Det var speciellt med födelsedagar när jag växte upp.Inte så att man fick himla mycket fina saker, det hade mina föräldrar inte råd med. Men överraskad blev man. Och uppvaktad, från tidig morgon till sen kväll. Det var pyjamassmyg och sång, fika och pappersprassel i sängen. Jag hade också funderat länge för att bestämma dagens meny. Frukosten brukade bestå av rostat bröd och bacon. Till middag gärna pappas bruna bönor med fläsk faktiskt. Eller pizza. Övriga fick bara gilla läget. För det var ju min dag.
Den lilla flickan inom mig blir fortfarande besviken när ingen smyger fram och sjunger och överlämnar ens ett litet skrynkligt paket med hemstickade sockar. Då spelar det liksom ingen roll om det kommer jättefina presenter framåt kvällen. När ingen ens säger grattis på morgonkvisten. När man inte ens får en kram.
Dagen den blev väldigt lång. Det var feber och gråt, gnäll och gnissel. Mamma ringde som vanligt på utsatt tid, jag föddes på förmiddagen... och i år blev jag faktiskt mer glad och rörd än besvärad när hon sjöng för mig. För äntligen, äntligen kändes det som att någon brydde sig! Hon hade också skickat en jättefin tavla.
Han försökte ta igen det sen. På sitt sätt antar jag. Fortfarande inte ett grattis eller någon kram, men mina favoritblommor och en fin present, allt inhandlat på väg från jobbet. Jag fick också gå på konserten jag bokat och han passade barnen, med bravur dessutom.. för de sov alla när jag kom hem.
Så stod jag liksom vid ett vägskäl. Kvällen var trevlig på alla sätt. Jag var glad och han var också på bra humör. Då är det väl inte läge att vara långsint, eller? Men, ändå kunde jag inte helt gräva ner känslan av att alla dessa tysta gottgörelser inte räcker. Att jag behöver mer. Om inte en ursäkt så åtminstone ett beklagande. Är det så orimligt?
Markeringen var glasklar och besvikelsen total när kvällen inte slutade som han hoppats på. Han såg ärligt helt oerhört ledsen ut och för ett ögonblick tyckte jag mig kunna skymta honom som jag en gång föll för... där bakom den stålblå blicken. Det rörde något inom mig och jag tyckte synd om honom. Tyckte det var synd att det blev som det blev, att jag var så orubblig... och tillfället gick oss förbi.
Så det som ett tag verkade gå så bra... gjorde bara att avståndet mellan oss växte mer. Och dagen som skulle kunnat vara så speciell... blev bara ännu en dag.
Vad roligt att konserten blev av, var den bra? Vad lyssnade du på?
SvaraRaderaHoppas helgen varit mysig! Fortsatt skön söndag!!
Kramen!!
ja du jag sa att jag skulle komma tillbaks. Här är jag igen. Jag har liksom du upplevt samma sak precis nyligen. Ännu ett ljus för mig och bara nåt ihop plock i en påse kastad i näven. " Här grattis " helt smaklöst. Precis som dig har vi i vår familj alltid blivit "särskilt" behandlade på vår egen dag - en på hela året - då görs det stort. NU är det en dag som vilken som helst MEN jag är noga att mina 3 får känna det jag gjorde som liten. Det innebär att jag ensam får planera, köpa, fixa och bjuda.
SvaraRaderaGRATTIS!!!
Du är inte ensam i det du skriver. Läser många likheter
/ensam mamma i tvåsamheten med 3 barn
Du är bra på att beskriva dina känslor i ord. Förstår din besvikelse och ledsnad, över hur det är och hur det skulle kunnat vara... Fint att du fick möjlighet att gå på konserten iallafall.
SvaraRaderaStor kram mitt i allt.
SvaraRaderaTycker att den födelsedag och de känslor du beskriver är målande. Jag förstår hur du känner. Vad du saknar. Och självfallet handlar det inte om enabrt din födelsedag. Detta känns mer som YTTERLIGARE en dag då du inte får känna dig speciell och älskad på det viset som alla borde få känna. Det är svårt och jobbigt.
Hoppas att du under ditt "nya" år kommer att kunna samla tillräckligt mycket energi för att kanske komma fram till vad du verkligen verkligen vill ha ut av livet. Och att våga satsa oavsett vilket beslutet än blir.
Varm Grattiskram!
HeLena-tack det var helt klart det som räddade dagen, men jag håller inne med vad det var jag såg annars blir det för lätt att placera mig geografiskt.. för de som inte redan listat ut det.
SvaraRaderaAnonym-välkommen tillbaka! Så sorgligt att du känner igen dig. Visst borde det inte få kännas så för någon men ändå sitter vi här.. i båten.. och ror.. KRAM till dig. Du får gärna maila om du vill!
Anonym-tack för dina snälla ord och JA konserten räddade dagen, tur att jag fixade det åt mig, här händer inget om jag väntar på att någon annan ska göra mig glad.
Saltis-TACK snälla söta salta du.. Du tycks alltid veta vad du ska skriva på något sätt och jag är tacksam för att du finns där och orkar fortsätta bry dig. Kram.