt? Kanske på ytan, men sanningen är den att jag fick fly ut med barnen.
Flyr undan gap och skrik. Hot om att dra barnen i nackhåren och kasta alla deras leksaker för att de busar och sprider ut saker överallt... etc. Kastade ner ett par bananer, vindruvor och limpskivor i en påse. Visste att det fanns festisar i bilen jag kunde hämta. Tar inte strid. Vill bara rädda dem bort. Att de ska slippa höra. Slippa se en galen ursinnig blick hos den de älskar som sin far. Som ibland är så snäll och go. Men lika ofta en despot som de inte förstår sig på. Inte jag heller. Hinner inte tänka. Lägger bebisen i vagnen och hon gallskriker hela tiden medan jag klär på de andra. Ormar i overaller på hallgolvet, tjorv med vantar, mössor och halskragar. Jag är sönderstressad, skakar och skriker inombords jag med. Innanför hallen står han och granskar oss, kritiserar hur jag klär på barnen, att de går med skorna på mattan och smutsar ned och så vidare. Säger att han inte vill bo med oss längre. Att han inte vill ha med ungarna att göra, orkar inte med dem. Vet inte för vilken gång i ordningen. Svarar att jag är trött på alla tomma ord innan vi skyndar oss ut. Känner blickarna från fönstren hela tiden vi är ute. Lättnad när han tar bilen och åker iväg, 2-åringen vinkar glatt och vill springa efter pappa.
Flyr undan gap och skrik. Hot om att dra barnen i nackhåren och kasta alla deras leksaker för att de busar och sprider ut saker överallt... etc. Kastade ner ett par bananer, vindruvor och limpskivor i en påse. Visste att det fanns festisar i bilen jag kunde hämta. Tar inte strid. Vill bara rädda dem bort. Att de ska slippa höra. Slippa se en galen ursinnig blick hos den de älskar som sin far. Som ibland är så snäll och go. Men lika ofta en despot som de inte förstår sig på. Inte jag heller. Hinner inte tänka. Lägger bebisen i vagnen och hon gallskriker hela tiden medan jag klär på de andra. Ormar i overaller på hallgolvet, tjorv med vantar, mössor och halskragar. Jag är sönderstressad, skakar och skriker inombords jag med. Innanför hallen står han och granskar oss, kritiserar hur jag klär på barnen, att de går med skorna på mattan och smutsar ned och så vidare. Säger att han inte vill bo med oss längre. Att han inte vill ha med ungarna att göra, orkar inte med dem. Vet inte för vilken gång i ordningen. Svarar att jag är trött på alla tomma ord innan vi skyndar oss ut. Känner blickarna från fönstren hela tiden vi är ute. Lättnad när han tar bilen och åker iväg, 2-åringen vinkar glatt och vill springa efter pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar