Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"
Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"
Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.
Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.
Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.
Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.
En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.
Önskar så att du/ni ska få lättare att andas!!! Styrkekramar!
SvaraRaderaBra, gör så nu. En dag i taget så roddar du. Nu. Och ta sen ett datum framåt någonstans och säg "Där måste jag ha tänkt. Färdigt." "Där måste vi prata." Kan du få hjälp med barnen en helg? Så att ni får tiden att prata länge. Utan det går ut över dem.
SvaraRaderaÅh, förlåt att jag kommer med så många ord. Mitt är inte tänkt som kloka råd, du får inte känna dig stressad av det. Det är bara funderingar.
Jag hoppas så. För dig. För er.
Vännen!!!!! jag inser att de är skitjobbigt nu rent ut sagt. Din situation är verkligen i mitt tycke ohållbar. fysiskt och mentalt våld är INTE bra!!! För någon! Ändå förstår jag dig och dina val till viss del. Att bryta uppp en familj är inte lätt. inte ens under de mest svåra förhållanden. Jag är dessutom ganska säker på att du inte riktigt tänker "klart" längre efter så många år av "fötryck". Rädlsa, ångest och oro lägger nästan alltid en dimma över våra ögon. Inte blir vi hjälpta av att stress och kanske lite sömn läggs till det hela.
SvaraRaderaMen jag hoppas innerligt att du orkar vidare. Orkar att ta hand om både dig själv och barnen. och till sist orkar göra det du känner att du måste. Tänker på er!
Tusen varma kramar!!!!
Jag hoppas verklligen att du flyttar. Barnen blir så otroligt påverkade. Sonen växer kanske upp och blir som sin pappa, eftersom han ser att det är så man beter sig som en pappa. Dottern träffar en kille som behandlar henne dåligt "killar är inget att ha", och sen dras hon till de värsta, för det är ju så relationer ser ut? Trust me, jag är trettio i år och är helt förstörd av hur min mamma var i relationer under hela mitt liv.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du hinner rädda er alla i tid.
Snubblade över en blogg... vet inte om du hinner läsa andras, vet inte ens om du tycker sådant hjälper. Men jag tänkte på dig... http://attvaljamigsjalv.blogspot.com/
SvaraRaderaJag blir så ledsen när jag läser om din situation och önskar att jag kunde ge dig kraft att ta dig vidare.
SvaraRaderaJag sitter i samma båt (3 barn) men har tyvärr inget jobb eller Akassa som gör det möjligt för mig att starta mitt eget liv i dagsläget.
SvaraRaderaÖnskar så in i att du vågar och instämmer med saltistjejen ovan....vill så gärna gå vidare själv men min ork finns inte. Vill ha hjälp men vet inte var man får den. Jurister tar lax i timmen
kram
Strandmamman-tack!!
SvaraRaderaregnnatt-dina funderingar är alltid välkomna.. tack för all omtanke!
Saltis-tack vännen, för att du finns och för att du också vågar förstå till viss del..
allabout-du sätter fingret på det som skrämmer mig mest.. hur barnen ska påverkas i framtiden av allt som sker nu.. ibland stoppar jag huvudet i sanden och i nästa stund är det enbart det som gör mig beredd att gå.. Jag är ledsen för allt du fått vara med om.
här och nu-välkommen hit och lycka till på din nya väg!
Anonym-inser att jag är lyckligt lottad ändå som har fast jobb med bra lön.. inget handlar om att jag inte skulle kunna försörja oss även om det ändå skulle bli drastiskt ändrade levnadsförhållanden.. Kram!
Kära Medsyster!
SvaraRaderaJag gråter inne i mig när jag läser det du skriver. Jag hoppas verkligen att du inser ditt eget och barnens bästa och tar dig ur dendär misshandeln före det är för sent. Fysisk eller psykisk eller bådadera, det spelar ingen roll. Det är ALDRIG okej! Det är inte meningen att livet skall vara sådär. Livet kan vara så mycket mera, så underbart och lyckligt och helt utan ont i magen. Det är bara du, tyvärr, som kan ta er ur det. Det är ingen som kommer och tar dig i handen och säger kom, nu går vi. Det är du som måste finna styrkan. När du väl tagit beslutet kommer allting att förändras, men till det bättre. För att du kommer att ha självrespekten kvar och kommer att tacka dig själv för det du gjorde.
Jag ber för er :)
Varm kram!
Hur går det för er? Tänker på er.
SvaraRaderaHar inte varit här inne på länge, men kom in nu. Blev först glad att läsa att du skulle flytta ut... men så läste jag lite mer och insåg att du ångrat dig. Jag förstår det också! Som mamma kan du inte bara tänka på dig själv utan har barn som är beroende av dig. Men de är beroende av en glad mamma, en lycklig mamma som är nöjd med livet och som lär barnen att man måste respektera sig själv o andra. Jag tror att du vågar göra det som är bäst för dig o dina barn, jag håller tummarna!
SvaraRaderaBlir så berörd av dig och din situation.
SvaraRaderaDu verkar ha mycket tankar på gång, och jag hoppas att du en dag mycket snart tar det sista steget till ett bättre liv, för både dig och som 'itsallaboutme' sa; framför allt för barnen. Jag vet också vad en tilltrasslad barndom medför. Och min mor ångrar sig än idag, 35 år efter jag fick flytta ifrån henne.
Det är aldrig ok med psykiskt och/eller fysiskt våld, och det vet du också.
Styrkekram till dig!
/O.
tittar ofta förbi och hoppas på nyheter
SvaraRaderaHOPPAS
allt är bra med dej och barnen
STYRKEKRAMAR i massor
tittar förbi och hoppas på ett nytt inlägg
SvaraRaderaett fyllt av HOPP
en massa styrkekramar