Då är vi lite sena förstås.
Och så letar vi en sko.
Sen bråkar barnen i hallen.
Och vi hinner inte ut före maken.
Och när han ska klä på sig då är det nåde den som står i vägen. Nåde den som har klivit på hans skosnören eller gömt hans nycklar. Nåde alla oss.
Pojken hinner ut. Flickan står vid dörren och gråter. Lillan bara är.
Och allt är slut igen. Och jag ska dra igen. Och han ska minsann åka och köpa skruv istället.
Så stormar han ut och ber pojken välja om han ska med eller stanna hemma med oss. Pojken bara pekar på pappa. Och sätter sig i bilen. Flickan springer efter med tårarna sprutande. Och jag får gå efter och bära in henne.
Så står jag där i hallen. Och jag vet att han inte åker, att han förväntar sig att vi snart kommer ut ändå.
För min egen del så vill jag bara skrika. Skrika att jag åker ingenstans med en som behandlar oss på det där jävla sättet. Men flickan där på dörrmattan, hon är förkrossad för att hon inte skulle få åka med. Och pojken som redan sitter där i bilen, han är ensam och gråter säkert inombords ändå.
Så hittar vi skon, torkar tårarna och går ut.
I bilen stryker jag min pojkes kind.
Och då drar han ner mössan över ögonen.
Hej,
SvaraRaderaJag hittade hit via "nästa blogg", fastnade för ditt sätt att skriva, du skriver på ett bra sätt.
Förstår mellan raderna att du lever med ngn hemsk skugga, men jag finner ingen "sammanfattning" av vilka prövningar du lever med, äktenskapet verkar inte vara det bästa, men?
Jag sänder dig styrka och ork!
Kara " under ytan"......
SvaraRadera....jag lever med en liknande man..
Spanningen i mitt hus ar ibland sa hog..!
Min hela existens gar ut pa att beskydda barnen.
Jag har klara perioder, da jag forstar att jag maste valja mig sjalv och barnen.De perioderna kan han lukta sig till och da ar han riktigt karleksfull....frikostig.han koper mig nagot riktigt fint, lagar mat...Men fran en bla himmel, nar jag minst anar, kommer stormen.
Alla maste straffas!
Jag skattar mig lycklig for att mina barn ar aldre an dina.....
jag skall tanda ett ljus for dig och dina barn,
vi maste tro att allt skall bli battre...
Halsningar Petra
Under ytan om du liksom Petra ovan säger "Min hela existens går ut på att skydda barnen" Då tycker jag att Du liksom Petra ovan handling snarast, tänk på Era barn och lämna männen NU!!. Visst det är inte lätt men Ni är vuxna och har skyldighet gentemot barnen, ta Ert ansvar i den relation som Ni lever i. Skulle Ni lämna Era män om de slog barnen? Detta är ingen skillnad. De "slår barnen" psykiskt. Öppna ögonen Ni är medskyldiga om Ni låter detta fortgå. Om det nu är så illa som ni beskriver?/ Cicci
SvaraRaderaNi vuxna har en möjlighet att välja - antingen fortsätta så här eller separera. Barnen däremot är maktlösa och kan inte styra över sin livssituation - de får leva med de val som deras föräldrar gör, hur dåligt det val än är för dem. Tänk så utsatta barnen är! Det är sorgligt med omogna vuxna som sätter sin egen egoism framför barnens behov av trygghet och kärlek.
SvaraRaderaTill Petra ovan: reagerade starkt på " Min hela existens går ut på att beskydda barnen." Om det är så illa hemma hos dig, måste du lämna barnen genast, även om du är rädd! Barn ska inte behöva leva under sådana omständigheter, det skadar dem för livet. De kan inte lämna sin hemsituation själva, utan du måste i egenskap av den andre föräldern och som vuxen person ta dem med dig och sticka. Annars medverkar du till att det hela kan fortgå.
LÄMNA ERA MÄN SOM FÖRTRYCKER ER! Anonym som skrev 18:07 hrs har HELT RÄTT!
SvaraRaderaMånga kramar till dig i adventstiden. Läste någonstans att advent är förberedelsetid. Man förbereder sig och väntar på julen. Och ibland är det just det man gör så där annars också. Väntar. På bättre tider.
SvaraRaderaMan vet vad man har, men man vet inte vad man får om man går sin väg. Och det kan skrämma ännu mera. Tror jag. Därför kanske man väntar ett litet tag till. Tills det är dags. Men när det är så vet bara du.
Många kramar till dig!
Som Cicci skrev " Du är medskyldig om du låter detta fortgå" Att leva som en familj kan periodvis vara tungt för alla. Men i detta fall har det gått för långt......
SvaraRaderaDet är svårt att läsa din blogg, det gör ont. Jag vill sätta mig i bilen och hämta er hit till min stuga i skogen.
SvaraRaderaJag förstår din svårighet att ta steget och lämna din man eller be om hjälp.
Men du kan välja, det kan inte dina barn.
Varm kram Ann
Mitt hjärta blöder för er, men speciellt för barnen. Det är så fel, så fel mot dem. Mot dig också. Men som sagt, barnen kan inte välja själv, de är i den situationen mamma och pappa sätter dem i - frivilligt eller ofrivilligt.
SvaraRaderaJag vet att det inte är lätt att ta ett beslut, men det här är lika grymt som att han skulle slå er.
Jag önskar av hela mitt hjärta att er situation reder upp sig, blir bättre.
Kramar Kiika
Hej vännen, det gör så ont i mig att läsa det du skriver. men en del kommentarer gör också ont att läsa och vittnar om männsikors oförmåga att sätta sig in i din situation. Jag hoppas att du inte tar illa vid dig. Du vet redan att du lever i en destruktiv relation och du gör allt du kan för att överleva och hitta dina strategier. Men att andra ska döma dig tycker jag är fel.Med vilken rätt göt de det? Har de varit i dina skor?jag vet att du tänker på dina barn och jag vet att du försöker bemästra ditt liv och jag vet att du en dag kommer hitta din väg. Du är på väg vännen.
SvaraRaderaStor styrkekram till dig från faith
Det klassiska är att människor står brevid och stöttar, tröstar etc. Men att i själva verket så innebär det att personen blir bekräftad i eländet och stjälper personen. Jag säger precis tvärtom nu får det ta mig f-n vara nog. För vem skull är du kvar? Du KAN Du ORKAR Du det kommer att bli bättre men först blir det kanske tom sämre. Må hända att vissa människor ser det som att döma. För mig är det precis tvärtom. //Cicci
SvaraRaderaJag Anonym kl. 18.07 den 30 november upptäckte nu till min förskräckelse att jag skrivit fel i en mening.
SvaraRaderaSå här var det meningen att det skulle ha stått: " Om det är så illa hemma hos dig, måste du lämna MANNEN genast, även om du är rädd!"
Jag råkade skriva barnen när jag menade mannen, men jag hoppas att de flesta som läste meningen förstod att jag råkat skriva fel. Givetvis tycker jag inte att en kvinna ska lämna kvar barnen hos en man som ägnar sig åt psykisk och /eller fysisk misshandel.
Som jag sagt tidigare......du är en dag närmare att orka lämna din man ! Ta med dig all kraft alla som stöttar dig försöker förmedla. Jag vet att det inte är bara......men en dag så vips så kommer kraften att hjälpa dig . Tänker att även din man ( blivande ex man) kan få det bättre...... Heja på ! stor varm kram från en som varit nånstans där du är just nu ! Men nu är det nåt helt annat , glädje inte minst ! kram från L
SvaraRaderaGe dig av!!!! Under Ytan Jag. Ta barnen och stick ifrån honom. Planera. Det finns sätt, fler än du har gjort det. Ja du vet hur jag menar. Men du är på rätt väg i ditt tänk. Tappa inte den tråden.
SvaraRaderaIngen här skriver nåt som dömer... det är för att hjälpa. Man måste se sanningen för att lämna. SE SANNINGEN.
Det finns inget som heter det kommer ordna sig för det gör det inte.
"Petra" du har ju gått i fällan sorry men läs om kvinnomisshandel/misshandel för det finns män som råkar ut för sånt med.... så ska du se. 1. Uppladdningsperioden 2.Genomförandefasen/urladdning och 3. Ångerfasen.(där kommer den "snälla delen" som inte finns alls egentigen utan bara ingår i en slug plan) Hoppas du ska få ditt liv du med. Lämna honom. Du lever för de presenterna och uppvaktningen som kommer i ångerfasen. Fler än du har gjort likadant. Gått i den fällan.
Man skyddar inte sina barn genom att stanna man skadar dem och det säger jag inte för att döma.
Se filmen "Sova med fienden". Se den. Fiktion... Nope!
Bra gjort att du pratade med honom härom kvällen.
Jag finns här och läser även om jag inte skriver varje gång. Tänker på dig. Kämpa! Håll näsan -över ytan- trampa vatten!!
Kram
/Susanne
Faith, jag tror att alla som skriver här mycket väl är införstådda med att det inte är lätt att lämna ett destruktivt förhållande, särskilt inte om man har barn.
SvaraRaderaTyvärr tror jag att det inte existerar någon tidpunkt då det är lättare att lämna ett sådant förhållande, utan det är lika psykiskt påfrestande och lika jobbigt rent praktiskt oavsett när uppbrottet sker. Jag tror att man lurar sig själv om man tror att det kanske blir lättare längre fram, för just nu "går" det ju inte... Och man förtränger och hoppas att det kan bli bättre.
Däremot riskerar man att de själsliga ärren, och kränkningarna bara blir fler - ju längre man stannar och ju mer man drar ut på ett ev. uppbrott. Ju längre tid man sårar varandra, ju svårare måste det ju också bli att senare kunna talas vid och komma överens om saker som rör barnen - för har man barn tillsammans så måste man nog i de flesta fall ha åtminstone lite kontakt med varandra även efter att man gått skilda vägar (såvida det inte handlar om att partnern är en psykopat).
Har man barn så har man ett särskilt ansvar gentemot dem. Deras behov måste gå före de vuxnas. Barn far illa av att leva i ett hem där deras föräldrar ständigt grälar och där glåporden haglar. Barn tar tyvärr ofta på sig skulden för vuxnas gräl. Det är också jobbigt känslomässigt för barn att se sina föräldrar bråka med varandra, eftersom de älskar båda och de kan hamna i lojalitetskonflikt. Ibland använder vuxna barn som brickor i ett spel för att hämnas på partnern, vilket naturligtvis drabbar barnen.
Om förhållandet mellan de vuxna innehåller psykisk/fysisk misshandel är det INTE ett bättre val för barnen att stanna kvar i relationen, än att separera, även om det förekommer hot om våld om kvinnan lämnar. Barnens rätt till trygghet i hemmet måste gå först! Mamman måste ta barnen och sticka, även om mannen hotar att göra henne och barnen illa. Det är minst lika riskfyllt och skadligt för barn att tvingas leva i ett hem där det förekommer ständiga gräl, våld och hot om våld. Hon måste trotsa sin egen rädsla, känslor av skam för att ev.ta kontakt med polis, kvinnojour och socialtjänst - för barnens skull.
Om det handlar om ett dåligt äktenskap, men utan psykisk/fysisk misshandel, men med ständiga gräl - kan det bästa vara att separera åtminstone en tid för att bryta en ond cirkel. Medan man lever på olika håll, kan man gå i äktenskapsådgivning för att reda ut om man vill och om förutsättningar finns för att rädda äktenskapet. Eller helt enkelt för att kunna ha en fungerande kommunikation kring barnen efter en ev. skilsmässa.
Barn ska inte behöva leva i ett hem där föräldrarna ständigt grälar och det är bråk varenda dag! Bättre att separera på prov en tid tills det värsta lugnat ned sig, så att barnen får lugn och ro i sitt hem, och ev. flytta ihop igen om man vill försöka lappa ihop förhållandet och har lärt sig att kommunicera på ett bättre sätt.
Och barn i allmänhet brukar prioritera att ha lugn och ro hemma, och att deras föräldrar är lyckliga - än att mamma och pappa till varje pris måste bo under samma tak.
Luften gick ur mig när ett långt inlägg precis råkade knappas bort.. men jag återkommer.. Tack för varma tankar!!
SvaraRaderaVidSidanAv..-Välkommen hit och stort tack! Jag skäms ju när jag tänker på dig och så många andra som dig. För vi är ju friska. Och vi gör inget av det. Uppskattar det inte fullt ut. Låter livet vara tyngre än det borde. Funderat över det där med en sammanfattning och jag vet inte riktigt var jag ska börja isåfall. Inte än. Mitt tips blir att bläddra bakåt, till januari då den här bloggen föddes. Den där skuggan, den letar jag nog fortfarande efter verktygen till att sätta ord på.
SvaraRaderaPetra-det gör mig ont att du känner igen dig.. verkligen! Vill väl inte riktigt erkänna att det skulle vara lika illa här, även om jag i svåra stunder har känt mig som du, en levande sköld. Det som jag skriver av mig här är ju fragment ur vårt liv. Fragment som tyvärr får så mkt större plats än de borde. Som inte borde få finnas alls. Tänker på dig och barnen och hoppas du inte tar illa vid dig av övriga kommentarer. Kämpa på, vi gör så gott vi kan.
Cicci-jag har tänkt ibland att det nästan vore lättare om han slagit mig. Att det vore mer självklart att gå sin väg.. hoppas jag verkligen iaf! Psykisk misshandel är lömsk. För man bryts ner tills man inte har någon självkänsla kvar. Man skäms för att man tar så mkt skit. Och man säger ingenting till sin omgivning just för att slippa skämmas för att man inte klarar av att gå heller. Ingen som inte varit här på botten kan nog riktigt föreställa sig hur det är. Man står med fötterna i cement. Behöver bara hjälp att andas. Att bygga upp sig själv igen bit för bit. Tills man har kraft nog att ta sig loss. Och göra en kontrollerad uppstigning. Alla som dyker vet vad som sker om man stiger upp till ytan för snabbt.
Anonym-jag har sagt precis som du, jag trodde aldrig jag skulle sitta här själv.. Men jag vägrar ta till mig att jag är omogen och egoistisk för det.. däremot har jag lärt mig att det kan hända alla, ingen är så stark att den inte kan brytas ned.. Och mina barn sätter jag framför allt, framför mig själv på alla plan. Ofta har jag tänkt att det vore värre för dem att tvingas bo själva med honom varannan vecka utan att jag finns där och kan hjälpa dom på något sätt.. Kan det inte faktiskt vara så?
SvaraRaderaSis-TACK
SvaraRaderaKicki-jag har nog skuldkänslor att vänta hur jag än gör.. guilt is my middlenamne.. och HAN han har inte vett att skämmas ens..
SvaraRaderaAnn-tack vad gullig du är, en stuga i skogen låter underbart rofyllt! Har bott så en gång, det känns som i ett annat liv, men det var det ju också kan man säga.. Då var jag lycklig till och med..
Jag känner några kvinnor som du, som man aldrig trodde skulle hamna i en sån här situation. Jag vet hur omärkligt det kan hända och hur svårt det är att ta sig ur. Jag förstår också hur du tänker när du säger att det är bättre att vara där och skydda barnen, men till slut kommer du inte att orka längre och vad händer då.
SvaraRaderaJag blir tårögd när jag läser, som vanligt, och jag önskar så att ni får en lugn jul.
Kram