Fredagstema-empati

Varför, varför, varför har jag så svårt att skriva något om empati?

Det är ju inte för att uppslag saknas. Kanske för att det känns tungt.

Jag ÄR empatisk. Det måste man vara med mitt jobb. Maken däremot, han klarar bara av det på jobbet tycks det som. Privat blir det plågsamt verkligt att han har någon form av empatistörning som han till största delen klarar av att kompensera för när han jobbar. Men hemma rasar det. Rasar över oss.

Det gör mig mest trött att tänka på för jag känner mig så maktlös. Maktlös för det är inte något som jag kan göra något åt. Jag kan bara kompensera, skadereglera... och reflektera, ytterligare, över det faktum att ingen orkar leva såhär hur länge som helst. Inte ens jag.

Vad är grejen med bilden då frågar sig väl vän av ordning?! Eftersom fredagstemat av tradition ska illustreras. Jo, den valde jag med tanke på ett exempel ur Jesper Juuls bok "Din kompetenta familj". Han reflekterar där över hur det kan bli när vi som föräldrar i all välmening låter våra egna känslor ta överhand.

När Lisa gräver med spaden som Pelle vill ha. Pelle gråter. Lisa gräver vidare.

Vad gör vi? Försöker vi få Lisa att låna ut spaden? För att man måste lära sig att dela med sig? För att Pelle blir så ledsen?! Är det så? Bör vi ge andra vad de vill ha för att de inte ska bli ledsna? Som Juul poängterar så är det ju inte alls särskilt empatiskt av oss vuxna att kräva att barnet ska leva ut den vuxnas medkänsla i praktisk handling. Istället så ska man då hjälpa Lisa att väga sina egna behov och gränser mot Pelle och sedan fatta ett beslut som hon kan stå för och ta ansvar för själv.

Jag har aldrig tvingat mina barn att låna ut sina saker. Tvärtom brukar jag poängtera att "den här är din" och det är ditt val hur du ska göra med den, men du ser att Pelle säkert skulle bli jätteglad om han fick låna den en stund. Ofta är ju svaret bara ett rungande "NEJ--MIN" men barn kan också överraska när man minst anar det med en förbluffande generositet. Alldeles av sig själva.

Vart vill jag då komma med det här?? Ärligt talat så hade jag ingen aning när jag började skriva. Men för att knyta ihop säcken på något sätt.. så tror jag att vi alla föds empatiska till en viss grad, men att det krävs mycket på vägen för att helt utveckla förmågan till inkännande... och ännu desto mer för att kunna omsätta denna förmåga i praktiken.

Och att det är när det här som behövdes på vägen saknats, det är då vi får problem.

Stora problem.