Här är jag..

Sitter fast i ett vägskäl.

VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..

maken borta hela veckan..

och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.

Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.

Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!

Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.

Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.

Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.

Vad barnen har sagt..

Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"

Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"

Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.

Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.

Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.

Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.

En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.

Missing U...

Mina fina vänner.

Det gör jag!

Men numer hinner jag knappt känna efter. Jag rusar på i en parallell tillvaro och det gågna året, året med er.. känns overkligt avlägset.

Jag har locket på och känslorna inlåsta. Men det går ganska bra och det värsta just nu är väl vattenskadan i källaren. Eller intalar man sig det? Barnen går på kalas varje helg och jag reser hit och dit med jobbet.

Men ni finns där, närmast hjärtat.

Stulen tid

Just nu är en såndär kvart som inte finns.

När jag ilat hem före dagishämtning. Tagit in posten, tömt tvättmaskinen och gör en snabbkoll här innan jag ilar vidare för min kvart är slut. Min stulna kvart.

För jag har liksom inga kvartar längre om jag inte stjäl dom.

En tjuv har jag blivit och på jobbet är det fruktansvärt tråkigt.

Sista latten

Någon riktig lattemamma har jag aldrig varit.

Ok, kanske lite med första barnet. När vi bodde mitt i stan och hade riktigt bra ekonomi. Då spenderade jag dagarna med att strosa runt, shoppa märkesbebiskläder och förstås.. fika lite..

Men jag är inte ens koffeinist så senaste åren har antalet latte blivit mer och mer sporadiska.

Men min sista föräldralediga dag åkte jag ensam till city. Jag köpte en tidning, chokladkolor och skraplotter till min sallad. Satt där och satte punkt för en epok. Det var både njutbart, vemodigt och lite spännande. Bäst var att kunna sitta där tills det verkligen kändes som att "Nä, nu är det fanimej dags att resa på sig!"

För det var dags.

Nästa dag sitter jag på ett möte där förkortningarna haglar tätt. Som på skämt liksom. Och jag fattar absolut ingenting. Drömmer mig bort. Fantiserar om att chefen kanske också bara låtsas förstå något. Känner mig malplacerad och oerhört trött.

Men det var dags.

Vilket jobb?

Jag lämnade ön idag.

Styrde båten till mitt jobb.

Som jag ju måste tillbaka till i början på nästa år.

Har gruvat mig och skjutit på det flera gånger.

Jag möts av världens bästa sekreterare som ger mig en kram.

En stor kram.

Och jag börjar inte gråta alls.

Tänker att det kan bli ganska trevligt att komma tillbaka.

Sen kommer paniken över alla krav och förväntningar.

De räknar ju med en rejäl avlastning och förstås hjälp med helger och sommarschemat...

Plötsligt vill jag inte alls tillbaka till verkligheten längre!

Föräldraledighetsarbete?

Jag såg fram emot några dagars jobb snart faktiskt, med en konferens som ordnas här i stan. Intressant och jag kände att det blir inga problem att ta med lillan som är så snäll och mest sover ändå.

MEN, nu har vi fått en ny chef (som jag inte ens träffat) och hans sekreterare ringer för att meddela mig att de kan visst tänka sig att betala kursavgiften... men för övrigt tycker de att jag ska gå dit på "eget intresse", det vill säga utan lön. Tycker inte jag kan göra avbrott i föräldraledigheten för bara några dagar... öh?

Får man GÖRA så?!

F-n jag känner mig riktigt arg!