Enligt maken så är jag fruktansvärt egoistisk.
Jag har utnyttjat honom maximalt för att få allt jag vill ha och nu önskar jag livet ur honom.
Jag har låtit honom bokstavligt talat jobba ihjäl sig utan att vara beredd att offra något själv.
Jag lyfter inte ett finger här hemma annat än det absolut nödvändigaste.
Jag har lärt barnen att de inte behöver lyssna på sin pappa.
Jag har gjort huset till mitt och barnens, här finns ingen plats för honom och hans saker och han känner sig inte välkommen hit.
Jag ljuger systematiskt för honom.
Och nu väntar jag bara på att det ska bli rätt tillfälle för mig att lämna honom.
Hmm.
Jag ska inte säga så mycket MEN jag tror att ni båda tyvärr lever i helt olika verkligheter. Självklart är det inte så att DU har gjort allt detta MOT honom. Sälvklart handlar det inte om att utnyttja eller att försöka sko sig på ngn annan. Inte mer än att han är den evigt onde. Jag tror inte på sådant som att man är enbart ond eller god. Alla bär vi på våra egna erfarenheter och upplevelser vilka formar oss och utgör grunden till hur vi agerar i "nuet".
SvaraRaderaTyvärr tycker jag det känns som om du och din man för länge sedan tappat greppet om er GEMENSAMMA vardag och er GEMENSAMMA plattform. ERT liv. Det som ni en gång ville skapa TILLSAMMANS.
Det är så sorgligt att ni inte kan mötas och åtminstone försöka lyssna till den andres sida av saken. Jag tror som sagt inte att en av er har "rätt" och den andre "fel". Jag tror att ni numera är så inne i era egna svårigheter att ni omöjligt kan se den andres. Kanske i glimtar då och då, men utan ork eller energi att ens vilja försöka gräva djupare. Jag hoppas och önskar så att ni båda ville och orkade försöka. Oavsett vilket beslut du kommer att fatta i framtiden så är det oerhört BRA om man kan hitta fram till varandra och åtminstone till viss del förstå den andre. För oavsett om du stannar kvar eller lämnar honom kommer ni för alltid att vara bundna till varandra genom era barn. Så för deras skull, och er egen hoppas jag att ni kan se varandra igen. På något vis iallafall.
Stor Kram!!!
japp jag tror saltistjejen har rätt.
SvaraRaderaSammarbeta måste man iom barnen finns hela livet oavsett man bor under samma tak eller ej.
Det svåra är att hitta sättet att nå varandra på som gör det möjligt. Ni vet den neutrala mittenzonen där förslag/sympunkter/åsikter blandat med vardag öppet vädras.
Känner igen texten även idag (tyvärr) och får höra mycket av det här.
Man känner sig inte trygg i sitt hem, inte svårt att vara på sin vakt.
Barnen är viktigast och behöver ju åtmintone EN fungerande förälder som finns och orkar i vardagen
En medsyster med 3barn
Vet du vad du själv vill? Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut? Vill du att ditt liv ska se ut som det gör idag även i framtiden?
SvaraRaderaLigger det någon sanning i det han säger?
SvaraRaderaEra sanningar ser helt olika ut.
SvaraRaderaKan ni hitta något annat sätt att prata på?
Kan du möta honom på något sätt?
Skulle du önska det?
Känn efter själv vad DU vill och orkar i relationen.
Jag tror det ligger mycket i det saltistjejen skriver. Men det är viktigt att komma ihåg att allt ansvar till lösningar inte kan ligga hos den ena partern.Och viktigt att komma ihåg att det finns fullständiga idioter som man faktiskt inte kan resonera med!Oavsett orsak till deras beteende. Man behöver inte alltid förstå den andre. Än viktigare är att försöka förstå sig själv.
Ni har barn tillsammans och det gör det mer komplicerat. Ni bör ju kunna enas för deras skull. Men i verkligheten är det ganska ofta så att föräldrar inte kommer överens även om alla förstår att det bästa är att kunna samarbeta för barnenes skull.
Kram till dig!
Saltis-ja visst är det så och det är verkligen sorgligt men vi lever på olika planeter numer.. det finns glimtar då det känns som att vi kan nå varandra till viss del men det slutar som regel ändå med att vi bara kan enas om att vara oense..
SvaraRaderaAnonyma medsyster-stor kram till dig!
Anonym-nej du, jag vill inte att mitt liv ska se ut såhär länge till.. den lilla stund vi får på jorden borde inte få vara såhär svår..!
Däremot så har jag tappat greppet om vad JAG vill och vart JAG är på väg, har inga mål eller drömmar kvar.
Anonym-det har jag grubblat över... och jag kan förstå hans desperation i och med att han faktiskt HAR jobbat omänskligt mycket senaste åren.
Däremot så var det ju även HAN som ville att jag skulle vara hemma länge med första barnet. HAN som valt att inte vara föräldraledig själv även om det på hans jobb inte direkt var frivilligt att avstå om man säger så. Lagar till trots. Så det är han lite bitter över men det är ju inte heller mitt fel.
HAN som valde det här huset och haft en hel del dyra krav vid renoveringar.. säkert i all välmening att vi ska ha det bästa liksom men det är då verkligen inga krav JAG haft. Jag tycker att jag har försökt hålla igen vad gäller det mesta.
Jag sköter allt praktiskt som har med barnen att göra, lagar all mat och tvättar all tvätt. Handlar gör vi båda två. Utomhus gör han i princip allt. Så det känns verkligen orättvist när han hävdar att jag inte GÖR något. Men det mesta tänker han väl inte på. Som inte ens vet vad barnen har för storlekar. Förutom när han blir arg för att jag städar bort hans saker och kläder.. eftersom det bara är jag som plockar i hallen, på köksön bland posten och lägger in ren tvätt.. så kan jag inte låta hans saker ligga kvar vecka ut och vecka inte heller för då är det för mkt i vägen..
Han HAR lika mkt plats i skåp och lådor som en annan. DET kan jag ta åt mig lite av, att jag städar undan hans saker.. men jag tycker att han kunde vara tacksam för att jag försöker hålla lite ordning iaf.. annars skulle det bli ritpapper av viktiga dokument och leksaker av resten..
STÄDNINGEN blir eftersatt, för det hinner och orkar jag inte lägga så mkt energi på. DÄR blir det väl oftast det mest akuta. Därför vi hade städhjälp förut också, men det har vi försökt spara in på nu.
Vad gäller OFFER så känner jag att jag har ställt upp på en hel del, lagt min egen karriär på is och flyttat 100 mil från min släkt för att han skulle få satsa på sitt jobb.. accepterat att ta allt ansvar för barnen utan gnäll.. stöttat att han jobbat utomlands och varit ensam långa perioder med allt.. stått ut med hans humör och tagit väldigt mkt skit.. ursäktat det med att han inte mått bra..
JA jag har sagt till barnen att de inte behöver lyssna på sin pappa, för tyvärr har jag tvingats förklara att det pappa säger inte är sant alltför många gånger, önskar verkligen att det inte var så.. att jag kunde säga att allt pappa säger är sant men det går ju inte när han vräker ur sig sånt som att han inte vill veta av sina barn längre, att han ska försvinna för alltid och att mamma är sjuk i huvudet..
Välkommen har han säkert inte känt sig många gånger.. när jag som ett sårat djur går undan medan barnen springer fram och ropar hej.. och under perioder då vi knappt pratat med varandra.. då har jag ju varit lättad när han jobbat..
Ljuger inte men låter bli att nämna saker som tex bloggen..
Kanske är det så att jag väntar på rätt tillfälle att gå, om det finns något.. men det handlar ju isåfall mer om att JAG måste vara redo för det, att JAG samlat ihop bitarna av mig till någon vars ben bär tillräckligt långt bort.. INTE om att jag i hemlighet förskingrar pengar eller har ett förhållande med någon vilket han tycks tro ibland.
Faith-det ÄR nästan omöjligt att resonera med honom väldigt ofta.. och ärligt talat är det väl det jag börjar tappa sugen till att ens försöka göra.. ibland får man ju bara enas om att man är oense som sagt..
Han är en rätt ynklig figur din man. Osäker som få!
SvaraRaderaJa, jag antar att det finns två sidor av allt, det är ju aldrig bara ena sidans "fel"... men samtidigt måste man ju kunna prata om det, och säga saker som att du är egoistisk, inte gör nåt hemma, vänder barnen mot mig osv, det är ju inte konstruktivt på något sätt och öppnar ju inte alls dörren för en bra diskussion! Jag lider verkligen med dig, för även om det är så här han ser saker och ting så måste man kunna lägga fram det bättre och öppna upp för en diskussion!
SvaraRaderaJag själv "funderade" i 14 år. När jag funderat klart o min man o jag separerat sa barnen, varför har du inte gjort detta tidigare. Det tog ett år innan jag var någorlunda mig själv o en dag när jag skrattade sa barnen: Vad gör du? Jag hade tyvärr utan att märka det förlorat förmågan att både skratta o gråta.
SvaraRaderaJag tycker det är tydligt att du får honom att fundera över saker, det är BRA. Hur det än slutar, tillsammans eller ej, är detta ett första steg!! Du valde honom en gång och han är dina barns pappa. Det är inte att respektera dig och det och dina barn att tala illa om honom. Ni lever i helt olika världar och han börjar bli osäker på dig och om du kommer stanna.
SvaraRaderaHoppas du förstår vad jag menar.
KRAM KRAM KRAM!!!