Alla vaknar om vartannat.En vill snutta, den andra ha välling och den tredje har kissat på sig.
Jag gör så gott jag kan men skriken går i kors och liksom läggs ovanpå varandra i olika stämmor.
Maken är plötsligt också klarvaken. Han som precis somnat efter 48 timmar på jobbet.
Då tappar han all vett och sans.
Skriker att "nu är JAG vaken då ska INGEN få sova! ni ska få känna hur det känns!"
Tänder alla lampor.
Jag släcker igen.
Så går vi där, tänder och släcker, han skriker och gormar och jag försöker bara att inte skrämma barnen ännu mer. Bär och stoppar om och fixar välling. Bär och bär.
De somnar till slut i vårt fullt upplysta hus och plötsligt är bara jag vaken.
Jag är sådär uppgivet uppriven igen här i overklighetsland. Står och tittar ut över vår nya uppfart, studerar grannarnas nattlampor. Konstigt nog är den mest konkreta känslan hunger, så jag äter en banan och kryper stilla ned längst ut på sängkanten.
Plötsligt hörs en stilla röst som säger "jag har inte somnat än, jag tänder snart igen"
Men det gör han inte.
Gumman.... Låter verkligen fruktansvärt att han somm pappa ska sätta sig på så höga hästar!!!! Låter som mina föräldrars generation (de var födda på 20-talet). Han är inte frisk din man! Sök hjälp eller ta dig därifrån nu! Tänk på barnen... Stor kram på dig!!!
SvaraRaderaDet där är fan TERROR och både barnsligt och fullkomligt sjukt på samma gång. Jag tycker även att HAN borde söka hjälp; han har sånna uppenbara issues att han borde inse det själv. Hoppas du kan ta dig ur detta, och bli lycklig igen.
SvaraRaderaJag förstår inte att du orkar. Det är tufft nog med tre små barn.
SvaraRaderaAllt det där andra ovanpå det ...
Stor styrkekram!
Kära nån ! Skickar all den ork jag kan till Dig ! Men dagen närmar sig tror jag när du tar ett beslut. Tills dess ha det så bra det går , de stunder du får utav någorlunda lugn och ro. Kram från L
SvaraRaderaVännen! Det låter verkligen inte friskt. Din man behöver hjälp. Han mår inte bra. Det värsta är att han också smittar er. Hela familjen blir sjuk när en är sjuk. Alla behöver hjälp för att fixa detta. Men om jag förstått dig så vill han inte det. han ser sig själv säkert inte som sjuk.
SvaraRaderaJag har inga råd att ge dig tyvärr. Men skickar styrkekramar till dig och hoppas att du själv kan komma fram till vad som är rätt för dig och er familj.
KRAAAM!
Nej, det där är absolut inte ett friskt beteende! Och det förstår man när man läst resten av bloggen om hur han reagerat och agerat tidigare gentemot dig och barnen. Nästa gång kan det hända något farligt, inte enbart hårda ord eller barnsligheter som att låsa dig ute i trädgården. Du måste för din och barnens skull lämna mannen snarast! Barnen lever i en miljö som är skadlig för dem, tänk på att de far illa även de gånger när han låter dem vara men gormar och behandlar dig illa. Det är en psykisk misshandel för barnen att se sin mamma bli illa behandlad. Det sätter ärr i barnens själar, de kommer att minnas det här när de är äldre. Lämna honom NU, snälla du, innan han spårar ur på ett farligt sätt! Förvarna honom inte om att du och barnen sticker, utan stick bara. Tror att det är farligt att förvarna, då det kan göra honom desperat och farlig. Sök hjälp hos en kvinnojour, de kan ordna tillfälligt boende.
SvaraRaderaVad säger man? Lider såklart med dig. Barnen ska, precis som du beskriver, skyddas från detta. Din ork verkar vara bottenlös.
SvaraRaderaTänker på dig och dina barn och önskar jag kunde vara där med en hjälpande hand. Och tröst.
Stora kramar
Förstår inte varifrån du tar orken att kämpa på, trots allt djävulskap... Jag kan inget annat än hoppas att du så snart som möjligt får den insikt och kraft som behövs för att ta barnen och dig själv bort från allt det negativa och onda som fräter på er. Försöker tänka över lite av den kraften till dig just nu... Kramar!!
SvaraRaderaVännen, jag kan inte annat än hålla med de flesta andra. Du måste hitta styrkan att ta dig ur det här och du måste hitta den snart!
SvaraRaderaDu måste väck från den mannen. För dig och DINA BARNs skull! Det låter ju som en dålig skräckfilm.
SvaraRaderaDu! Uppåt och framåt! Håller med Saltis om att en människa kan göra en hel familj sjuk. Men det finns lösningar på allt. KRAM.
SvaraRaderaKusligt - vilken tyrann!... vet inte vad mera jag kan säga. Kraft och mod till dig!
SvaraRaderaAj, gör ont i hjärtat att läsa. För din och barnens skull. Han mår helt klart inte bra, och det går ut över dig och barnen. Gör mig förbannad att någon kan bete sig så mot andra!
SvaraRaderaStyrkekram till dig
Jag kan på sätt och vis förstå dig (tror jag), man går in i en viss sorts autopilot där all energi går till att zombieaktigt klara av att göra allt som behövs, men någon initiativ/handlingskraft finns inte att ta till. Så var det i varje fall för mig. Jag önskar att du ändå kunde hitta den, innan du blir tvingad att göra den och då är det inte sagt att alla går helskinnade ur den situationen. Önskar dig kraft, mod och styrka - och förmåga att se in i framtiden och en lugnare, mera harmonisk tid efter alla omvälvningar. kram!
SvaraRaderaJag måste hämta andan lite innan jag svarar på alla varmhjärtade kommentarer, men det kommer-ha tålamod!
SvaraRaderaKatja-jag vet inte riktigt vad jag ska svara faktiskt. Förutom att jag uppskattar att du bryr dig och att jag förstår att du reagerar som du gör. Det är ju motiverat, normalt, ja-förväntat till och med. Jag har nu hunnit få lite distans till det som hände och det blir så konstigt då, eftersom det oftast är bra däremellan. Dessa episoder blir till onda drömmar som aldrig nämns. Nästan så att jag själv kan undra om det verkligen hänt..? Därför är det ju bra att jag börjat skriva ned det, svart på vitt blir svårare att blunda för även om jag ibland nästan skräms av era starka reaktioner, det kan få mig att känna mig så skyldig som inte dragit för länge sedan! Kram!
SvaraRaderaallabout-JA det är ju just det.. men hjälpen den måste man vilja HA också.. *suck*
anna-nej men det GÖR jag inte.. det tar sig uttryck genom mitt bristande tålamod med barnen, sättet som JAG kan skrika åt dom på (för det gör jag och jag hatar mig själv för det)samt bristande socialt engagemang.. det senare mår jag också dåligt för eftersom det drabbar barnen i nästa led. SÅ rädd att de ska känna sig utanför precis som jag gjorde som barn eftersom vi knappt umgås med några andra. Det är ju inte den bilden av livet jag VILL att de ska ha egentligen.. att man bara är hemma och ÄR liksom. Tack för kramen!
anonyma L-tack snälla!
Saltis-tack, du ska veta vad det värmer att du tänker på mig, kram!
anonym-kanske behöver jag höra det.. men du ger mig väldigt dåligt samvete.. jag har som tidigare nämnts ju hittills alltid känt att det vore värre att tvingas lämna dom hos honom varannan vecka...
SvaraRaderaTaina-å det var en fin önskan, det tackar jag för, du finns ju här ändå tack och lov!
Strandmamman-det undrar jag också ofta, om det är ork egentligen eller om det är bristen på det.. TACK för överföringen!
Pysen-jag förstår både dig och de flesta andra, varför känns det inte lika självklart för mig att det är det enda rätta..?
SvaraRaderaKarlavagnen-tänkte också på det där med filmen.. man tror knappt det är sant, lite som att "allvarligt?!" men det är bara jag som ler. Hoppas väl kanske att han själv ska inse det absurda i sitt beteende till slut.
Emmama-TACK söta du. Håller med dig. KRAM
anonym-tack för dina varma tankar!
Marie-ja visst gör det ont i hjärtat, precis så är det.. kram.
Jemayá-ja du ungefär så är det ju ofta. ALLT måste göras ändå, livet snurrar på och han är inte heller hemma så mkt...
I ett destruktivt förhållande där det förekommer psykisk och fysisk misshandel, är det vanligt att kvinnan normaliserar våldet, dvs betraktar det som vardagligt och "normalt". Också att den utsatte försöker förtränga allt det destruktiva och framhålla att den som misshandlar visst är snäll däremellan.
SvaraRaderaVi som "ser" (i det här fallet läser det du skriver)din situation utifrån reagerar starkt därför att det du skildrar inte är en sund och kärleksfull relation med inslag av några äktenskapliga gräl (som alla har då och då), utan en destruktiv relation där alla (även maken) far illa. Din man uppvisar ett icke-friskt beteende för en vuxen man! Och det är inte ditt eller barnens "fel" att han gör som han gör, och det spelar ingen roll hur mycket ni försöker tassa runt på tå och nästintill utplånar er själva för att han inte ska få ett utbrott och bli elak - för han kommer att hitta orsaker överallt som svepskäl för att explodera. Han utövar makt mot sin familj genom att nedvärdera, förlöjliga och hota. En vuxen man som mår bra har inget behov av att trycka ned andra på det sättet, för att själv må bra och lätta på trycket av det som finns inom honom.
Du och din make kan inte dölja det som sker för barnen, de ser och de hör. De mår dåligt av att se sin mamma bli illa behandlad av sin pappa. De mår dåligt även om maken alltid uppförde sig korrekt gentemot dem (vilket han inte gör, vad jag läst). Ni lever isolerat vad jag läst, och så brukar det bli i familjer där det förekommer saker i hemmet som man vill hemlighålla. Och ja, jag anser att det din make utsätter dig och era barn för, är psykisk misshandel. Därför måste du lämna mannen snarast, för barnens skull åtminstone!
Jag är rädd att det kommer att hända värre saker än du har skrivit om i bloggen, om du stannar kvar. Han skyller säkert allt på dig, men det är inte ditt fel att han beter sig illa! Och om han haft en jobbig barndom så är det ingen ursäkt för att kränka andra, och det finns inget du kan göra för att göra honom "frisk". Det är heller inte sannolikt att din make som genom ett mirakel kommer att ändra på sitt beteende.
Ett äktenskap ska inte vara som att vara dömd till livstids fängelse, utan du kan ta dig ur det! Ni kommer aldrig att må bra så länge du och barnen stannar kvar. Ärren i själen blir bara fler och fler ju längre ni stannar kvar. Ingen ska behöva ha det som ni har det! Ni förtjänar att må bra, att leva utan den här ständiga stressen och där ni inte behöver utplåna er själva för en person som beter sig omoget, sjukt och tyranniskt.
Jo, jag vet.. det är så sant som du säger.. MEN jag är inte där än.. inte än. Och som jag skrivit tidigare så är det ångesten över att tvingas lämna barnen hos honom varannan vecka som alltid stoppat mig hittills, att inte ha någon koll på vad som händer när jag inte är där..! Det står jag bara inte ut med att ens tänka på.
SvaraRaderaJag förstår att det inte är lätt, den situation som du befinner dig i är nog bland de mest svåra situationer som man kan hamna i som kvinna (och mamma). Vilken kvinna som helst kan hamna i en destruktiv relation med en man som efter ett tag visar sig uppföra sig kränkande och/eller våldsamt. Och givetvis är det svårt att ta till sig det, att man själv hamnat i den sitsen - det var ju inte det man önskade sig eller trodde kunde hända. Det är sådant som "bara händer andra" inte en själv...Jag tror att man ofta har gjort sig en bild av vilka kvinnor det är som hamnar i en sådan relation, och den bilden tycker man inte passar in på den som man själv är.
SvaraRaderaDet sorgliga är att de här männen brukar bryta ned kvinnorna psykiskt så att de till slut förlorat allt självförtroende och tar på sig skulden för det som skett - och då orkar kvinnan inte bryta sig loss ur relationen. Hot om våld mot både dem själva och anhöriga gör att kvinnan tvekar att lämna mannen.
Det där du skrev att du känner dig förvirrad, att du inte riktigt vet om vissa saker verkligen har hänt eller inte, beror på att mannen förnekar och låtsas att saker hänt om kvinnan försöker diskutera saken eller att mannen snabbt skiftar i humör och beteende. Inte så lätt för omgivningen att hänga med i svängarna då, och lätt att känna sig förvirrad då. En sådan oförutsägbarhet är också stressande, särskilt för den som försöker tassa runt på tå för att inte utlösa vredesutbrott.
På www.tuvaforum.se
finns fakta och beskrivningar om destruktiva relationer och kvinnomisshandel. Där finns också råd om hur man kan få hjälp. Läs särskilt avsnittet om psykisk misshandel och se om du känner igen det.
Som sagt, jag förstår att du har det svårt och att det inte är lätt att bryta upp från förhållandet om du är rädd för att mannen ska skada barnen. Men vad är alternativet? Orkar du och barnen leva så här kringskuret och med en ständig stress tills barnen flyttar hemifrån?
Jag hoppas att du söker hjälp (i smyg)för att bolla tankar med t ex en kurator så att du har någon IRL att få stöd av. Ta reda på vad som gäller vid en ev. skilsmässa osv. Gör anteckningar någonstans om saker som händer. Försök att uppta kontakten med någon väninna så att du inte är helt ensam efter en ev. skilsmässa.
Förlåt om jag låter väldigt pushig, men det är hemskt att läsa om någon som har det så här - ingen kvinna ska acceptera att bli behandlad på det sättet och inga barn ska behöva ha det så i hemmet. Det är svårt att bara tiga när man läser om någon som har det så här! Jag hoppas att du repar mod och lämnar din man, och att du inte väntar så länge att du inte har kraft att göra det. Och att du gör det innan det ev. händer värre saker än det som du skrivit om. Det är inte okej att du och dina barn måste tassa på tå i rädsla för din mans vredesutbrott och kränkningar! Du kan inte ändra på hans beteende heller, utan jag tror att det enda alternativet är att lämna honom.