Hon kallade mig så.Min första stora kärlek.
Den lilla tjejen som jag alltid hade all tid i världen för.
Lilla I.
Jag var allt som hennes mamma inte alltid orkade, hann eller kunde vara. Jag läste hur många böcker som helst. Lekte tills leken tog slut och jag var den som köpte hennes allra första rosa Nike.
Sen tog förhållandet med hennes morbror slut och jag flyttade söderut. Mitt eget liv tog över. Jag lämnade henne. För det är det ju den vuxne som gör i ett sånt här fall. Jag minns inte vad det var som gjorde att jag slutade skicka födelsedagskort den där dagen i maj till exempel.
Men inget hade ju hon gjort för att förtjäna det.
Jag ser henne nu på facebook som den kvinna hon blivit. Så otroligt vacker. Och när hon skriver att hon visst minns och ofta tänkt på mig så skäms jag och jag gråter. Skäms för att jag försvann. Gråter för att jag inser hur mycket min egen dotter kommer att minnas. Hon som inte på långa vägar har fått så mycket av min tid och kärlek som lilla I fick. Hon som får nöja sig med smulorna efter storebror och lillasyster. Hon som jag ofta är hård och sträng mot och dessutom har en periodvis mycket elak pappa.
Och hon, hon har ingen Nunne som finns där bara för henne.
Känner igen en del av det du skriver i det här blogginlägget, från mitt eget liv! Det är synd när man tappar kontakten med människor som betyder mycket för en.
SvaraRaderaTänker också att inget är hugget i sten ännu, vad gäller dina egna barn. Deras barndom pågår ju fortfarande, och det är fortfarande möjligt att påverka hur den blir. Det som har varit går inte att ändra på, men däremot det som är just NU och framtiden. Allt som sker i livet väljer man inte själv men det finns trots allt ganska mycket man kan påverka själv. Och att inte välja och bara låta sig "fösas med" och låta andra bestämma är också ett val, fast man kanske inte inser det när man är mitt uppe i det.
Jag förstår mycket väl att du och barnen inte har det lätt, men det finns en möjlighet för dig att förändra era liv och styra in det på en väg som ni trivs bättre med. Du MÅSTE inte vara gift med denne man och leva i ett olyckligt äktenskap - du kan bryta upp och välja att leva ett annat liv där du så småningom kommer att må bättre.
Om man av olika anledningar har hamnat på avvägar, så är det möjligt att göra något åt saken och försöka "styra" dit man avsett att hamna. Det kan ta lite extra tid att komma rätt om man kört vilse, men så småningom kommer man fram. Kanske har man lärt sig en del på vägen också... Däremot är det ingen idé att försöka göra om andra människor, för de kan bara ändra på sig om de själva vill och har förmåga. Därför blir man ibland tvungen att gå skilda vägar, trots att det gör jätteont. Ibland är skilsmässa den bästa lösningen, och nödvändigt för att de inblandade ska kunna må bra i längden.
Du är inte ensam om att ha hamnat i en sådan här situation! Och det går att ta sig ur den, även om det kommer att bli jobbigt under tiden (men det är det ju ändå). Jag hoppas att du finner styrkan att välja att bli "kapten" över ditt eget liv, och styra in livet på en väg där du och barnen mår bättre!! Och känn det inte som ett nederlag om du behöver ta hjälp av professionella och/eller anhöriga och vänner för att genomföra en ev. skilsmässa. Det är ganska mycket att greja med, så det är helt naturligt att behöva ta hjälp från andra.
Underbara vän! När jag läste det här började jag också tänka på alla jag mött genom åren som jag bara "lämnat". Det finns en som jag ändå kände i 10 års tid. Han hade DAMP (som det hette då) och vi jobbade hårt med honom. När det var tandläkarbesök eller liknande, så ville han oftast att jag skulle följa med. Jag var en sorts trygghet. Idag har vi ingen kontakt...men livet går vidare och hans närmaste måste ge honom stöd. Jag skäms inte. Jag valde en annan väg. Och du vet vilken.
SvaraRaderaStora kramen!!!
Finaste du! Hon är ju världens bästa mamma och sina syskon. Och hon kommer säkert hitta sin "Nunne" nånstans på livsvägen. Det kan du ju hjälpa henne med genom att vara på platser med bra vuxna. Eller hur? :)
SvaraRaderaKRAM!!
Vad roligt att du fått kontakt med din "Nunne" igen. Jag tror att vi ofta dömer oss själva för hårt för saker vi gjort eller inte gjort. Hon kommer säkert ihåg alla fina minnen ni har ihop. Och din dotter har en underbar mamma som finns där för henne. Sen blir vi alla stressade och arga ibland men du är hennes mamma och kommer alltid vara speciell i hennes liv. Kram!
SvaraRaderaDöm dig inte för hårt!
SvaraRaderaAllt kan inte vara perfekt.
Du förstår ju hur barn tänker...
Ta hand om dig och dina barn NU!!!
Flytta, byt jobb, byt liv, börja om.
Det ordnar sig alltid-jag vet!
Kan bara instämma i alla kloka ord som skrivits. Döm inte dig själv! Och facit har du inte ännu, eller hur? Vi vill ju skydda våra barn mot smärta. Men livet innehåller smärta också. Det får vi alla erfara och jag är säker på att du är en bra mamma till dina barn!
SvaraRaderaKram från Faith
Anonym-tänker direkt att du har rätt, iaf vad gäller två saker.. att det är fom nu man kan ändra på saker och ting och att man inte kan ändra på andra än sig själv.. för så är det ju! Tack för stöd och omtanke!
SvaraRaderaTaina-tack vännen, tänk jag förstår så väl att det var just DU som fanns där för den där killen..
Emmama-inte världens bästa mamma, men hennes enda.. och jag hoppas också att hon kan få glädjen av fler fina vuxna som älskar henne så fin som hon är..!
Mia-tack, det är jag som är Nunne.. och jag är glad att vi hittat varandra igen lilla I och jag även om det känns lite underligt också. Hoppas vi kan ses och att det blir något positivt och inte bara stelt, för resten av hennes släkt kan jag ju klara mig utan liksom..
Marianne-Jag tar hand om oss så gott jag kan, jag är inte i fas att byta liv, i vart fall inte helt.. och inte än..
Faith-Jag gör det ofta, dömer mig själv.. bär hela världen på mina axlar. Alla vill vi vara en bra mamma oh det var jag också från början. Men nu kommer stunder då jag verkligen skräms av att jag kan bete mig så fel. Jag VET ju bättre. Var är JAG?