Ja, så säger han plötsligt.
"Du döljer nåt!"
Ursinnig över att jag aldrig vill prata, att jag inte gör något i trädgården, att jag inte har bättre pli på barnen. Stressad för att han snart ska med tåget.
Jag går liksom på auto. Säger inte mycket. Viker undan för att inte göra det om möjligt ännu värre för barnen som sitter och försöker äta sin lunch utan att röra sig för mycket. Utan ett knyst. Lider just nu mest med mellantjejen som fortfarande är ledsen för att hon gjorde pappa så arg när hon dansade i köket.
Hans utspel överraskar mig lite. Samtidigt som han brottar fram orden vrider han nacken av en rulle hushållspapper. Liksom för att illustrera vad som skulle kunna hända om... Om vadå?
Ja, för det är ju faktiskt sant att jag döljer nåt. Ingen otrohet, hemliga bankkonton eller ens konkreta flyttplaner. Men en blogg. Är det så hemskt det då? Jag tvivlar inte för en sekund på att han skulle bli vansinnig om han hittade hit.. men borde jag känna mig skyldig på något sätt?
Hushållsrullen hamnar likt en skrynklig kopia av "turning torso" på golvet och får snabbt sällskap av farsdagsstrumporna och lite annat smått och gott.
Jag bestämmer mig för att inte känna någon skuld. Han har för länge sedan förlorat rätten att lägga skuld på mig. Jag tar inte på mig mer. Har tillräckligt att bära.
Och jag fortsätter att skriva.
Herregud, du MÅSTE lämna honom! Inte bara skriva, skiljas! Jag hoppas verkligen att du orkar, snart, snart.
SvaraRaderaVännen! Själklart ska du inte känna någon skuld. Varför skulle du det?? Du är en egen person med dittt eget liv och all rätt i hela världen att göra precis vad du vill. Självklart måste var och en alltid ta konsekvenserna för sit eget handlande vilket såklart gör att man ofta inte vill göra andra illa. Men att du har en egen blogg i det tysta är verkligen verkligen verkligen inte något din man ens skulle ha den minsta rätt att känna något negativt inför.
SvaraRaderaKram!!
Jag vill bara öpnna min tröja och låta dig krypa in under min arm och känna värmen.
SvaraRaderaDin blogg berör mig så otroligt så det är smärtsamt att läsa här inne.
Tänker på dig och dina barn nästan varje dag.
Varm kram Ann
Du ska absolut inte känna någon skuld! Har du någon att prata med? Finns det en människa som kan lyssna på dig? Har du inte det så fundera på om någon i din omgivning kan lyssna på dig och ta till sig det du säger utan att gå igång och tala om för dig hur du ska lösa din situation.
SvaraRaderaJag tycker, av egen erfarenhet att det blir ytterligare en belastning när andra säger åt mig att lämna, även om de menar väl. För mig har det varit viktigt att hitta någon som bara orkar dela mina tankar.Att bara sätta ord på det jag lever med hjälper mig att se klarare och kanske på sikt kunna hitta bra lösningar. Jag vet inte hur du fungerar förstås. Jag känner inte dig.Gör det som är bäst för dig!
Men stor styrkekram till dig igen!
Faith
allabout-jag hoppas också på mer ork..
SvaraRaderaSaltis-fast i ett normalt och lyckligt förhållande så hade jag nog inte gjort det i hemlighet iaf..
Ann-tack SNÄLLA det känns oerhört värmande att du tänker på oss!
Faith-välkommen åter... Jag känner ofta som du beskriver det och det är ju just det som gör att man inte berättar för någon, man vet redan vilket råd man kommer få och då mår man bara sämre för att man inte bara GÖR det. Bloggen har varit min enda ventil hittills. Tyvärr känner jag inte att jag har någon jag kan prata med IRL. Tack för ditt stöd!
Han känner sig säkert väldigt osäker just nu. Att ha en blogg är väl inget hemskt! Förr, när man inte bloggade, kanske man skrev dagbok. Den visar man ju heller inte! Dessa finns ju till för att skriva av sig. Fortsätt med ditt skrivande du och maken får ta itu med sin osäkerhet. Han är ju trots allt vuxen...
SvaraRaderaKramar till dig i massor!
Bra att du inte tar på dig skuldkänslorna han försöker projicera på dig! Han kanske känner av det, att du har blivit något starkare i dig själv och att det är lite svårare för honom att komma åt dig? Och att det stör hans kontrollbehov? Var rädd om dig, vi som läser din blogg håller tummarna för dig!
SvaraRaderaDet gör ont att läsa om din och dina barns smärta. Det känns som att stå och titta in i en ond dröm. Men om maken tycker att du inte pratar så kanske han vill prata, kanske måste ni prata hur det än slutar: skilsmässa, någon slags försoning. Jag hoppas så att ni hittar en lösning.
SvaraRaderaBra! du är på gång! Blir lite starkare hela tiden! Håll i, håll i!! Jag tror på dig!!!
SvaraRaderaOch SKRIV!
Kramen!!
Du döljer ju något, det har han rätt i. Men du skriver antagligen för att lätta på trycket.
SvaraRaderaHar du någon att prata med som du kan lita på?
Barn fattar mycket mer än vi tror.
Att gå på tå är inte bra, men det vet du säkert redan.
Hoppas din blogg kan hjälpa dig att göra en förändring - när du är mogen för det.
Det är bara du som kan ändra ditt liv.
Lycka till!
Heja dig ....övertygad om att du är en dag närmare dagen då du lämnar Honom bakom dig! Orkar du allt det du går igenom nu så har jag stark tro på att lämna honom inte kan vara så farligt......Tror på dig ! Kram kram från L
SvaraRaderaTaina-sant att det är som min dagbok.. med den skillnaden då att det är en hel del som läser.. och osäker är väl bara förnamnet egentligen.. sorgligt nästan.. Kram!
SvaraRaderaAnonym-jag tror det märks, jag är inte lika kuvad längre och det stör honom.. han kommer inte åt mig på samma sätt, jag är inte lika rädd för att bli ensam.. så han får hitta på nya hot.. och försöka trycka ner mig med att jag tex är dålig på mitt jobb som jag snart ska börja igen.. allt för att få mig mer osäker..
K-L-det är som att LEVA I en ond dröm! Kan ofta inte fatta att det är sant, att vi lever såhär, att mina barn gör det.. att det BLEV såhär..!? Klart att vi måste prata. Men när han haft ett utbrott då gömmer jag mig, då VILL jag inte gå upp igen när barnen somnat och dra igång ett samtal. Då känner jag som att han inte är värd att prata med, att det inte är lönt att försöka när han är/varit på det humöret. Och om allt är lugnt.. då vill jag oftast inte väcka den björn som sover.. Det slutar alltid med ett "stick då om det inte passar" typ. Att jag ska ta barnen och försvinna. Inte så konstruktivt på något sätt.
HeLena-tack, jag skriver så mkt jag hinner..
Marianne-tack, jo det är ju sant att jag döljer något och jag har aldrig gillat att ha hemligheter i en relation så det märks väl, ljuger inte bra heller.. men det här har varit och är SÅ himla skönt för mig.. bara att få sätta ord på vad som händer när jag inte har någon jag kan prata med..!
anonyma L-tack! kram!