Jag ligger i fosterställning på soffan och ser på Dirty Dancing.
Det bränner bakom mina ögonlock. Värken är nästan outhärdlig. Sådär så att man känner var skelettet slutar och musklerna tar vid. Sådär så att det gör ont bara man tänker på att röra sig.
Jag vill inte alls vara vaken längre. Jag bara väntar, men taxin är sen.
I huvudet går jag igenom listan på alla de där små sakerna jag VET att han kan gå igång på.
Jag HAR låst bilen. Utebelysningen är tänd. Telefonen är på laddning. Tvättställen är tömda på legobitar, blöjor och kisskalsonger. Toarulle finns på sin plats. Det finns cola i kylen....
Jag har hjärtklappning.
Det kan ju vara för att jag har feber.
Eller så är det för att Patrick Swayze dansar så bra.
Vem vet.
Nej. Nej nej och nej, det går inte. Det är fel, och det är fel för alla, särskilt fel för barnen.
SvaraRaderaSka vi lära våra döttrar att söka en sån relation? Våra söner att vara den mannen?
Det svåraste. Det svåraste är inte att lämna, det är att stanna.
Man klarar allt. Jag lovar.
Det var nog Patrick Swayzes fel... ;o)
SvaraRaderaHoppas allt gick bra och att det blev en bra helg! Stor kram!
SvaraRaderaLåter si så där...den där listan låter inte heller bra....??
SvaraRaderaJag dricker ganska mycket kaffe men tabletterna räknas nog lite mer som godis fast de smakar kaffe. Är goda till kaffe iaf:)
Var rädd om dig!
Kram
Och det gjorde också ont att läsa... Ta hand om dig och barnen så gott det går i allt elände! Förhoppningsvis kommer det en dag när du känner dig redo att ordna ett eget hem för bara dig och barnen. Ett hem där det råder lugn och trygghet, där ingen behöver vara rädd eller upprätthålla falska fasader. Och kom ihåg att det inte är dig eller barnen det är fel på!
SvaraRaderaDet är verkligen något som inte stämmer!!!!! Hoppas innerligt du får krafter att ta dig därifrån!
SvaraRaderaHoppas ni kom igenom det på nåt sätt... och att du snart kommer fram till vad det är du borde göra... Många kramar!!
SvaraRaderaKom ihåg att man alltid är två i en relation. Det är ALDRIG en person det är fel på. //Cicci
SvaraRaderaMummel-Nej, det ska vi ju inte. Kanske väljer jag det svåraste? För att jag aldrig gjort det lätt för mig..? För att jag är självplågare..?
SvaraRaderaPysen-Patrick, Patrick..;)
Emmama-vet du, helgen blev faktiskt bra iallafall.. fast jag var så sjuk så barnen fick vara inne med mig trots det fina vädret.. medan maken målade och målade.. Men det kändes så hemskt med ångest för att han snart skulle komma hem, bara sådär..
messan-det är verkligen sisådär, si och så och upp och ner.. sällan riktigt bra..
anonym-tack för omtanken, jag gör så gott jag kan..
anonym2-visst fan är det nåt som inte stämmer, såhär ska det ju inte vara, såhär trodde jag aldrig att det skulle bli, fanns inte på min världskarta!
strandmamman-jo det var onödig oro den kvällen, men så obehagligt.. och jag var ruskigt sjuk..
Cicci-fast jag tycker nog det är bara honom det är fel på..;)
Så är det, visst väljer man det svåraste - kanske är vi uppfostrade att bli offer?
SvaraRaderaMen ger det oss rätt att gå in i den rollen, att visa våra barn att det är så livet ska vara?
Jag ångrar mycket, och mest ångrar jag att jag stannade som offer så länge som jag gjorde. Kanske hade jag kunnat balansera genetiken lite genom att lämna och inte lämnat min dotter där hon nu är?
Man vet aldrig förrän efteråt, men jag vet att jag aldrig mer är ett offer...
Undrar över din dotter.. vad som är problemet och hur du tror att du kunnat påverka det.. Det är alltid så lätt att vara efterklok.
SvaraRaderaDu sätter ord på det på ett bra sätt. Rätt att vara offer. Nej, kanske har jag inte det. Kanske fegar jag ur. Kanske är det jag som sviker mina barn och inte han. Är allt mitt fel så länge jag inte går??
Så många svåra frågor. Mitt i allt med barnen som ju älskar och saknar honom.. och vardagen som ändå oftast rullar på utan alltför mkt elände..
dock sällan riktigt lyckligt heller..
Fel och fel och fel - ett dåligt äktenskap, en taskig relation, är ingens och bådas fel.
SvaraRaderaDäremot är det förstås fel att låta sej bli ett offer - och att låta barnen se det. Nedbrytning av en förälder är inte barntillåtet. Och nedbrytning är det uppenbarligen frågan om.
Min dotter har emotionell instabil personlighetsstörning, eller borderline som det hette förr i tiden. Genetisk i viss grad (och det är inte efter mej...), men det jag känner är förstås att hon kanske inte hade behövt bli så dålig som hon är nu om jag bara kunnat... Om jag bara hade... Om jag bara...
Ja, vadå? Kanske var det den taskiga relationen hennes borderlinefarsa och jag levde i, eller operationen hon fick genomlida när hon var pytteliten och inte hade ett språk, eller skilsmässan, eller borderlinefarsans sätt att inte vara farsa längre efter skilsmässan - jag vet inte.
Tankarna finns ju där hela tiden, jag borde ju som mamma vara den som skyddar och tar hand om henne (fortfarande, ja, trots att hon är vuxen och myndig) och ser till att inget händer henne. Framförallt förhindrar psykisk sjukdom - men hur gör man nu det???
Hur man än gör är det svårt, helt klart. Jag valde till sist barnen, valde att inte låta dem se denna nedbrytning av förälder, och givetvis hoppades jag på att pappa skulle fortsätta vara pappa. Så blev det inte, men det var inte mitt val, det var hans, idioten. Mer barntid för mej, bara bra.
Sladdisen har en pappa som fortsatte vara pappa efter separationen, och han hoppas fortfarande på att vi ska bli ett par igen, såsom alla barn gör. Men: han accepterar att det inte kommer att bli så, att vuxenkärlek är nåt helt annat än föräldrakärlek, att föräldrakärlek aldrig försvinner, inte min iallafall...
Skulden är alltid där och knackar på, men så är det hur man än beslutar att leva sitt liv med barnen. Det finns alltid nåt att känna sej skyldig för. Frågan är om inte det viktigaste för dina barn och alla andras också är att ha föräldrar som mår så bra de kan. Du kan aldrig styra din mans livsval, styra om han kommer att vara en så bra pappa han bara kan, du kan bara styra dina egna och kasta skulden överbord...
Jag förstår dig verkligen SÅ väl och du är mkt klok, vis av egna erfarenheter som man ju blir. Känner med dig ang dottern. Som jag kommer att känna om mina barn får problem, nästan oavsett hur problemen yttrar sig misstänker jag. Att är det PGA.. eller PGA..?! Du har helt rätt i det att om man bara försöker må så bra som möjligt så blir man nog den bästa förälder man kan vara. Det är där jag känner att jag sviker barnen. För jag vet ju att jag kunde må så mycket bättre. Att deras liv kunde vara mkt lugnare. MEN sen är det faktorn med delad vårdnad. Kan känna att du hade tur. Men att pappa försvinner helt är ju också det ett trauma. Jag kan just nu bara försöka göra så gott jag kan från dag till dag känns det som. Tills bägaren en dag rinner över för gott, om den gör det. Och hoppas innerligen att barnen som stora inte frågar mig varför i helvete jag inte gick tidigare. Tack för att du bryr dig så mycket, kram!
SvaraRaderaOjojoj, du ska veta att det fanns dagar som jag tänkte att det varit bättre att fanskapet dött i stället för att finnas som nån på-avstånd-dyrkad avgudabild...
SvaraRaderaFör barnen tyckte ju att pappa var så snäll, så god, för de veckor per år de träffade honom (två, högst tre) fick de fina presenter och pengar och snabbmat och som de ville, inte som med dumma mamma som skulle ha struktur och lite ordning på läggdags och godis bara på lördagar, tråkiga tråkiga vardagsmamma.
Nu är de vuxna, och trots allt står vi varann så nära, så nära. Det är mej dottern ringer när hon skurit sönder sej eller överdoserat eller inte vill leva, för mamma ser till att ordna hjälp.
Och det är till mej storsonen ringer när han har tråkigt, eller behöver råd ("du är min förste rådgivare", säger han) eller bara vill prata.
Det är jag som är tryggheten, och vi kan prata om det som varit svårt. Inte pappa. Han har ingen plats i deras liv, förutom som skuldpåläggare och det har de genomskådat nu!
Småbarnstiden känns oändlig men är så kort, så kort. Glöm aldrig att barnen växer upp, de kommer att ställa alla svåra och grymma frågor de kan komma på, och då måste man svara, eftersom man är deras trygga punkt och den de litar på.
Kanske inte så jävla rolig. Eller "snäll". Men trygg och ärlig.
Nu låter jag som en gammal tjatkärring, men det är dyrt köpta kunskaper, kan jag lova. Och den lille får betala dyrt - han kan inte reta mej till vansinne eller få mej att tappa tålamodet och ryta, för det har jag redan gjort, när jag var ung och hade två småungar, varav en lappade till lillasyster när det passade... Hon bet honom iofs, så det jämnade ut sej i längden!
Kram själv. Det gör mej bara så ont att känna igen så mycket, att känna igen den där känslan av rädsla, "jag vet vad jag har men inte vad jag får", den falska tryggheten med pengar och hus och yta, yta, yta...
Jag hör ju att du har varit precis där jag är och det gör mig också ont ska du veta. Både för mig och för dig. Jag räds de där frågorna redan och funderar ibland på vad jag ska säga då. Hur förklarar man varför man håller ihop när jag knappt kan motivera det för mig själv alla dagar.. för att vi skulle renovera färdigt huset..?? ÖH?
SvaraRaderaLåter som det ändå är rätt bra för den lille som inte får dig att tappa fattningen så lätt. Jag önskar att jag kunde sluta ryta också. Försöker men jag är så sliten så tålamodet räcker sällan. Ja du vet ju, de bråkar och allt det där..
Här är pappa redan den som bjuder på kaka före maten och glass i soffan. Tråkmamma den enda som tjatar. Säkert genomskådas allt det när de blivit större men det skrämmer ändå att de kanske kommer ge mig skulden för att de fick utstå alla konflikter, snarare än att inse att pappa inte mådde bra.