Jag minns det så oerhört tydligt.
Att jag vaknade en morgon och undrade vad som var annorlunda.
Varför jag kände mig så lätt, så nöjd och glad. Varför jag inte hade något emot att gå upp.
Jag minns hur jag häpet insåg att jag hade fått sova ostört hela natten.
Det var några år sedan nu. De ostörda nätterna senaste sex åren kan lätt räknas på fingrarna. Jag önskar att tårna också hade behövts, men så är det inte... och ibland känns det som att jag håller på att bli galen.
När jag fantiserar om att gå och lägga mig på de mest omöjliga ställen. När allt jag kan tänka på är den mörka, tysta natten. När målbilden krympts så pass att den inte innefattar mer än en lagom varm kudde utan dregel och lakan utan kiss. Det är ju inte för intet som sömndeprivering används som tortyrmetod heller.
Jag vet att tids nog får jag sova så jag blir less. Men just nu... just nu skulle jag ge nästan vad som helst för en natt med mig själv...
Å jag vet hur det är att vara sådär trött. Usch! Det är mycket bättre för oss nu även om det periodis fortfarande är jobbiga nätter. Men så trött som jag var när jag fortfarande ammade och ändå jobbade (när lilltjejen var 3-6 månader) så trött var det verkligen tortyraktigt att vara. Det mesta från den tiden ligger lite i en dimma.....
SvaraRaderaHoppas verkligen att du kasnke kan få någon natts avlösning. VET att det är svårt att fixa men ibland kan en enda natt göra underverk!
Kramar!
Minstingen kommer fortfarande 9 av 10 nätter till vår säng. Och bökar. Och snarkar. Måste nog kolla polyper eller vad det nu kan vara då hon låter som värsta grova karl`n där hon ligger bredvid en. Maken kan absolut inte sova när hon kommer så han går ibland över till gästrummet men har tyvärr svårt att somna om. Han kan verkligen vara ASTRÖTT senare på em. Jag klarar mig hyfsat. Men det ÄR tortyr när man är trött och inte får sova.
SvaraRaderaÖnskar att du hittar en lösning till slut och att du ska få någon natts sömn.
Kram på dig!
Åh, jag vet precis hur du känner. När barnen var små och vaknade i skift (tvillingar som skulle ammas) så kommer jag ihåg att jag gick ut och la mig på en tältsäng i förrådet en dag - fullständigt utmattad.
SvaraRaderaJag kunde såklart ha lagt mig i min egen säng (maken kunde ju se till barnen) men jag behövde bort. Utan att höra alla ljud som gjorde mig helspänd.
Men du - det kommer en tid när man får sova. Jag lovar! Och när den kommer känns den andra tiden väldigt avlägsen.
Kram!
Stackars!
SvaraRaderaJag tänkte just på inatt, att det var första natten på en hel vecka jag som med M, att jag oftast ligger där natt efter natt själv, sover 7-9h och för det mesta ostört.
Men sen har jag heller inga underbara barn som säger roliga kommentarer eller som ger livet den där speciella meningen de verkar ge!! I guess it's worth it? Alltså att ha barn, inte att INTE ha dem:)
Saltis-ja tänk tillbaka och så tänker du dig att det fortsätter i flera år... utan sovmorgnar att ta igen sig på ibland.. tack för att jag får gnälla lite..
SvaraRaderaTaina-här är det faktiskt femåringen som är värst nu, med allt kissande och alla drömmar.. man hade ju trott att det värsta var över när de blev ett par år.. Önska kan man ju, kram!
Anna-ja man vet ju att det kommer sen, men.. det värsta är nog att det aldrig känns som att någon annan (läs maken) kan ta över så jag får släppa allt en stund.. det är ju alltid jag som går upp på morgnarna tex.. liksom ingen idé att diskutera, bara göra det för barnens skull..
allabout-JA det ÄR värt det! Tror jag iaf..;) Säkert kommer jag tycka det när jag fått sova lite..