Vi ligger tunga i becksvart mörker med en snusande ettåring mellan oss.
Han vill prata om sitt jobb och mina karriärval, om sin syster och om företaget.
Jag frågar om han vill leva med mig och han vet inte.
Han bollar frågan tillbaka och jag svarar att jag vet inte heller.
Jag säger att det känns som att jag har lång väg att gå för att kunna förlåta honom... samtidigt som han vägrar erkänna att det finns något att förlåta...
Fortsätter med att barnen förtjänar lyckliga föräldrar och om vi inte kan hitta ett sätt att vara lyckliga tilllsammans så måste vi ge upp för deras skull.
Han säger jamen dåså.. ta över lånen så får du allt du vill ha och ensam vårdnad så du kan flytta vart du vill..
Jamen är det det du vill frågar jag.. och får inget svar.
Jag hör mig själv säga att jag är beredd att fortsätta för att se om vi kan hitta tillbaka till varandra... men då måste kränkningarna upphöra.. att barnen ska inte behöva höra såna hemska saker..
Sen är det tyst väldigt länge...
Och jag inser att han sover.
Jag är glad att se att ni ändå försöker. Även om försket känns mer från din sida än hans. Men det är ändå värt att försöka att hitta ett sätt att kommunicera. Även om det kasnke iten blir på det vis du skulle önskat. Eller att hans gensvar blir det.
SvaraRaderaMen så länge du kan känna att du iallafall försökt så har du vnnit mycket även inför en ev splittring i framtiden. Att kunna tänka tillbaka och känn att "ja gjorde iallafall ALLT jag kunde" är ngt som gör att det är lättare att gå vidare om det visar sig att de är skilda vägar ni kommer att gå.
Jag hoppas bara såååå att ni båda två innan ni bestämmer er, kan prata lite mer ordentligt utan att såra varandra alltför mycket.
Stor kram!
"Jag säger att det känns som att jag har lång väg att gå för att kunna förlåta honom... samtidigt som han vägrar erkänna att det finns något att förlåta..."
SvaraRaderaKonstigt för precis så är det här.Jag kan bara säga att det går inte försöka om och om igen utan resultat om förändring och det måste ske från båda, annars kommer det bli som en vana och inget händer. Från den dagen båda bestämmer nystart ser man bara framåt.
Men det ni hade var ju nästan en kommunikation. Vi trampar på i vana och samma spår ibland känns det omöjligt att nå varandrautan missförstånd.
Kram ensam i tvåsamhet med 3
Men vad bra att ni ändå kommunicerade.Även om han somnade. Du gör i alla fall försök och ge öppningar. Det är starkt av dig tycker jag!
SvaraRaderaKram faith
Skönt att höra att ni pratar med varandra även om det inte är så roligt. Tror att ni behöver erkänna för varandra hur ni känner. Ändå bästa sättet att skiljas som någorlunda vänner om inte annat så för barnens skull.....kram/Ebba
SvaraRaderaUsch, jag känner igen det du beskriver.....
SvaraRaderaKram till dig!
Att ni pratar är ju fantastiskt! Han hörde dig säkert, säkert. Hoppas du snart får ett svar.
SvaraRaderaKRAM!
Kan inte annat än hålla med. Bra att Ni kommunicerar. Jag vet att du känner dig sviken men han kanske också gör det. Ni har tre barn under 5 år det är tufft i sig. Tiden finns inte som Ni behöver i denna stund. Kan Ni finna den tiden på något sätt? Kramar Kicki
SvaraRaderaVackert skrivet och bra att ni kan prata med varandra. Han kör den typiska manliga attityden.
SvaraRaderaHåll inte ut för länge bara om det visar sig att inget blir bättre.
Saltis-ja visst är det alltid något.. men även om stunderna finns ibland då vi som sagt nästan iaf når fram.. så är det som att vi aldrig orkar låta det gå ända till ett beslut av något slag.. Kan väl iofs bero på att det nästan uteslutande är sent och vi hellre sover..
SvaraRaderaAnonym-Å så sorgligt att du känner igen dig, jag blir ledsen för din skull också.. Kram!
Faith-fast ofta känner jag mig feg som smiter undan många tillfällen som ges.. men man orkar inte alltid peta i såren, ibland vill man bara gå och dra täcket över sig.. och sömnbristen gör ju sitt till.
Ebba-ja man kan ju aldrig bli kvitt varandra helt hur det än slutar.. jag tror faktiskt nästan att vi skulle funka bättre ihop om det bara var klart att vi skulle dela på oss..
Anonym-Å nej inte en till..beklagar! Kram!
Emmama-tyvärr är jag nästan säker på att han missade det viktiga slutet.. men det som ofta slår mig är att han inte verkar fatta på riktigt hur nära det faktiskt är, trots att det är han som velat skiljas så många gånger.. Men det är mkt snack och lite hockey..
Kicki-jag vet att han också känner sig sviken.. och visst kunde jag sett och bekräftat honom mer.. men inget kan väl ursäkta hans beteende ändå.. Tid och ork är det enorm brist på. Jag kan inte se hur vi skulle nå dit tyvärr, men ett par bortresta barnfria dagar skulle kanske få oss att komma närmre svaren på många frågor. Om man vill veta.
Karlavagnen-Kanske är det redan för länge, egentligen. Men du vet det där med hoppet..