Gräsänka

Jo han har åkt igen. Fem veckor denna gång och det blev bestämt med ganska kort varsel.

Jag vet att många omkring oss tycker synd om mig men jag kan här erkänna att jag innan resan tyckte att det skulle bli skönt också. För det var oerhört turbulent veckorna innan och det orkar man inte heller med. Till slut kände jag bara att jag ger blanka f-n i vart du tar vägen och om du kommer åter eller ej.

Men nu så rullar vardagen för oss fyra och det är grymt ensamt. Barnen saknar pappa och det är bara han som duger, som kan göra allting bra. Jag som får fixa avloppet och klippa träden jag inte når, rodda simskolan och förlänga min ledighet för inskolning till förskoleklass. Jag, bara jag. Så visst känner jag av hur det skulle vara att bli ensam. Samtidigt blir jag effektivare när jag kan göra allt på mitt sätt.

När katten är borta. Å jäklar vad vi dansar.