Sista sommardagen

Jag hittar inte den där bluetoothgrejen så det blir ingen bild från mitt förmiddagsfika. Inget nyplockat Astrakanäpple och ingen blåbärssmoothie.

Men det får gå ändå.

Dagen är underbart solig och varm och jag, jag är sådär naken och skör mitt i allt det starka.

Lämnat sonen på stora skolan där vi härmed avslutar inskolningen till förskoleklass och flickorna de är ju på dagis. Jobba lite hemma idag, det var tanken, hämta tidigt och imorgon kör vi skarpt med lämning hållplats ett 0700.

Men när jag kom hem så kunde jag bara inte gå in. Sommaren kopplade sitt grepp om mig och det blev så påtagligt att här, här tar det slut. Läste tidningen på trappan och gjorde mig sen ett ritkigt lyxigt fika därtill. Fick ett ryck och rensade hårt i rabarberbestånd och hallonsnår. När det blev nog svettigt satte jag mig istället i skuggan på altanen och läste ut Mia Skäringers bok och grät.

Grinade för att allt det hon skriver kommer mig så nära. Allt det där om att vara sann mot sig själv. Och hon får mig verkligen att känna att kanske finns det ingen annan väg ut än två separata.

Samtidigt så har jag precis limmat ihop vad som liknade en separation mailledes från andra sidan jorden. För det är alltid så att när han reser, då ska allt plötsligt se så jäkla bra ut i alla mail. Och när jag inte orkade vara skenhelig längre, utan påminde om exakt var vi faktiskt stod när han reste så briserade allt i ett ord- och svartsjukekrig utan dess like. Så orkar man ju inte hålla på via mail. Heller. Så jag fegade ur och lappade ihop allt precis när han började undra om han skulle skaffa en lägenhet redan innan han reste hem igen.

Om två veckor kommer han.

Och jag har ont i magen samtidigt som jag hjälper de längtande små att räkna ned.

Men en sak vet jag, jag är inte lika paniskt rädd för att bli ensam längre.

Bloggen börjar glida mig lite ur händerna. Tiden brister, men även engagemanget. Kanske behöver jag den inte lika mycket längre, samtidigt som jag inte vill släppa taget om ER som ändå fortfarande tar er tid att läsa ibland. Så jag lovar inget, men det kommer nog även i fortsättningen att vara lite glesare mellan inläggen...

Tack för att ni finns!

Gräsänka

Jo han har åkt igen. Fem veckor denna gång och det blev bestämt med ganska kort varsel.

Jag vet att många omkring oss tycker synd om mig men jag kan här erkänna att jag innan resan tyckte att det skulle bli skönt också. För det var oerhört turbulent veckorna innan och det orkar man inte heller med. Till slut kände jag bara att jag ger blanka f-n i vart du tar vägen och om du kommer åter eller ej.

Men nu så rullar vardagen för oss fyra och det är grymt ensamt. Barnen saknar pappa och det är bara han som duger, som kan göra allting bra. Jag som får fixa avloppet och klippa träden jag inte når, rodda simskolan och förlänga min ledighet för inskolning till förskoleklass. Jag, bara jag. Så visst känner jag av hur det skulle vara att bli ensam. Samtidigt blir jag effektivare när jag kan göra allt på mitt sätt.

När katten är borta. Å jäklar vad vi dansar.