torsdag 31 december 2009

Årets sista

Pojken blir vansinnigt arg på mig och vrålar:

"Du är ingen bra mamma och jag tänker följa efter pappa om han flyttar!"

Vi blir sams men när vi ska skåla och pratar om önskningar inför det nya året så kommer detta:

"Jag önskar att ni, om jag flyttar med pappa och bor hos honom, att ni kommer ha det bra ändå och inte glömmer bort mitt telefonnummer!"

Great. Just great.

Sent fredagstema-julaftonen 2009

Min julafton började med att jag gick och la mig.

Stökigt som fan. Köket fullkomligt upp och ner. Men allt inslaget till slut... fast pappret tog slut, som det ju alltid gör när man hittar de där sista grejorna man hade glömt bort att någon skulle få.

Där precis på andra sidan midnatt tar batterierna fullkomligt slut och jag inser att det är bättre att få sova än att ha det rent hemma, julafton till trots.

Granen klädde vi under kvällen och det var väl där det började spåra ur lite. Det var där femåringens julstämning gick i graven är jag rädd. För det ska ju göras på makens sätt. Och barnen ska helst sitta stilla och se på. ÖÖööhh!? Den blev klar till slut och tack vare mig fick barnen ändå hänga sina grejor lite var de ville. Men sådär mysigt roligt blev det ju aldrig.

Natten blev rätt så lugn och jag var först uppe förstås som vanligt, med småtjejerna. En lugn frukost och lite TV tittande. När alla vaknat var det nästan lunch och tomtegrötsdags. Efter det en lååång väntan och ivriga diskussioner på diverse främmande språk om hur vi skulle lösa tomtemysteriet detta år. Det slutade med att maken fick åka till farmor igen.. och köra showen själv. Uppskattat av pojken som spelar med fast han ju vet vem det är. Flickan blev lite rädd och köpte allt med hull och hår.. fast minstingen vår kröp fram och glatt utbrast... -pappa!

Eftermiddagen kom med Kalle Anka och stämningen var fortfarande helt ok. Det var väl där någonstans mellan Ferdinand och Robin Hood... som maken smet iväg och försökte öppna sina egna julklappar på egen hand, vi hade helt enkelt inte hunnit med våra, vilket slutade med att barnen fick skäll för att de smög efter och var nyfikna...

Nåväl, resten av kvällen var det NINTENDO som gällde. Lite mer mat. Godis. Tjafs. Jag minns nu inte om vad det bråkades ens en gång. Men jag minns hur han sa att "du behöver inte bry dig om att öppna dina julklappar för jag tänker ändå lämna tillbaka dom!"

Så jag struntade i att öppna faktiskt.

Men när juldagen grydde så hade jag ändrat mig. Öppnade snabbt och klippte bort alla lappar. Tycker att jag var värd det ändå. Skit samma att det inte gavs med hjärtat-det var ju mitt!

Såhär i efterhand är det flera saker som känns lite ironiska...

-Att kameran gick sönder så att jag inte har en enda bild från julaftonen. Som om det inte är meningen att den ska minnas.
-Att mina föräldrar gav maken en tavla föreställande ett brudpar.
-Att det jag fick av maken var underkläder och nattlinnen...

Femåringen då. Ja, han sa att det blev rätt bra ändå. Men det är nog mest baserat på julklappsskörden. Fortfarande är det nog sorgligt nog det som gör hans jul, som är hans jul. mer än något annat.

Och jag önskar att det inte vore så.

Jag önskar mycket för nästa år.

När det tar slut

Året är snart slut.

Fyrverkerierna har redan dragit igång.

Sitter här med så lite tid och så många tankar.

Men det får komma i tur och ordning.

Först ett ordentligt försenat fredagstema som jag ändå vill få till eftersom det skulle handla om julafton och det är säkert många som undrar hur det blev...

onsdag 30 december 2009

Dan före dopparedan

"Jag tycker inte det är roligt med julafton längre"

Så säger han, femåringen, när han ska gå och lägga sig.

Fan ta honom, tänker jag.

Fan ta den som får en femåring att säga så kvällen före julafton!

måndag 21 december 2009

Utmaningen antagen!

I en snabbvariant.. fick den här av Taina

Årets bedrift: Överlevt trebarnslivets första helår.
Årets bittra: Jag är inte bitter.
Årets bästa semester: Norrland i juli.
Årets nytillskott: En dubbelsulky där de åker på rad. Kanon i bilen.
Årets förlust: Mera självrespekt.
Årets vuxenpoäng: När jag klippte lång page. Ser äldre ut. Som Anna Lind.
Årets fysiska förändring: Gått ner till matchvikt.
Årets nya kändisförälskelse: Finns det nya kändisar? Aldrig haft någon riktigt kändisförälskelse.
Årets mest gåshudsframkallande låt: "Release me" med Agnes Carlsson.
Årets läsupplevelse: "Din kompetenta familj" av Jesper Juul.
Årets insikt: Det går inte längre.
Årets teve-besatthet: Grey´s anatomy.
Årets fest: Det blir det senaste barnkalaset, i en gympahall. Vuxenfest minns jag inte när jag var på senast...

Dagen efter


Är han superpappan.

Vi garnerar pepparkakshjärtan till granen tillsammans och det hade knappast varit mer harmoniskt i en gammal julfilm på svt.

Nästan så att jag själv undrar.

Om jag drömt.

Eller hallucinerar.

söndag 20 december 2009

Jag kommer inte hem ikväll...

Ja, så låter det i telefonen.

Jahaja. Kan inte bry mig mindre faktiskt. Vet att det inte är annat än jobb och för övrigt så lättar bara stenarna från maggropen. Så slipper vi älta och välta ikväll.

Så vad gör jag? Känner mig ledig. Låter barnen springa uppe. Spelar musik och läser bloggar. Pojken somnar inte förrän halv tio.. i min säng tillsammans med lillasyster. Fy då. Jag som brukar vara så noga med tiderna. Fast han säger att jag är den bästa mamman och det värmer. Röstfiske? Han vill bo med pappa nämligen. Förstår inte bättre än att han säger så. Pappa. Just en fin pappa det...

Imorgon har vi en pulkaträff på förmiddagen, så när han kommer hem är vi ute. Få se hur resten av dagen blir. Jag skulle vilja köpa julgran och posta sista julbreven, men det beror ju på.. liksom allt allt annat beror på numer..

Lagom till fjärde advent

Först det föga oväntade:

"Vill inte ens fira jul med er längre!"

Blir inte så överraskad. Det brukar liksom alltid komma brasklappar som denna innan allt som skulle kunna rymma positiva förväntningar. Även om jag nu faktiskt nästan trott på att det var ganska bra trots allt. Att det kunde ordna sig, iallafall över helgerna.

Men det blir värre.

"Jag ordnar ett beställningsjobb. Eller så går jag in i klädkammaren och tar hand om det själv. Så slipper jag dig och barnen hamnar i fosterhem. Du firar inte jul med oss!"

I klädkammaren har vi vapenskåpet.

Vad fan säger man. Jag är inte rädd för att han verkligen skulle göra något. Men allt känns ju långt bortom rim och reson. Det är liksom ingen idé att försöka säga något mer. Jag blir stum och han än mer förbannad för att jag vägrar prata med honom.

Hejsan, hoppsan, fallerallera. När julen kommer ska varenda unge vara glad.

Fredagstema-halvårskoll i fotomappen..

Juli

Vi är hemma nu, barnen och jag. Hemma däruppe. Den där första morgonen när vi åkt runt träsket med morfar för att kolla in stranden på andra sidan var nästan magisk. Klockan inte mer än åtta. Så tyst och stilla. Vattnet precis sådär avbitarkallt som jag mindes det från min barndoms somrar, men barnen har roligt i sanden. Morfar anstränger sig, gräver och hämtar vatten, fast han har miljoner saker att göra hemma på gården.

Jag, jag läser DN och känner mig nästan som en människa. Känner att jag kan släppa kontrollen lite, lite. Att jag inte är så ensam.

Tänker också på att jag borde komma till någon sorts insikt innan jag reser tillbaka, men är osäker på om det blev så.


Augusti

På Arlanda. Vi ska till Grekland. Bara dryga dygnet efter att jag blev utelåst men jag försöker glömma det och fokusera på att det ska få bli positiva minnen av den här resan.

Det är fullt sjå att hålla reda på barnen som springer åt olika håll, men jag tycker de är duktiga. Kön till gaten suger och vi går på nästan sist. Jag har svårt att förstå att man låter småbarn vänta så länge. Andra verkar ha svårt att förstå hur det är att resa med småbarn.


September

Vi har hittat kantareller. Massor av kantareller. Tack vare farmor som tagit med oss till sitt eget ställe. Jag njuter av ljuset, luften och tystnaden.

Andas.






Oktober

Födelsedagsmånad. Lillan fyller ett. Maken är bortrest precis som när mellantjejen fyllde ett. Jag klandrar honom inte för jag vet ju att han under omständigheterna knappast kunnat göra något annorlunda, men det känns konstigt. Känslan av att han står utanför oss förstärks om möjligt ännu mer. Vi äter pannkakstårta och bjuder hem farmor.

Jag fyller också år och det känns mest sorgligt numer. Är nog ledsnare för det än jag vill erkänna.


November

En dag på öppna förskolan. Det var länge sedan sist, men barnen har alltid roligt här och jag kan sitta ned en stund eller två. Idag klär de ut sig. Jag känner mig också lite utklädd och har svårt att förhålla mig till övriga föräldrar. Tänker att jag nog tappat all min sociala kompetens. Allt som kommer ur min mun blir till grodor och jag fattar inga skämt.

För övrigt så är jag allmänt stressad. Så pass att jag klämmer av mig tummen i bildörren utanför dagis. Tänker mycket. Vill mycket, men hinner lite. Saknar släkten som jag inte kommer att få träffa den här julen heller, saknar den julstämning som finns där. Julen som ju är så rolig!


December

Eftermiddag och det börjar mörkna, jag har precis kommit hem med barnen. Julsnön kom till slut och jag är glad för det. Bråten ser så mycket trevligare ut nu. Samtidigt är jag förbannad på alla som parkerat på gatan så att de inte kunnat ploga ordentligt.

Nu har vi ett långt jullov framför oss. Allihopa. Maken är också ledig två veckor och vi ska ingenstans alls. Julklapparna är i princip klara och frysen full med kakor och lussekatter.

Jag har hoppats så innerligt på en lugn och skön jul men tyärr ser det redan ut att bli värre än någonsin.

fredag 18 december 2009

Vem är det synd om?

"Jag tycker synd om dig för du är alltid arg på mig."

-Vad sa du, sa du..?

"Jag tycker synd om dig"

Handfallen står jag där med tandborsten i högsta hugg.

Och vi bara kramas istället. Min pojke och jag.

Om fredagstemat

Medan jag tittar igenom fotomappen så länsar tvååringen badrumsskåpen och smörjer in både sig själv och lillasyster med schampoo.

Så det kanske blir lite försenat.

Typ.

onsdag 16 december 2009

Jag har fått paket!

Ett väldigt fint sådant.

Tack Emma för den goda idén om julklappsbyte!

måndag 14 december 2009

Flyt

Idag var en såndär dag som det finns alltför få av i mitt liv.

När det bara flyter.

När favoritparkeringen står tom, allt jag behöver är på halva priset och tiden räcker till.

Jag tankar fullt och mannen på macken fyller på spolarvätskan åt mig. Det är ingen kö till självutcheckningen på ICA och under mitt rekordsnabba besök slinker det med en julskiva med Peter Jöback. Den trallalallar vi till, lillan och jag.

Och vi hinner precis till dagis.

Och allt är bra.

fredag 11 december 2009

Fredagstema om stjärngossar eller nåt

Luciatåg.

Det väcker inga ljusa minnen direkt.

Lite småmysigt halvglittrigt förstås. Men mestadels toksömnigt, bistert magkrypande och kallt.

Jag var aldrig vackrast och sjöng aldrig rent. Höll mig prydligt i bakre delen av ledet. Det enda jag egentligen minns från skoltiden var känslan av en ren popularitetstävling vid luciavalet. Naturligtvis underförstått då att jag aldrig blev vald till lucia. Trots att jag hade det längsta blonda håret av alla.

Anar ett litet stänk av något där. Jag hade nog faktiskt velat få vara lucia jag med. Någon gång. Även om jag knappast hade vågat så feg som jag var. Och inte kunde ta en ton.

Nu får jag stå där och se mina barn sjunga samma sånger och jag gör det med tårar i ögonvrårna. För att det är rörande förstås. Men också för att de ser så vilsna ut. Osäkra såsom jag själv var. Och för att jag tänker på den ryggsäck de redan bär som ingen annan verkar se.

Jag tänker speciellt på förra året då pojken råkade bli ensam som stjärngosse. Han tyckte inte om att stå ut ur mängden. Han kände sig bara utanför. Och den blicken som sökte genom publiken för att se om pappa kanske ändå kom.. trots att han sagt att han skulle strunta i det...

...den glömmer jag aldrig.

onsdag 9 december 2009

Lägesrapport


Det var ett tag sedan nu.

Själv avskyr jag när en blogg jag fastnat för bara tystnar.

Här beror det mest på att maken varit ledig.

Och att vi faktiskt haft det ganska bra.

Det finns plats för både glädje och mys. Även om det hela tiden är nära att vända, så balanserar vi på rätt sida. Han har byggt pepparkakshus med barnen och vi har gjort julfint här hemma.

Men när det känns bra och vi pratar om framtiden, så undrar jag alltid någonstans ändå... om det är en framtid jag vill ha egentligen. Om jag någonsin kan förlåta allt. Någonsin känna mig trygg med att det inte kommer mer.

Barnen är friska och verkar må rätt så bra men jag skräms lite av deras pappafixering. Är det för att han så många gånger hotat att försvinna? Det känns lite ibland som med den där hundvalpen som vägrar släppa ett ben som försöker skaka loss den... Observera att det inte är bokstavligt talat denna gång. Pojken får panik när pappa åker till jobbet, är nästan på väg ut genom fönstret i vinterkylan med tårarna sprutande. Och på dagis vill han inte alls vara. Hittapåsjuk idag.

Nu ska vi snart hämta lillasyster och i eftermiddag bakar vi mer lussebullar.

Ännu en dag...

lördag 5 december 2009

Fredagstema-julklappstips


Mina bästa julklappstips...

som dessutom passar alla...

finner ni i unicefs gåvoshop.

Till exempel 28 doser poliovaccin

för endast 40 kronor.

Ge med hjärtat!

torsdag 3 december 2009

Ett brustet hjärta

Min pojke är så kär.

Och dom var så kära i varandra.

Den här teckningen fick han med sig hem med häromdagen.

Och sov med i sängen.

Nu är hon kär i en annan.

Och min pojke är förkrossad.

Vi pratade om att åka till Kolmården i sommar.

Då sa han att nej det går inte för hon brukar vara där hela tiden... och nu känns det som att jag aldrig kan bli glad igen.

Inte kan man trösta med att det blir lättare som vuxen heller...

Stackars liten!

tisdag 1 december 2009

Att ha leukemi eller inte

Inatt sover jag med en klump i magen.

För flickan min, ska ta prover imorgon.

Och förhoppningsvis.. är det falskt alarm.

Men... jag kan inte sluta tänka på alla men.

söndag 29 november 2009

När vi ska åka på julmarknad..

Då är vi lite sena förstås.

Och så letar vi en sko.

Sen bråkar barnen i hallen.

Och vi hinner inte ut före maken.

Och när han ska klä på sig då är det nåde den som står i vägen. Nåde den som har klivit på hans skosnören eller gömt hans nycklar. Nåde alla oss.

Pojken hinner ut. Flickan står vid dörren och gråter. Lillan bara är.

Och allt är slut igen. Och jag ska dra igen. Och han ska minsann åka och köpa skruv istället.

Så stormar han ut och ber pojken välja om han ska med eller stanna hemma med oss. Pojken bara pekar på pappa. Och sätter sig i bilen. Flickan springer efter med tårarna sprutande. Och jag får gå efter och bära in henne.

Så står jag där i hallen. Och jag vet att han inte åker, att han förväntar sig att vi snart kommer ut ändå.

För min egen del så vill jag bara skrika. Skrika att jag åker ingenstans med en som behandlar oss på det där jävla sättet. Men flickan där på dörrmattan, hon är förkrossad för att hon inte skulle få åka med. Och pojken som redan sitter där i bilen, han är ensam och gråter säkert inombords ändå.

Så hittar vi skon, torkar tårarna och går ut.

I bilen stryker jag min pojkes kind.

Och då drar han ner mössan över ögonen.

fredag 27 november 2009

Fredagstema-advent

Min Gud är det inte fredag igen..!?

Jag som lovade komma ihåg det den här gången...

Men inget har jag förberett, inget endaste litet kort att hala fram ur tröjärmen.

Advent skulle det handlat om och advent blir det ju snart oavsett.

Oavsett vad jag skriver.

Oavsett om vi fått upp några julprydnader eller ej.

Oavsett om man överhuvudtaget håller ihop.

Håller ihop det gör jag. Till och med tummen fast den gick av.

Julprydnaderna är det sämre med. Fast jag vet ungefär var de är någonstans.

Alltid något.



Hittade en bild till slut. Pojken har bakat sig själv och sina systrar, varav den ena med långt hår.

måndag 23 november 2009

Två röster i natten

Vi ligger tunga i becksvart mörker med en snusande ettåring mellan oss.

Han vill prata om sitt jobb och mina karriärval, om sin syster och om företaget.

Jag frågar om han vill leva med mig och han vet inte.

Han bollar frågan tillbaka och jag svarar att jag vet inte heller.

Jag säger att det känns som att jag har lång väg att gå för att kunna förlåta honom... samtidigt som han vägrar erkänna att det finns något att förlåta...

Fortsätter med att barnen förtjänar lyckliga föräldrar och om vi inte kan hitta ett sätt att vara lyckliga tilllsammans så måste vi ge upp för deras skull.

Han säger jamen dåså.. ta över lånen så får du allt du vill ha och ensam vårdnad så du kan flytta vart du vill..

Jamen är det det du vill frågar jag.. och får inget svar.

Jag hör mig själv säga att jag är beredd att fortsätta för att se om vi kan hitta tillbaka till varandra... men då måste kränkningarna upphöra.. att barnen ska inte behöva höra såna hemska saker..

Sen är det tyst väldigt länge...

Och jag inser att han sover.

söndag 22 november 2009

Jullista

Lånat den här av Pysen..
Skulle du kunna tänka dig att jobba på julafton? Nej. Har gjort det förr men det var innan jag fick barn.
Bakar du något till jul? Vad? Lussekatter till lucia, men det blir bara en gång sen bakar svärmor resten.
Vilket föredrar du, lussekatter med eller utan russin? Med russin ska det vara, men inte i degen.
Vill du ha egenproducerat julgodis eller köpt? Både och. Gjorde mkt gott förr, mozartkulor och tryfflar och sånt men det var då... måste ha skumtomtar!
Knäck eller ischoklad? Knäck.
Hur ser din adventsljusstake (den man tänder varje söndag) ut? Röd i metall.
Som fönsterprydnad stjärna eller elljusstake? Både och, men inte i samma fönster..
Vill du ha julkort med brevbäraren eller som e-post? SNIGELPOST
Vilka färger har ni till jul? Klassiskt röd/grön/vit? Guld/isblå?…eller vad? Rött. Samma röda året om.
När julpyntar du hemma? Första advent!!
Har varje julprydnad sin bestämda plats år ut och år in? Å nej.
Vad bara MÅSTE hänga/finnas i granen? Allt som barnen har gjort på dagis. Röda kulor och en gammal ängel som var fasters.
Har du ett färgtema i granen? Nej. Inte sedan barnen började ta hem diverse dagiskreationer.
Levande gran eller plastgran? LEVANDE. Kungsgran. Stor.
Hur ser din julfrukost ut? Lussekatter och julmust framför TVn.
Brukar du göra något aktivitet på julafton, t.ex. gå en promenad, spela sällskapsspel osv. ? Inget måste.
Dricker ni köpeglögg eller hemmagjord? Köpt om någon alls.
Vilken glögg brukar du dricka på jul om ni köper den? Blossa.
Vad brukar ni ha i glöggen? Mandel och russin.
Finns det någon frukt som är ett MÅSTE till jul? Satsumas. Inte samma sak med clementiner.
Vilken är din favoritjulskiva? Mammas.
Vilken är din favoritjullåt? Last christmas...
Vad skulle du inte vilja vara utan på julbordet, vad är ett absolut måste? Måste ha äppelmos till skinkan.. men det förutsätter ju skinka också..
Nämn tre rätter du lagar helt själv till julbordet? Inte en enda.
Föredrar du vörtbröd med russin eller utan? Utan.
Risgrynsgröt eller Ris à la malta? Risgrynsgröt.
Vill du ha dopp i grytan eller inte på julbordet? Inte.
Dricker du julmust eller mumma till julbordet? Julmust!
Vilket är ditt bästa julrecept som du har fått av din mamma eller svärmor? Pappa lagar mesta maten.. har inga speciella recept faktiskt.
Tittar du varje år på Kalle´s julafton? Jag försöker.
Vilken snutt är favoritsnutten ur Kalle´s julafton? Lady och Lufsen.
Har du sett Karl-Bertil Jonsson´s jul? Såklart, den är ju bäst.
Har ni tomte hemma? Ja vi försöker..
Köper du julklappar till många? 12.
Tycker du att det skall vara julklappar till alla eller bara barnen? Alla. Med rim.
Tycker du att julklapparna skall vara inslagna i affären eller vill du göra det själv? Roligare att slå in själv.
Färgglatt eller enfärgat julklappspapper? Både och.
Roligast att få i sin julklapp? Överraskningar!
Vad skulle den ultimata julklappen vara till dig i år? En fröjdefull jul.

fredag 20 november 2009

Fredagstemat som glömdes bort

Inte haft en tanke på det.

Fast jag borde förstås ha fotat skylten vid akutmottagningen.

Eller till röntgen eller nåt.

Men jag får försöka komma ihåg fredagen nästa vecka.

Och ge fan i att stympa mig själv.

Tummetottbrott

Okej. Ta ett ögonblick och begrunda det här.

Hur man kan smälla igen en bildörr med armbågen. Och lyckas få samma hands tumme i kläm i just nämnda dörr.. som stängdes hårt.

Lite av en bedrift, va?!

Sensmoral: man ska alltid tvätta håret och sminka sig, lägga i den där kisstvätten och fylla diskmaskinen innan man åker till dagis.

Alltid.

För man vet aldrig när man kan hamna på akuten.

Och högerhanden plötsligt är obrukbar.

Aj.

tisdag 17 november 2009

Den andra versionen

Enligt maken så är jag fruktansvärt egoistisk.

Jag har utnyttjat honom maximalt för att få allt jag vill ha och nu önskar jag livet ur honom.

Jag har låtit honom bokstavligt talat jobba ihjäl sig utan att vara beredd att offra något själv.

Jag lyfter inte ett finger här hemma annat än det absolut nödvändigaste.

Jag har lärt barnen att de inte behöver lyssna på sin pappa.

Jag har gjort huset till mitt och barnens, här finns ingen plats för honom och hans saker och han känner sig inte välkommen hit.

Jag ljuger systematiskt för honom.

Och nu väntar jag bara på att det ska bli rätt tillfälle för mig att lämna honom.

Hmm.

Nunne

Hon kallade mig så.

Min första stora kärlek.

Den lilla tjejen som jag alltid hade all tid i världen för.

Lilla I.

Jag var allt som hennes mamma inte alltid orkade, hann eller kunde vara. Jag läste hur många böcker som helst. Lekte tills leken tog slut och jag var den som köpte hennes allra första rosa Nike.

Sen tog förhållandet med hennes morbror slut och jag flyttade söderut. Mitt eget liv tog över. Jag lämnade henne. För det är det ju den vuxne som gör i ett sånt här fall. Jag minns inte vad det var som gjorde att jag slutade skicka födelsedagskort den där dagen i maj till exempel.

Men inget hade ju hon gjort för att förtjäna det.

Jag ser henne nu på facebook som den kvinna hon blivit. Så otroligt vacker. Och när hon skriver att hon visst minns och ofta tänkt på mig så skäms jag och jag gråter. Skäms för att jag försvann. Gråter för att jag inser hur mycket min egen dotter kommer att minnas. Hon som inte på långa vägar har fått så mycket av min tid och kärlek som lilla I fick. Hon som får nöja sig med smulorna efter storebror och lillasyster. Hon som jag ofta är hård och sträng mot och dessutom har en periodvis mycket elak pappa.

Och hon, hon har ingen Nunne som finns där bara för henne.

fredag 13 november 2009

Fredagstema-Underifrån

Idag denna fredag den 13e blir det bara en liten hälsning här underifrån.

Tyvärr får jag säga för temat hade annars passat mig mycket bra.

Men idag är det som det är och det är inte bra.

Sänder en tanke till alla de som kämpar i underläge genom livet.

Som kanske aldrig når upp till ytan.

Och trampar vidare.

torsdag 12 november 2009

I väntrummet

"Det var som att få en spiiik i armen!"

"Jag skrek!"

Väntande mammor tittar mindre tacksamt på mig.

Men nu är det gjort.

onsdag 11 november 2009

Imorgon är en annan dag

Dagisledig torsdag. Yippie.

Vi ska vaccinera oss och pojken har deklarerat att han tänker vägra följa med.

Maken kommer hem. Sent.

Vet inte vad jag känner inför det riktigt. Vi har knappt hörts av de här dagarna.

Men jag får väl iallafall vänta uppe och säga hej..

På råttfronten

Intet nytt.

Har numer en elektronisk avskräckare.

Med ultraljud.

Som skickar elektromagnetiska pulser i elledningarna.

Coolt.

tisdag 10 november 2009

Man för min mus

Å fy fan.

Nu har vi råttor i huset också!

Eller möss då. I väggarna åtminstone. Små, söta skogsmöss som fryser.

Men jag föreställer mig snarare de där bisamråttorna man kunde se i diket vid gräsplanen där pappa spelade korpfotboll och man väntat åtskilliga timmar.

Monster.

Det var spöktimmen och jag hade precís lagt mig bredvid två av barnen när det rasslade till under sängen. Eller i taket. Eller i väggen. Omöjligt att säga men nära var det. Jag hatar verkligen det där äckliga ljudet. Ljudet av vassa små klor på fötter som springer så snabbt att de liksom fladdrar smattrande över det hårda underlaget. Parketten, reglarna eller innertaket?

Jag blir stel som en pinne och paniken stiger alltmedan jag försöker svälja hjärtat igen. Hur mycket jag än försöker så går det inte att förtränga att det springer något väldigt nära mig. Fram och tillbaka.

Jag önskar mig en karl. Så jävla typiskt att han rest bort just idag. Jag vill med en kvinnas självklara rätt kunna friskriva mig från all inblandning i sånt här. För det får man väl?! Fattar inte hur jag någonsin kunnat fundera på att försöka bo kvar i huset på egen hand. Vill överhuvudtaget inte bo i hus!

Men nu är det ju bara jag här. Jag måste skärpa till mig. Balanserar på sängramen så att jag når in i garderoben och får tag i ett par strumpor. För på mina fötter springer det då ingen!

Sen står jag där som klippt ur en seriestrip medan natten segar sig fram. Beväpnad med en mopp och en hink som jag på något underligt sätt tänker att jag kanske skulle kunna kasta över och därmed fånga det lilla monstret. Går mellan rummen och stampar så hårt så att parketten bågnar. Tycker att det låter överallt. Men jag ser inget, inga lortar och inga små spår i dammet som turligt nog ligger kvar tjockt under sängarna. Bra tänkt där!

Till slut är det ju bara att gå och lägga sig igen.

Och jag ber till Gud att jag ska hinna somna innan jag hör nåt mer.

söndag 8 november 2009

Du döljer nåt!

Ja, så säger han plötsligt.

"Du döljer nåt!"

Ursinnig över att jag aldrig vill prata, att jag inte gör något i trädgården, att jag inte har bättre pli på barnen. Stressad för att han snart ska med tåget.

Jag går liksom på auto. Säger inte mycket. Viker undan för att inte göra det om möjligt ännu värre för barnen som sitter och försöker äta sin lunch utan att röra sig för mycket. Utan ett knyst. Lider just nu mest med mellantjejen som fortfarande är ledsen för att hon gjorde pappa så arg när hon dansade i köket.

Hans utspel överraskar mig lite. Samtidigt som han brottar fram orden vrider han nacken av en rulle hushållspapper. Liksom för att illustrera vad som skulle kunna hända om... Om vadå?

Ja, för det är ju faktiskt sant att jag döljer nåt. Ingen otrohet, hemliga bankkonton eller ens konkreta flyttplaner. Men en blogg. Är det så hemskt det då? Jag tvivlar inte för en sekund på att han skulle bli vansinnig om han hittade hit.. men borde jag känna mig skyldig på något sätt?

Hushållsrullen hamnar likt en skrynklig kopia av "turning torso" på golvet och får snabbt sällskap av farsdagsstrumporna och lite annat smått och gott.

Jag bestämmer mig för att inte känna någon skuld. Han har för länge sedan förlorat rätten att lägga skuld på mig. Jag tar inte på mig mer. Har tillräckligt att bära.

Och jag fortsätter att skriva.

fredag 6 november 2009

Tack Sis!

Vilken fin låt, va?!

Fredagstema-drömmiddag

Min drömmiddag.

För det första så ser jag aldrig på "Gokväll" som Simone refererar till och för det andra så kan jag inte hitta någon annan bild än denna... med köttbullar och spagetti...

Men sen, sen ser jag fotot bredvid min dator och därmed är åtminstone en av gästerna given.

Temat kanske inte var så tokigt ändå.

Jag fortsätter tänka i samma banor och jag gråter plötsligt.

För jag inser snabbt att mina gäster är de enda som verkligen fått mig att känna mig älskad, förutom mamma.

Min dröm blir en riktig kärleksmiddag.

Med mormor C, faster A och en gammal vän vi kan kalla M.

Mormor sitter bredvid mig så att jag kan känna den speciella doften av henne som gör att jag fortfarande har hennes nattlinne i min byrålåda. Min söta faster sitter mittemot mig med det blonda änglahåret i en stor kringla på huvudet.

Menyn är inget extravagant, men vi njuter ändå. Av en älgstek med hemgjord svartvinbärsgelé och mormors äggstanning med räkstuvning. Vi dricker inget vin så slipper faster få migrän. Det duger bra med hemgjord lingondricka. Faster fixar sen te och köpta kakor.

Så enkelt det kan vara och ändå så svårt. Till synes ouppnåeligt. Ja, mormor och faster är ju faktiskt döda så det kan väl sägas vara ouppnåeligt på riktigt.

Men bara det att få en kväll av lugn, vuxen värme och kärlek.

Och få vila i det.

Det vore en dröm för mig.

Kommentargranskning

Jag har aldrig gjort det förr. Aldrig behövt.

Inte funderat över att det skulle behövas.

Så poppade det bara upp att det fanns en kommentar att granska.

Undrar varför.

Det var en jättegullig kommentar. Jag tror hon kallade sig för Faith.

Och jag tryckte publicera.

Men sen vet jag inte vart den tog vägen.

Sorry!

torsdag 5 november 2009

Pannkakor och ärtsoppa någon?

Det är såna här dagar jag önskar att jag bodde någon annanstans.

Någonstans där det gick att få en pizza hemkörd utan att beställa tio stycken.

Katten är borta och vi borde väl så mycket.

Istället så gömmer jag mig på kontoret.

Låter barnen dansa på borden utan mig.

onsdag 4 november 2009

Onsdagsbikt

Ikväll var jag fullkomligt misslyckad.

Inte bara maten som blev äcklig.

Jag skrek och gapade. På allt och alla.

Det var tomater och ägg i hela huset och lillan satt i leverpastejen.

Till och med stora pojken klättrade upp på bordet.

Ingen kontroll. Jag hade verkligen ingen kontroll.

Tryckte i mig chokladdragerade hasselnötter och julskum istället.

Nu har de somnat med oborstade tänder i små högar här och där.

Och jag känner mig mest usel.

fler visdomsord...

"Jag har en sak att säga till er vuxna.

Att.. när man är arg så ska man ändå vara snäll!"

-Hur ska vi göra då menar du?

"Ja, man ska bara vara snäll och leka med varandra ändå."

måndag 2 november 2009

Från en vis femåring

-Vad tänker du om ifall vi skulle bo på varsitt håll?

"Jag tycker det är bra. För jag vill inte ha en massa argheter.

När pappa blir arg så blir du arg... och jag vill inte ha det så.

Pappa kan bo bredvid S och vi kan bo här bredvid E."

-Men då kan vi inte bo kvar i det här huset, det är för dyrt.

"-Det gör inget, mamma. Alla såna här hus ser likadana ut."

lördag 31 oktober 2009

Bara ännu en dag

Det var speciellt med födelsedagar när jag växte upp.

Inte så att man fick himla mycket fina saker, det hade mina föräldrar inte råd med. Men överraskad blev man. Och uppvaktad, från tidig morgon till sen kväll. Det var pyjamassmyg och sång, fika och pappersprassel i sängen. Jag hade också funderat länge för att bestämma dagens meny. Frukosten brukade bestå av rostat bröd och bacon. Till middag gärna pappas bruna bönor med fläsk faktiskt. Eller pizza. Övriga fick bara gilla läget. För det var ju min dag.

Den lilla flickan inom mig blir fortfarande besviken när ingen smyger fram och sjunger och överlämnar ens ett litet skrynkligt paket med hemstickade sockar. Då spelar det liksom ingen roll om det kommer jättefina presenter framåt kvällen. När ingen ens säger grattis på morgonkvisten. När man inte ens får en kram.

Dagen den blev väldigt lång. Det var feber och gråt, gnäll och gnissel. Mamma ringde som vanligt på utsatt tid, jag föddes på förmiddagen... och i år blev jag faktiskt mer glad och rörd än besvärad när hon sjöng för mig. För äntligen, äntligen kändes det som att någon brydde sig! Hon hade också skickat en jättefin tavla.

Han försökte ta igen det sen. På sitt sätt antar jag. Fortfarande inte ett grattis eller någon kram, men mina favoritblommor och en fin present, allt inhandlat på väg från jobbet. Jag fick också gå på konserten jag bokat och han passade barnen, med bravur dessutom.. för de sov alla när jag kom hem.

Så stod jag liksom vid ett vägskäl. Kvällen var trevlig på alla sätt. Jag var glad och han var också på bra humör. Då är det väl inte läge att vara långsint, eller? Men, ändå kunde jag inte helt gräva ner känslan av att alla dessa tysta gottgörelser inte räcker. Att jag behöver mer. Om inte en ursäkt så åtminstone ett beklagande. Är det så orimligt?

Markeringen var glasklar och besvikelsen total när kvällen inte slutade som han hoppats på. Han såg ärligt helt oerhört ledsen ut och för ett ögonblick tyckte jag mig kunna skymta honom som jag en gång föll för... där bakom den stålblå blicken. Det rörde något inom mig och jag tyckte synd om honom. Tyckte det var synd att det blev som det blev, att jag var så orubblig... och tillfället gick oss förbi.

Så det som ett tag verkade gå så bra... gjorde bara att avståndet mellan oss växte mer. Och dagen som skulle kunnat vara så speciell... blev bara ännu en dag.

fredag 30 oktober 2009

Fredagstema-ljus


Ett ljus för mig idag. Bara för mig.

Kanske ett på en tårta. Ett bakom molnen. Ett om hörnet.

Idag fokuserar jag på att se ljus. Om än så lite.

Ljuset på en scen. Ljuset från en bil. Ljuset vid vår dörr.

Allt ljus på mig.

Tack.

tisdag 27 oktober 2009

Nej

Jag vill inte ha en man som kan skrika jävla fitta åt mig eller vara elak mot barnen.

Jag. Vill. Inte. Det.

Jag vill inte.

Vill inte.

Vill inte.

måndag 26 oktober 2009

Höstlov nej tack.

Nu är vi där igen.

Jag fattar inte varför barn till föräldralediga ska ha skollov.

Eller det gör jag ju visst egentligen, för det sparar pengar.

Men jag är inte mer eller mindre föräldraledig. Jag har inga barn som är skollediga. Förskolans verksamhet är överhuvudtaget inte uppbyggd på det sättet. Avgift betalar vi ändå. Barnen är bara lockoutade utan lediga kompisar. Och jag känner mig usel som hatar läget.

Nu går vi till lekparken.

Alla dagar tar slut. Även denna.

fredag 23 oktober 2009

Fredagstema-höstkänslor

Jag har höstkänslor, det har jag.

Jag har alltid gillat hösten. Luften, dofterna, färgerna. Att man får ta på sig lite mysiga kläder. Och inte minst att jag fyller år förstås.

Men nu. Nu är det regn och rusk. Färger och dofter i all ära. Kläder förvisso. Men jag har ändå aldrig frusit lika mycket om höstarna som sedan vi flyttade hit ner. Det liksom viner ända in i märgen här vid vattnet. Rys.

Idag dessutom. Idag smakar det apa i munnen och jag är bedövad i halva ansiktet. Idag har jag inga sparade utkast som kan användas. Jag har en ettåring som skriker vid mina fötter och två större barn som ska hämtas på dagis om en halvtimme. Jag har badkaret fullt med kisstvätt. Inlägg jag skulle vilja skriva. Kommentarer jag skulle vilja bemöta. Tankar som behöver tänkas.

Men höst är det iallafall. Och känns, det gör det.

söndag 18 oktober 2009

Till en nyopererad


Krya på dig vännen!
Kram från
lilla mig

Om varför man inte vill leka ute..

"Jag tycker om att bygga fluffiga kojor, mamma...

det är det som känns så starkt i hela kroppen...

det är det som är lycka!"

lördag 17 oktober 2009

En tår...

Det är först när jag ser alla snälla kommentarer som jag kan förmå mig att känna efter.

Att krafsa lite på ytan, på mitt pansar av stål.

Och då kommer den.

En liten tår.

Men barnen ropar och det får inte komma fler. Så jag torkar glasögonen och stretar vidare.

Vi har en blåsig, febrig, grustrött innedag kantad av stora tvätthögar.

Maken tar upp båten. Jag hoppas dom tappar den.

Defensivt

Nej, jag gick aldrig in i sovrummet.

Jag lade mig på våra täcken inne hos pojken.

Det var ont i ryggen och det var ångest. Med en varm liten som inte ville släppa bröstet. Och en arg stor som klargjorde att han var besviken på mig.

Strax klev vi upp i samma kläder som vi haft igår. Och jag vet exakt hur många övergångsställen det är på bilmattan. Hur många figurer det är på rullgardinen.

Det första han vill veta är vilka adventsljusstakar vi ska köpa.

fredag 16 oktober 2009

Jävla fitta

Jag började nästan tycka att det var lite väl harmoniskt. Det var nästan riktigt bra.

Tills jag blev en jävla fitta nu då.

Visserligen inte helt utan anledning till reaktion, men ändå...

Så åkte alla sängkläder ut på hallgolvet och han stängde in sig i sovrummet.

För han ville minsann inte ha några jävla barn som klättrade på honom inatt.

Så ve den som kom in.

Nu sitter jag här. I overklighetsland igen. Med grusiga ögon. Och vet inte om jag ska lägga mig på golvet i pojkens rum fast jag inte har någon madrass.. eller om jag ska drista mig till att smyga in i lejonkulan..

Just nu sover alla små, men det lär inte bli så långvarigt.. och minstingen är febrig efter sina vaccinationer.

Jag vet inte alls hur jag ska göra.

Istället så sitter jag bara här.

Fredagstema-min favoritfilm..

Det är enkelt. Det är självskrivet.

Min favoritfilm alla kategorier är...

Broarna i Madison County.

För jag kan så väl känna allt det där. Hur passionen sveper in. Hur hon slits mellan världar.

Och det där milslånga ögonblicket när hon sitter där i bilen med handen på handtaget...

Ja, det är så att jag vill skrika HOPPA UT NU DÅ.. och samtidigt så håller jag ett lika krampaktigt tag som hon.

Meryl Streep är fenomenal och fotot är vackert.

Man undrar hela vägen varför och om hon valde rätt.

Och det är ju så livet är. Precis så.

Kanske för mig mer än för andra, men ändå.. precis just så.

torsdag 15 oktober 2009

03.55

Det måste vara den allra jävligaste tiden att stiga upp på.

Idag är jag mer död än levande.

Undrar om jag kan lägga mig i tvättstugan.

Eller om barnen saknar mig.

tisdag 13 oktober 2009

Bloggtorka

Det börjar likna öken här.

Torrt. Öde.

Så jag väntar på regn. Av tårar, inspiration.. eller glädje?!

En hägring. En oas.

En beduinkaravan vore ju inte heller fel.

fredag 9 oktober 2009

Fredagstema-sport...

För det första så inser jag nu att jag skrivit NÄSTA veckas tema i förväg. Klappat och klart. Bara en vecka för tidigt..grr..

Om SPORT... tycker jag inte mycket. Aldrig funkat för mig. Inget bollsinne, ingen laganda, inget balanssinne, ingen kondis och ingen fighting spirit. Näpp.

Inget att se på heller. Förutom kanske konståkning eller nåt annat vackert. Och självklart så följde man ju världscupen på skidor på den tiden man slapp lektionerna för att se Stenmark och grabbarna. Det tror jag inte man gör nuförtiden. Rullar in en stor tjockTV i klassrummet.. alltså. Tacksam för att maken inte heller är särskilt intresserad så jag måste ha lååånga fotbollsmatcher eller dylikt rullande i bakgrunden.

Nej, här är det ganska sportfritt faktiskt. Jag hoppas dock att vi ändå ska lyckas lura i barnen att sport är bra och att de ska hitta SIN grej. För det ÄR ju bra. Men barn gör ju tyvärr mer som man gör än som man säger...

torsdag 8 oktober 2009

Kantarellkväll

Nu har vi gjort det igen.

Jag kan intyga att det smakar lika gott fortfarande trots att de nu var lite frostnupna. Och nu snackar vi kanske dryga tio liter. Skogen kändes som förhäxad... man gick längre och längre in... utan att kunna släppa marken med blicken för efter varje steg fanns där nya.

Så.. jag ska steka kantareller i många omgångar ikväll mellan nattningarna... i väntan på den stora hemkomsten. För nu är det färdigrest på länge.

Det känns dubbelt. Som en frihet som försvinner. Och någon som ändå kommer hem. Lite nervös för knak och brak. Lite hopp om mys och pys. Story of my life..?

I vart fall lider jag ingen brist på svampmackor.

onsdag 7 oktober 2009

Wired

Vilken kväll.

Först får man böla ögonen ur sig framför Grey´s anatomy.

Inte mig emot. Jag tycker det är skönt att få gråta. Kan passa på att gråta åt andra saker. Påhittade saker. Men jag blir avundsjuk på alla som får göra det i någons famn. Som Meredith. Fast nu var ju just det påhittat också i och för sig. Kan likväl sakna intill vansinne just det, att någon håller om mig när jag är ledsen. Det var typ tio år sedan.

Nåväl. Larmar på och ska bara... så har jag knappat fel och drar stora tutan när jag går in i flickornas rum. Hade glömt hur vansinnigt illa det låter. Får ila ut i hallen för att stänga av eländet igen och sen lika snabbt in till telefonen som ringer som på beställning förstås. Ingen som sover på jobbet där inte.

Det mest otroliga var väl att bara ett av barnen vaknade..!

Nu ska jag göra ett nytt försök att gå och lägga mig.

Tyst, avlarmat och utan tårar.

Imorgon är det homecoming.

Det känns ok so far. Peppar, peppar..

Flirt eller?

Nu borras och muras det här igen.

Jag sa visst till killen på byggmarknaden att jag hade namnsdag.

Räknas det som att flirta?

Varför i allsindar säger man så till någon man inte känner.

Jag bara undrar.

tisdag 6 oktober 2009

Desperate Housewife

Snart är det dags igen.

Jag är SÅ Lynette.

Vem är du?

Maskeraden

Jag klär upp mig för att åka till dagis.

Med höga stövlar och en stickad klänning.

Tar bilen fast det är fem minuters promenad.

Ser ut som om jag ska någonstans.

Sen åker jag hem.

Tar av mig allt.

Och lägger mig i sängen.

Tävling

Var med och tävla om Don Ninos olivolja, gjord på oliver från Etnas sluttningar, plockade och tvättade för hand, och en härlig honung på apelsinblommor från Butik Citronodlingen!

måndag 5 oktober 2009

Now what..

Nu känns det sådär igen...

SÅ himla slut och bara värk i hela kroppen...

Är det dagens storhandling i kombination med sömnbrist...

...eller håller jag på att bli sjuk igen...?

Det visar sig. Det visar sig.

Att se ljuset

Det finns där ibland.

På det viset att jag känner mig lite lättare, lite rakare.

Att jag kan tänka lite klarare.

Och faktiskt känna litegrann.

Jag har förträngt alla känslor så länge, så länge. Bara hankat mig fram och inte tillåtit mig att känna efter alls.

Det är på gott och ont förstås. För det är mycket som gör ont att se inom sig. Mycket som gör ont att tänka på. Men jag börjar känna igen mig själv lite. Känner att jag kan.

Jag kan.

söndag 4 oktober 2009

Gonattvisa

Den här lilla handen tänker jag på ibland.

När han slår mig och skriker och är sådär fruktansvärt arg.

Den där lilla, lilla killen som jag inte kunde föreställa mig att jag någonsin skulle säga ett ont ord till. Som jag bara ville skulle få leva.

Så lever vi, och glömmer ibland. Och säger de där orden.

Så onödigt. Så otacksamt det känns.

Önskar att jag hade mer att komma med ikväll, men jag är så gruvligt trött.

Helgerna är ju inte på något sätt vilsammare än veckorna och just nu känns det väldigt tungt.

Väldigt. Tungt.

Gonatt!

fredag 2 oktober 2009

Fredagstema-3 saker...

...som jag skulle ta med mig til en öde ö..

Ja, jag är så tråkig så det skulle vara...

1.satellittelefon
2.eldstål
3.kniv

Inga vidare utläggningar i frågan, mot dagis..!

torsdag 1 oktober 2009

Pannkakstårtan


En lista..

Ok, den här såg jag hos Mia ...

Hur många resväskor äger du? En stor ärvd, en liten köpt och en mellan fådd.

Föredrar du att ta ett foto framför att vara med i ett foto? JA. Jag fastnar nästan aldrig på bild.

Har du någonsin blivit kallad lat? O ja, maken kör ofta med det. Nästan så jag har börjat tro på det själv. I vilket fall så är jag inte bra på att städa till exempel men det kan ju bero på hur man prioriterar snarare än hur lat man är..

När stötte någon på dig sist? Svår fråga. Tror inte jag skulle märkt det om det nu över huvud taget HAR skett de senaste tio åren.. men om du frågar maken var det säkert någon hantverkare ganska nyligt.

Vad åt du till middag i går kväll? Måste fundera. Jo, det var fiskpinnar med potatis, spenatstuvning och äppel/rödbetssallad.

Vem ringde till dig sist? Maken.

Vilken är ditt favoritåk på tivoli? Virvelvinden. Men på Liseberg är de där amerikanarna som snurrar minst lika bra.

Hur stort är dit närmaste shoppingcenter? Stort.

Hur många syskon har du? Två.

Hur många stolar har du vid köksbordet? Har inget köksbord..

Har du stationär dator eller laptop? Stationär mestadels.

Vill du tatuera dig eller göra en piercing? Ja, jag vill tatuera in barnens namn när jag bestämt mig för VAR. Det blir inte min första isåfall.

Vad tar du med dig när du går på bio? Smågodis. Men jag äter bara under reklamen.

Tycker du om att flyga? Ensam, ja. Med barn, nej.

Bryr du dig om hur många kalorier det är i den mat du köper? Inte det minsta. Däremot undviker jag sötningsmedel, azofärger och glutamat.

Hur mycket fyller du nästa gång? 36

Tycker du om att krama människor? Ja! Svenskar kramas för lite känns det som.

Har du några allergier? Nej.

Tycker du om din bostad? Ja och nej. Det är jättefint här. Vi har gjort oerhört mycket på huset och de flesta är nog imponerade... men jag känner mig ganska mätt och lite tom. Det har kostat så mycket, på flera plan, inte bara i rena pengar, vilket gör det svårare att bara njuta och trivas. Jag kan också känna att jag saknar en historia, en själ här. Något jag alltid uppskattat med gamla gårdar där man kan känna som att huset lever och har något att berätta..

onsdag 30 september 2009

Framför TVn

En liten, rund och mjuk nacke med kycklingfjun i slutet.

Så varm och söt i smaken.

Det pirrar till i hela mig och jag vill både gråta och skratta.

Det blir mest gråt för George... han är ju död nu också ovanpå allt.

Tänk att du kom för ett år sen.

Vem är du som jag älskar så?

Har du varit här hela tiden?

tisdag 29 september 2009

Lite starkare nu

Ni som har följt med från början har nog sett det. Det som jag börjar kunna tro på att jag känner.

Hur jag växt i takt med lillfisan här. Tagit mig uppåt bit för bit. Sträckt på mig mer och mer.

Nu när hon närmar sig ettårsdagen är det som att jag kan se ett ljus därborta någonstans.

Det var likadant när mellanflickan föddes. Första året var jag så långt ifrån mig själv så det var riktigt läskigt. Så skör och så ledsen. Även bortsett från situationen i övrigt vill jag tro. Bara det att när hon fyllde ett och jag började ana det där ljuset, då var jag redan gravid igen.

Nu känns det oerhört skönt att INTE vara det.

Den här lilla kommer att få vara liten längre.

Och jag kommer kanske att kunna närma mig det där ljuset trots allt.

Sakta men säkert.

En annorlunda natt tack

Jag minns det så oerhört tydligt.

Att jag vaknade en morgon och undrade vad som var annorlunda.

Varför jag kände mig så lätt, så nöjd och glad. Varför jag inte hade något emot att gå upp.

Jag minns hur jag häpet insåg att jag hade fått sova ostört hela natten.

Det var några år sedan nu. De ostörda nätterna senaste sex åren kan lätt räknas på fingrarna. Jag önskar att tårna också hade behövts, men så är det inte... och ibland känns det som att jag håller på att bli galen.

När jag fantiserar om att gå och lägga mig på de mest omöjliga ställen. När allt jag kan tänka på är den mörka, tysta natten. När målbilden krympts så pass att den inte innefattar mer än en lagom varm kudde utan dregel och lakan utan kiss. Det är ju inte för intet som sömndeprivering används som tortyrmetod heller.

Jag vet att tids nog får jag sova så jag blir less. Men just nu... just nu skulle jag ge nästan vad som helst för en natt med mig själv...

måndag 28 september 2009

En vanlig måndagkväll

Vardag igen.

Ännu en "ensam hemma" vecka.

Regn. Febriga barn.

Många tankar att sortera. Räkningar att betala.

Återkommer...

fredag 25 september 2009

Fredagstema-För att överraska mig..


...då behövs ju det inte mycket.

Jag ÄLSKAR egentligen överraskningar. Och det är inte svårt att lyckas med att överraska mig heller.

Däremot så inser jag nu till min förskräckelse att jag i princip inte har några förväntningar längre, inte på något alls. Det behövs inte mer än en ömsint kram, en vänlig gest eller en klapp på axeln för att jag ska hoppa till av överraskning. Inte ens födelsedagar betyder så mycket längre. De kommer och de går och eftersom jag har så låga förväntningar på alla plan så blir jag nästan överraskad bara någon säger grattis.

Fy vad trist allt det här låter.

Kanske blir jag överraskad om jag får många kommentarer ändå?!

torsdag 24 september 2009

Tanden är lös!

Jo, det hade jag ju glömt meddela!

Att den första tanden är lös nu.

Jag blev så himla glad!

Överraskad faktiskt, för jag hade liksom inte tänkt på att det borde vara dags snart.. trots att jag ju sett hur många tänder till exempel Tainas Minsting tappat redan.

Men nu är den lös och så himla härlig att få vicka på!

Under din rumpa


-Under rumpan, mamma!

-Där är dom!

-Mera!

Jag har aldrig plockat kantareller förut. Det fanns liksom inte där jag växte upp. Fast mamma är en riktig svamptant som även till dags dato nattetid stjäl Karl-Johanssvampar på grannarnas tomter.. så bidde det aldrig några riktiga trattkantareller. Såna där gula som jag bara sett på bild. Och sedan vi flyttade hit ner så har jag varje höst antingen varit gravid och därmed immobiliserad av foglossning eller haft en mycket liten bebis och inte ens orkat tänka på skogsutflykter. Vi har helt enkelt inte ens tagit oss ut i någon riktig skog. Förrän nu.

Med lite hjälp så kom vi oss iväg till ett superfint ställe. Och där var dom ju. Plötsligt så trampar vi på dom. Sitter på dom. Överallt.

Haha. Mamma är grön av avundsjuka.

Det blev en härlig förmiddag även om man bortser från svamplyckan. Med stenklättring och trädstamsbalansering. Och så stämsång i bilen. Bara ett litet, litet smolk i min bägare för jag tänker ju förstås med sorg i hjärtat att.. jag önskar det kunde vara lika avslappnat när vi är fem.

Skogen med stora stenen och alla kantareller

Skörden

Väl hemma satte jag igång att smörsteka och gräddstuva. Rostade lite bröd och ståendes vid diskbänken klämde jag i mig två mackor med varm kantarellstuvning direkt från stekpannan.. och jag svär faktiskt nu för det var fanimej bättre än sex!

Okej då. Nästan.

Men världen runtomkring försvann i vart fall för en stund och barnens slagsmål spelade inte längre någon roll. Det var bara ren och skär njutning på högsta nivå.

...och såhär gott ser det ut sen...


onsdag 23 september 2009

Vilket jobb?

Jag lämnade ön idag.

Styrde båten till mitt jobb.

Som jag ju måste tillbaka till i början på nästa år.

Har gruvat mig och skjutit på det flera gånger.

Jag möts av världens bästa sekreterare som ger mig en kram.

En stor kram.

Och jag börjar inte gråta alls.

Tänker att det kan bli ganska trevligt att komma tillbaka.

Sen kommer paniken över alla krav och förväntningar.

De räknar ju med en rejäl avlastning och förstås hjälp med helger och sommarschemat...

Plötsligt vill jag inte alls tillbaka till verkligheten längre!

tisdag 22 september 2009

Min ö

Tänker på det ibland.

Att jag liksom bor på en egen ö.

Det går en daglig färja till dagis och tillbaka.

Nästan inga båtar lägger till.

Jag går ned till bryggan ibland.

Men jag bara står där.

Mormor, mormor..

Jag ser dig i ögonen här där jag sitter.

Du skulle varit så ledsen om du vetat hur vi har det.

DU skulle aldrig ha tagit så mycket skit.

Jag skäms för att jag gör det.

Min Gud vad jag saknar dig!

söndag 20 september 2009

Fredagsmys

Jag ligger i fosterställning på soffan och ser på Dirty Dancing.

Det bränner bakom mina ögonlock. Värken är nästan outhärdlig. Sådär så att man känner var skelettet slutar och musklerna tar vid. Sådär så att det gör ont bara man tänker på att röra sig.

Jag vill inte alls vara vaken längre. Jag bara väntar, men taxin är sen.

I huvudet går jag igenom listan på alla de där små sakerna jag VET att han kan gå igång på.

Jag HAR låst bilen. Utebelysningen är tänd. Telefonen är på laddning. Tvättställen är tömda på legobitar, blöjor och kisskalsonger. Toarulle finns på sin plats. Det finns cola i kylen....

Jag har hjärtklappning.

Det kan ju vara för att jag har feber.

Eller så är det för att Patrick Swayze dansar så bra.

Vem vet.

onsdag 16 september 2009

Invaderade

Det är här nu.

Viruset.

Ser inga likheter med någon gris.

Tur är väl det.

Antar jag.

Fast det är klart, det kanske muterar..

Första snaggen

Nej.

En tvååring SKA inte kunna få tag i en sax av den kalibern.

Så är det ju.

Men det gjorde hon.

Plötsligt satt hon bara där, SÅÅ nöjd.

Tack Gud för att dagisfotograferingen var förra veckan.

tisdag 15 september 2009

Fem nätter

Vi är själva den här veckan.

Kan tyckas så länge, men med simskola, tandläkare, barnläkare, babysim, banken, matinköp, tandläkare igen... så flyger tiden förbi och nu är vi redan halvvägs.

Då kommer tankarna igen. Man undrar hur helgen blir.

Mellan fredag kväll och söndag kväll ska mycket hinnas med och stress är aldrig bra.. då blir han som en tidsinställd bomb och vi kan bara hålla oss ur vägen.

Barnen längtar förstås till helgen och hoppas som alltid. Slåss om hans gunst, om smulor från bordet. Det gör så ont när dom blir besvikna.

OM dom blir besvikna borde det väl stå, men det värsta är att jag räknar ju nästan med det.

Jag vet det redan.

måndag 14 september 2009

Om att vara 5 år och bara vilja ha leksaker...

"Nu får det vara slut på det här jäkla tröjköpandet!"

fredag 11 september 2009

Fredagstema-fyra saker du måste se i "min"stad!

Min stad.

Vad är egentligen MIN stad??

Jag känner mig inte hemma HÄR. Bortsett från det faktum att jag inte VILL avslöja var jag bor nu, så vet jag faktiskt inte vad jag skulle vilja visa någon här. Det känns och är mig fullständigt egalt. Här finns inga speciella band till platser, inga sånadär underbara minnen som jag förknipppar med staden.

MEN det finns en annan plats. Staden där jag bott i över nio år och där jag faktiskt var lycklig större delen av tiden. Staden som på något vis lyckats innefatta alla tre männen i mitt liv. Som gjort mig till den jag är på mer än ett sätt.

Mitt älskade UMEÅ.

Så, här är fyra saker som du bara MÅSTE se!


Stadskyrkan
Helt enkelt bara för att jag tycker den är fin och har cyklat förbi den så många gånger, såväl natt som dag. Med lyckliga tankar och pirr i magen.


Umeälven
Som är SÅ himla vacker både vinter och sommar, vars vatten alltid ser varmare ut än det är och vars is alltid blir sådär perfekt blåkrispig.


Sjukhuset
Som har betytt så oerhört mycket för mig på flera sätt och under långa perioder varit ett andra hem. Med både glädje och sorg. Som format hela vår familj alltsedan vi fick vår förstfödde son här alldeles på tok för tidigt för fem vårar sedan.


Universitetet
Med den lustiga skulpturer och det så kallade "kepshuset". Helt enkelt en central plats för mig under rätt lång tid.


torsdag 10 september 2009

Sena förhandlingar

"Men mamma, för varje storlek man får... ju mer längre får man vara uppe!"

onsdag 9 september 2009

En sånhär dag...

Det är en sånhär dag då jag önskar att jag kunde sitta ute och blogga.

Egentligen så borde jag ju njuta av det underbara vädret!

Men det känns tungt.

Det är mycket nu.

Mycket att göra, att begrunda, att ordna.

Nu vaknar visst lillfisan så jag får ta tag i verkligheten igen..

Tills nästa gång..

Björnen sover...

Alla vaknar om vartannat.

En vill snutta, den andra ha välling och den tredje har kissat på sig.

Jag gör så gott jag kan men skriken går i kors och liksom läggs ovanpå varandra i olika stämmor.

Maken är plötsligt också klarvaken. Han som precis somnat efter 48 timmar på jobbet.

Då tappar han all vett och sans.

Skriker att "nu är JAG vaken då ska INGEN få sova! ni ska få känna hur det känns!"

Tänder alla lampor.

Jag släcker igen.

Så går vi där, tänder och släcker, han skriker och gormar och jag försöker bara att inte skrämma barnen ännu mer. Bär och stoppar om och fixar välling. Bär och bär.

De somnar till slut i vårt fullt upplysta hus och plötsligt är bara jag vaken.

Jag är sådär uppgivet uppriven igen här i overklighetsland. Står och tittar ut över vår nya uppfart, studerar grannarnas nattlampor. Konstigt nog är den mest konkreta känslan hunger, så jag äter en banan och kryper stilla ned längst ut på sängkanten.

Plötsligt hörs en stilla röst som säger "jag har inte somnat än, jag tänder snart igen"

Men det gör han inte.

tisdag 8 september 2009

Baderi, badera!

Det bär av till babysim igen idag, fast hon är snorig lillfisan.

Storebror har fått lov att följa med och är ledig från dagis dagen till ära.

Fast han har SÅ tråkigt nu, bara väntar på att vi ska komma iväg... klättrar på väggarna och jag ångrar nästan redan mitt tilltag.. andas, andas, andas...!

fredag 4 september 2009

Fredagstema-empati

Varför, varför, varför har jag så svårt att skriva något om empati?

Det är ju inte för att uppslag saknas. Kanske för att det känns tungt.

Jag ÄR empatisk. Det måste man vara med mitt jobb. Maken däremot, han klarar bara av det på jobbet tycks det som. Privat blir det plågsamt verkligt att han har någon form av empatistörning som han till största delen klarar av att kompensera för när han jobbar. Men hemma rasar det. Rasar över oss.

Det gör mig mest trött att tänka på för jag känner mig så maktlös. Maktlös för det är inte något som jag kan göra något åt. Jag kan bara kompensera, skadereglera... och reflektera, ytterligare, över det faktum att ingen orkar leva såhär hur länge som helst. Inte ens jag.

Vad är grejen med bilden då frågar sig väl vän av ordning?! Eftersom fredagstemat av tradition ska illustreras. Jo, den valde jag med tanke på ett exempel ur Jesper Juuls bok "Din kompetenta familj". Han reflekterar där över hur det kan bli när vi som föräldrar i all välmening låter våra egna känslor ta överhand.

När Lisa gräver med spaden som Pelle vill ha. Pelle gråter. Lisa gräver vidare.

Vad gör vi? Försöker vi få Lisa att låna ut spaden? För att man måste lära sig att dela med sig? För att Pelle blir så ledsen?! Är det så? Bör vi ge andra vad de vill ha för att de inte ska bli ledsna? Som Juul poängterar så är det ju inte alls särskilt empatiskt av oss vuxna att kräva att barnet ska leva ut den vuxnas medkänsla i praktisk handling. Istället så ska man då hjälpa Lisa att väga sina egna behov och gränser mot Pelle och sedan fatta ett beslut som hon kan stå för och ta ansvar för själv.

Jag har aldrig tvingat mina barn att låna ut sina saker. Tvärtom brukar jag poängtera att "den här är din" och det är ditt val hur du ska göra med den, men du ser att Pelle säkert skulle bli jätteglad om han fick låna den en stund. Ofta är ju svaret bara ett rungande "NEJ--MIN" men barn kan också överraska när man minst anar det med en förbluffande generositet. Alldeles av sig själva.

Vart vill jag då komma med det här?? Ärligt talat så hade jag ingen aning när jag började skriva. Men för att knyta ihop säcken på något sätt.. så tror jag att vi alla föds empatiska till en viss grad, men att det krävs mycket på vägen för att helt utveckla förmågan till inkännande... och ännu desto mer för att kunna omsätta denna förmåga i praktiken.

Och att det är när det här som behövdes på vägen saknats, det är då vi får problem.

Stora problem.

Fredagsextra

Citerar några rader ur nämnda bok. Om vad som krävs för att barn ska kunna utveckla sin medfödda förmåga till empati:

-att deras inlevelseförmåga inte ödeläggs

-att föräldrarna är tydliga och nyanserade vad gäller sina egna gränser och känslor

-att föräldrarna möter barnet med empati och medkänsla

-att barnet tillåts uppleva missräkningar, frustration och smärta utan att hindras eller få höra att det inte är något att bry sig om

-att föräldrarna kan samarbeta och visa hjälpsamhet mot varandra

-att familjen definieras som en plats där alla medlemmar ska ses, höras och tas på allvar och att detta inte gäller enbart barnen eller dem som skriker högst

-att föräldrarna kommer med förslag till hur barnet kan uttrycka sin medkänsla gentemot andra barn istället för att komma med moralpredikningar

torsdag 3 september 2009

Äppeldagen

Vi åker till musteriet med en del av våra äpplen.

Det är som en rätt vanlig familjeutflykt faktiskt och barnen har roligt. De dricker, på samma gång andäktigt och glupskt, stora mängder av musten som forsar ned i hinken på golvet. Så söta med sina champagneglas. Så ivriga.

Den goda stämningen håller nästan hela vägen hem. Tills det blir lite trotsigt i bilen. Då något trycker på knappen. Knappen som saknar off-läge.

Så innan vi hunnit hem är alla stjärnögon släckta. Magin förlorad. Och musten plötsligt inte lika god längre.

Jag fyller stora PET flaskor som jag ställer i källarboxen. Få se om några månaders frysning kan få bort den beska eftersmaken.

tisdag 1 september 2009

FEBER

Här är det hett värre nu.

Inte blir det bättre av att lilla heta skruttan får samsas med brorsan mellan oss i sängen i det här VARMA huset. Nej, ventilationen är fortfarande inte igång...

Imorse tyckte jag nog att även storasyster var lite misstänkt mer än ljummen i pannan, men eftersom hon vägrar att ta tempen och var så pigg så chansade jag... ajabaja.

På dagis är de snabba att ta fram örontermometern vid minsta misstanke/förhoppning (hrm?) om att något barn skulle behöva hämtas hem så vi får väl se om dom ringer eller ej...

Själv så har jag bara lite allmänt ont mest överallt. Det bådar väl inte så gott men det är bara att bita ihop!

måndag 31 augusti 2009

Om att vara fri

Igårkväll pratade vi lite i badrummet när sonen satt på toa. Han var toktrött. Jag frågade apropå att han verkade så allmänt missnöjd hur jag skulle kunna hjälpa honom.

Han svarade med eftertryck:

"Jag önskar bara att jag var FRI!"

Det var så överraskande och oväntat. Ett ord jag tror att jag aldrig hört honom använda över huvud taget som bara hoppade ut och nästan bokstavligt talat tog mig på sängen.

-"Hur är det när man är fri?" frågar jag då.

"Då är jag fri från ER. Då kan jag springa RUNT och göra vad jag vill!"

Jag funderade. Försökte att inte dra för stora växlar på det han sa men samtidigt... så kändes det olustigt. Känslan av att man vid fem års ålder inte ska reflektera över begreppet frihet.

-"Men du springer ju ute.. och på dagis... jag vill ju bara inte att ni springer genom köket när jag lagar mat..." försökte jag.

"Jag får inte göra någonting för ER. På dagis får man inte heller springa inne. Jag behöver SPRINGA RUNT"

-"Ok... fast om du menar just nu så tror jag det är för att du inte vill somna som du tycker att du behöver springa... eller hur?"

Då är det nästan som att han ler litegrann. Men bara lite.

Jag kanske får stå ut med lite spring i köket ikväll.

I frihetens namn.

söndag 30 augusti 2009

När sommaren tar slut

Hösten kommer närmre.
Nu när vindarna kylnat till och fruktträden återigen blivit vingklippta.
Men än kan vi nog lura den litegrann.
Om vi håller oss i lä.
Än får vi plocka lite frukter och bär.
Än lever hoppet.
Och ljuset.

torsdag 27 augusti 2009

Skräptorsdag

Det här är en riktig skitdag.

Dagisledigt.

Husarrest.

Sten- och grusdamm ligger tungt kring huset som är så varmt och kvavt så man blir irriterad bara av att finnas till. På uppfarten småskuttar en jättepadda ikapp med grävmaskinen. Ja en sån där padda som plattar till grus alltså. En annan vore det ju väldigt synd om.

Nu ska jag bara stålsätta mitt gråkladdiga, slappa jag till att återigen möta huliganerna som springer runt, runt utanför min dörr. Vem har sagt att det är så bra med öppen planlösning?!

För övrigt har jag börjat läsa en bra bok som ger mig sjukt dåligt samvete. "Din kompetenta familj" av Jesper Juul. Tänkvärt!

onsdag 26 augusti 2009

Kvällens döprat

Pojken ligger i sin säng och säger:

"Mamma jag tänker vara barn för alltid, jag vill aldrig bli vuxen!"

-Men varför då?

"För jag vill inte dö!"

Anatomilektion

Pojken utbrister lite förvånat:

"Sitter knäskålen fast i vägräcket!?"

Vägräcket skulle vara knävecket då. Just det.

tisdag 25 augusti 2009

Om regnet

Pojken utbrister belåtet:

"Det är min bästa dröm att det är sånt här väder! Jag tycker om när det är åska och sånt... och julafton!"

måndag 24 augusti 2009

När man har bestämt sig...

Pojken, 5 år:

"Mina barn ska heta Ellen och Niklas. Så det måste du påminna mig om när jag har gift mig, mamma."

"Och jag ska gifta mig med Ellen på dagis. Fast jag inte tycker om henne nu. Nu är jag med Emmy."

fredag 21 augusti 2009

Psykologen del 2 plus minus dagis

Vi var ju som sagt till psykologen med pojken för en tid sedan.

I början av sommaren var det dags för ett uppföljande samtal då även maken följde med. Det behöver väl knappast nämnas att maken och psykologen inte riktigt klickade. Det är inte riktigt hans kategori av människor (hm vilka är det?) skulle man kunna säga.. Nåväl, hon fick i vart fall sagt att vår pojke är mycket begåvad för sin ålder, har svar på tal och är påhittig MEN..

Hon anser att han har lite väl svårt att hålla pennan, att försöka skriva och rita. Han hade dessutom väldigt svårt att uppfatta mönster och former (nämnda pussel förstås) varför hon misstänker en perceptionsstörning.. det vill säga en störd uppfattningsförmåga då... vilket väl i sin tur skulle kunna betyda en liten hjärnskada trots allt. Puh.

Kanske är det så. Och säkert är det så med väldigt många som aldrig får någon diagnos. Nuförtiden ställs det ju väldigt många diagnoser i den här branschen som man över huvud taget inte hade förut.

Jag känner mig både ledsen och besviken och lite rädd. Ledsen för att vi som förträngt alla möjligheter till framtida men för honom nu får inse att han kanske kommer få problem ändå. Besviken på mig själv som inte tagit det jag sett på allvar, som inte tränat mer med honom. Besviken även på dagis som inte signalerat någonting, såhär i efterhand känns det ju talande att han bara hade med sig tre (!) teckningar hem efter hela terminen, klart att han väljer bort sådant som känns svårt! Rädd är jag mest för att han ska sticka ut för mycket och få det jobbigt, att han ska bli retad.

Det som följer nu är en arbetsterapeutbedömning och sedan att psykologen besöker dagis för att ge tips om hur de kan hjälpa honom bäst inför förskoleklasstarten nästa höst. Vi måste träna mer med tjocka pennor som är lättare att hålla, klippa med saxar etc.

Jag har inte pratat med dagis än och jag har blandade känslor inför det. Naturligtvis så vill jag ju att han ska få all den hjälp han kan behöva för att lättare lära sig skriva och läsa, samtidigt vill jag inte att han ska behöva känna sig annorlunda, inte riskera att han stigmatiseras på något sätt.

Dagis ligger för övrigt just nu både på plus och minus.

PLUS för att de fixar en plats till lillan efter nyår. De gör ett överintag helt enkelt, kanske får något äldre barn flytta upp tidigare, med hon FÅR SIN PLATS. Yes!

MINUS för att all tidigare flexibilitet verkar som bortblåst. Jag tog för givet att flickan skulle kunna stanna lite längre den dag vi nu ska till arbetsterapeuten som vi väntat hela sommaren på, allt sådant har alltid gått att lösa förr... men nu blev det kalla handen och "ni får lösa det på ett annat sätt".

Bara det att jag inte HAR något annat sätt!

Funderade allvarligt idag på att avbryta min föräldraledighet istället.. och jobba i familjeföretaget så att säga (vilket jag ju ändå gör på kvällar och helger).. och låta båda barnen gå heldagar bara för att visa dom att jag också kan om det ska vara på det viset... paragrafryttare!

torsdag 20 augusti 2009

Exet och skulden

Man skulle kunna kalla det ödets ironi.

Att det var tio år sedan jag gifte mig den dagen vi reste till Grekland.

Gifte mig första gången alltså.

Föga anade jag ju då vad jag skulle göra exakt tio år senare... sitta på ett charterflyg med en annan man och tre små barn. Eller över huvud taget att jag skulle komma att lämna min nyblivne man innan året var slut.

För det gör man ju inte när man älskar så och har turen att vara älskad tillbaka.

Men det gjorde jag.

Ett sånt där drag som man får grubbla över resten av livet. Varför man inte kan tillåta sig att vara lycklig och älskad och trygg. Varför man ska jaga efter något annat?

Jag har inte gått vidare helt och jag undrar än idag om han har gjort det. Vi har nämligen inte pratat sedan dess. Inte haft kontakt på något sätt. Det finns inget avslut, inga förlåt, bara ett öppet sår som är oerhört svårläkt och infekterat.

Det var hans sätt att hantera skilsmässan, att överleva. Han försökte till och med få mig att lova att jag aldrig mer skulle höra av mig, men det kunde jag inte. Klarade inte. För det är så mycket mer jag skulle vilja säga honom. Så mycket mer han förtjänar att få veta. Han själv frågade ju inte ens varför jag gick.

För mig är det så ofattbart att man kan göra så. Bara klippa. Inga frågor, inga svar. Att inte ens som två vuxna människor kunna tacka för allt det som var bra och önska varandra väl. Men det får jag respektera att han inte klarar av efter att jag sårat honom så fruktansvärt.

Jag har genom åren skrivit ett fåtal brev som naturligtvis lämnats utan svar även om jag förstås hoppats att han läst dem. Jag har via bekanta hört var han bor och att han har en sambo men inga barn. När hans mor gick bort i höstas fick jag veta det för sent för att skicka något till begravningen och kanske var det lika bra så.

Jag undrar ofta vad han tänker, om han alls tänker på mig.

Kanske är det i rent egoistiskt syfte som jag önskar att vi kunde prata med varandra. Varför är det så att förövare söker upp sina offer? För att lindra skuldkänslorna? Vad är det jag vill, vill jag att han ska säga att han förlåter mig? Nej, det begär jag inte. Men jag vill att han ska veta att det var ärligt. Att allt var sant.

Att jag älskade till 100% och att jag var lycklig den där dagen.

För det var jag.

tisdag 18 augusti 2009

Livet efter semestern

Idag är det tisdag.

Tvätthögen har krympt till knappa hälften. Förkylningarna har gått från snörvel- till hoststadiet.

Även de brunaste små barnben bleknar snabbt nu när sommaren försvann som i ett nafs över helgen och vi bytte grekisk hetta mot sval svensk sensommar.

Vi har magplasklandat och vi hann knappt hämta andan innan även grävmaskiner och hantverkare var tillbaka på banan. Jag har inte hunnit samla tankarna, nu gäller det bara att ro, ro, ro eller åtminstone trampa vatten.

Just nu kan livet delas in i före och efter Grekland. DÄR var ett kapitel för sig.

Efterlivet är ganska enkelt eftersom maken funnit någon sorts inre frid och uppför sig bättre än på länge. Det är bara det att JAG hinner ju inte med.

Det går inte att bara sudda bort allt som hänt. Jag klarar inte av att bara glömma och gå framåt per automatik, utan closure.. så jag blir lite som en zombie, som vaggar med och flyter runt och säger ja till det mesta..

Men JAG. Jag är inte DÄR. Jag är någon annanstans. Där mina känslor är och gömmer sig.

Önskande att vi fick vara tillsammans.

Min familj, min känslor och jag.

måndag 17 augusti 2009

Brun, brunare, brunast

Ja, mer än såhär blir det inte.

Jag tillhör dom som håller sig i skuggan och använder faktor 25 eller mer. Trots det har jag nu äntligen fått lite färg. Det var nästan tio år sedan sist och då hade jag tillbringat månader ute till havs.

Magaluf.

Den där med Orup ni vet. Den har gått på repeat i mitt huvud ända sedan resan bokades. Med samma tanke förstås, att undrar om det är den sista resan nu till slut. Om måsarna kommer skratta sig hesa. För att vi ens försöker.

Vi är ju inte ensamma. Många gör väl just det. Den där sista resan innan allt tar slut. Ta bara Brad och Jen till exempel.

Nog om ingenting. Jag vet väl inte riktigt var jag ska börja. Med hur han inte skulle åka med oss längre eller hur jag blev utelåst kvällen innan avresa?

Bara DET var så surrealistiskt så det har jag nästan förträngt. Det erkänner jag. Att plötsligt stå där i mörkret i badtofflor, trosor och t-shirt, för att jag skulle hämta en sak, och höra låset knäppa till från insidan... Det var nästan så att jag började skratta, för vad gör man liksom?

Det händer ju inte mig! Det är så urbota overkligt men samtidigt smärtsamt påtagligt och oerhört förnedrande. Jag bara står där ganska länge. Väl dold från gatan bakom syrenen tack och lov. Hör grannarna på andra sidan ha trevligt på sin nybyggda altan. Överväger alternativen. Den enda granne jag i värsta fall skulle kunna tassa över till är bortrest. Jag har ingenting. Ingen. Alla barnen sover därinne. Med risk för att väcka dom stackars små kan jag inte annat göra än att börja ringa på till slut. Även han inser väl efter några gånger att det inte vore så lyckat, eller så vill han bara själv slippa höra eländet som låter ganska högt, och låser upp igen. Han surar vidare på soffan medan jag packar färdigt.

Här känns det nästan som att jag lika gärna kan sätta punkt. Som att det vore avgjort redan, alla tänker ju ändå att varför i h-vete stannar hon kvar... hon kan väl ändå inte mena allvar?! Och varför reste dom ändå?

Fortsättning följer...