Man för min mus

Å fy fan.

Nu har vi råttor i huset också!

Eller möss då. I väggarna åtminstone. Små, söta skogsmöss som fryser.

Men jag föreställer mig snarare de där bisamråttorna man kunde se i diket vid gräsplanen där pappa spelade korpfotboll och man väntat åtskilliga timmar.

Monster.

Det var spöktimmen och jag hade precís lagt mig bredvid två av barnen när det rasslade till under sängen. Eller i taket. Eller i väggen. Omöjligt att säga men nära var det. Jag hatar verkligen det där äckliga ljudet. Ljudet av vassa små klor på fötter som springer så snabbt att de liksom fladdrar smattrande över det hårda underlaget. Parketten, reglarna eller innertaket?

Jag blir stel som en pinne och paniken stiger alltmedan jag försöker svälja hjärtat igen. Hur mycket jag än försöker så går det inte att förtränga att det springer något väldigt nära mig. Fram och tillbaka.

Jag önskar mig en karl. Så jävla typiskt att han rest bort just idag. Jag vill med en kvinnas självklara rätt kunna friskriva mig från all inblandning i sånt här. För det får man väl?! Fattar inte hur jag någonsin kunnat fundera på att försöka bo kvar i huset på egen hand. Vill överhuvudtaget inte bo i hus!

Men nu är det ju bara jag här. Jag måste skärpa till mig. Balanserar på sängramen så att jag når in i garderoben och får tag i ett par strumpor. För på mina fötter springer det då ingen!

Sen står jag där som klippt ur en seriestrip medan natten segar sig fram. Beväpnad med en mopp och en hink som jag på något underligt sätt tänker att jag kanske skulle kunna kasta över och därmed fånga det lilla monstret. Går mellan rummen och stampar så hårt så att parketten bågnar. Tycker att det låter överallt. Men jag ser inget, inga lortar och inga små spår i dammet som turligt nog ligger kvar tjockt under sängarna. Bra tänkt där!

Till slut är det ju bara att gå och lägga sig igen.

Och jag ber till Gud att jag ska hinna somna innan jag hör nåt mer.