Det är lite mer än tre år sedan nu som flyttlasset gick söderut. Äldsten var liten, allt var nytt, huset upp och ned i målningskaos. Minns det som i en dimma. Allt har sedan dess gått i en otrolig fart.Renoveringar, två barn till, massor med arbete. Nästan ofattbart i vilket tempo vi lever. Levde även innan flytten.. minst fem år nu som allt rusat på i 180 knyck utan att vi kunnat stanna upp, njuta, reflektera.
Summerar man upplevelser, prestationer, resultat så ter det sig inte verkligt, inte mänskligt. Men det är vår verklighet.
Undrar om vi kan stoppa det skenande tåget innan det havererar.
Vet varför jag längtar hem till Norrland. Det slog ned som en bomb för mig en dag nyligen. Plötsligt blev det så glasklart. Det har inget med staden, naturen eller faciliteterna (hm, vilka?) att göra. Egentligen inte alls kopplat till platsen. Men, där och endast där finns det människor som älskar mig och barnen för dem vi är. Där kan jag slappna av och vara mig själv för att låna några ord ur en ölreklam...
Här lever jag ett fejkat liv. Inga äkta vänner, allt handlar om att upprätthålla fasader och skapa illusioner känns det som. Vet knappt vem JAG är längre. Skrämmande att tänka sig att jag lever en lögn och att det är den lögnen som är barnens verklighet. Det enda de vet är sant.
Jag måste verkligen läsa vidare och se om jag kan förstå vad det är som håller dej kvar vid denna man. Om det kan vara att barnen har det bättre med båda föräldrarna, att du inte vill vara utan dem varannan vecka, att du fortfarande älskar honom på nåt mörkt sätt.
SvaraRaderaÅ andra sidan vet jag ju hur många år det tog för mej att komma loss och hur lycklig jag var som nyskild.
Undrar om du kom fram till något.. men det ligger något i allt det du nämner.. fast kanske även en ovilja att ge upp..
SvaraRadera