Sitter fast i ett vägskäl.
VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..
maken borta hela veckan..
och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.
Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.
Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!
Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.
Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.
Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.
Oj, men kanske är det bra att du slipper ta beslutet men samtidigt ges tid och lugn. Om du stannar kvar utan att veta om du tänker följa efter kommer du snart känna vad du vill, jag tror det, det gjorde jag.
SvaraRadera..och du följde efter.. antar jag..?
SvaraRaderaDet här kanske är vägskälet där det blir en väg att välja till ditt nya liv som kanske kommer kännas naturligt på en lång bromsträcka ??
SvaraRaderaTänk inte förmycket utan försök lev vardagen då tror jag du upptäcker själv vad du vill /känner
en mamma
Å vad jag förstår dig!
SvaraRaderaanonyma mamma-default pathway.. så har jag levt mitt liv och det är jag egentligen innerligt trött på.. önskar att jag kunde bara välja, fatta beslut och stå för dom..! Men det blir nog som du skriver.. tiden får gå och det blir som det blir..
SvaraRaderaKarlavagnen-skönt att höra.. gör mig nyfiken också..