Så är han på väg mot Sverige igen, mot svalkande höstvindar och en knallförkyld, febrig familj.
Jag undrar stilla om vi återigen kommer att upprepa oss. Falla in i gamla spår och mönster innan väskorna lämnat hallen.
Men ärligt talat orkar jag inte bry mig mer nu utan tänker gå och linda in mig i fleece igen, från topp till tå, och tackar Gud för Nickelodeon som roar de äldre och tackar ännu mer för att minstingen var frisk nog för dagis imorse.
Hänger det på honom? Kan du ta ett beslut om att du tänker ändra DITT mönster?
SvaraRaderaPs, frågat med värme, det hoppas jag att du förstår?:)
Kram åsa
Krya på er alla nu!
SvaraRaderaOch hoppas hoppas hoppas verkligen att du hittar tillbaks till din inre styrka igen när feber och förkylningar gått över. Kanske ahr du då kraft att förändra det du känner att du skulle vilja?
Kraam!
Jag tittar fortfarande in och läser här emellanåt. Tänker på dig. På att vi andra utanför kan ha så många synpunkter men ändå aldrig förstå. Varför någon stannar, varför någon går. Men jag hoppas så att du hittar det som blir rätt för dig. Och som jag vet jag sagt någon gång tidigare. Det blir inte lättare att gå när barnen blir äldre. Tänker du så kommer det alltid att finnas en anledning att stanna. Jag vet... Det som kanske händer med åren är anpassningen och dess dimma.
SvaraRaderaHåller tummarna för att du orkar.
Åsa-nej det hänger inte bara på honom längre och det är väl den insikten som gör mig så rädd ibland.. och jag önskar att jag bara kunde välja bort allt som inte känns bra i magen.. att jag slapp stå upp för att jag faktiskt väljer att stanna kvar trots allt.. Delvis ser jag ändå att jag börjar förändra mitt mönster, mitt undflyende mönster, på så vis att jag vågar säga ifrån mer eftersom den ultimata konsekvensen inte längre ter sig så oerhört skrämmande.. Att vägra ta mer skit är mitt mål. Jag vill inte ta mer skit. Då kan han ta sin skit nån annanstans.
SvaraRaderaSaltis-tack gumman!!
regnnatt-å tack du ska veta att det värmer!
Söta vännen! Att ni ska behöva vara förkylda nu också. Hoppas ni kryar på er snart. Och vad gäller den andra hälften, så är du den enda som vet vad som behövs. Och när. Jag skickar en styrkekram.
SvaraRaderaKramar!!
Här kommer en hälsning från en trebarnsmamma som valde att gå, som precis har gått. Det är fruktansvärt på alla sätt, gör ont i varje del av kropp och själ, men jag känner mig samtidigt så stolt över att jag äntligen har valt mig själv. Jag vet inte vad som kommer att hända, kanske blir det här utgångspunkten för att börja om, kanske inte, men precis som du tänker jag inte ta mer skit.
SvaraRaderaMen kan det inte också vara en skön känsla att det INTE hänger på honom, eftersom han är den han är vad du än gör, känner eller tänker?
SvaraRadera