femte september

Jag har redan gått vidare och allt är "bra" igen.

Under veckan hunnit gå på visning, pratat med banken och mäklaren och i tanken möblerat hela radhuset.

Stått där som inför ett fallskärmshopp och känt suget av luften som skulle bära mig ned.

Stått där, aldrig så nära som förr, men låtit mig backas tillbaka in. Satt mig ned och lättnaden av att jag sluppit kasta mig ut i det okända som för ett tag lockade så kittlande nära är fortfarande förhärskande.

Men, jag vet att det är nödvändigt att rekapitulera vad som hände den femte september, vad som fick mig så beredd att hoppa till slut.

Jag gör det för Er. Men mest av allt gör jag det för mig själv och för barnen. För att jag inte ska kunna glömma helt. Och jag lovar och svär att nästa gång, då finns det inget som kan hålla mig kvar.

Jag vet inte var jag ska börja och ångesten den kryper närmare för varje litet tapp på tangentbordet. Hjärtat bultar och magen vrider sig. Minnena är fragment som studsas fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Du ska vara rädd resten av ditt liv" "Jag ska märka dig"
"Nu jävlar tar jag fram bössan"
"Pappa puttar mamma"

Det finns mer, mycket mer, men mer kommer inte ur mig just nu. Fysiskt blev det inte mer än en knuff men att ord kan göra nog så ont det vet jag om någon. Att han ber barnen ta med sig det dom helst vill ha för att dom aldrig mer kommer att återvända till huset... ja vad ska man säga?! Orden räcker inte till och just nu skäms jag för jag vet inte hur jag ska kunna förklara att det inte blev något radhus när det ändå var så nära. Jag var där, mentalt var jag redan där.

Vad hände sen?