Den här lilla handen tänker jag på ibland.När han slår mig och skriker och är sådär fruktansvärt arg.
Den där lilla, lilla killen som jag inte kunde föreställa mig att jag någonsin skulle säga ett ont ord till. Som jag bara ville skulle få leva.
Så lever vi, och glömmer ibland. Och säger de där orden.
Så onödigt. Så otacksamt det känns.
Önskar att jag hade mer att komma med ikväll, men jag är så gruvligt trött.
Helgerna är ju inte på något sätt vilsammare än veckorna och just nu känns det väldigt tungt.
Väldigt. Tungt.
Gonatt!
Visst är det lätt att glömma när vardagen rycker in och man snurrar med i centrifugen. Så är det. på gott och ont. Hoppas dock att du kan hitta energi igen. Det lilla ljuset som du skrev om för ett tag sedan. har det skymts nu??
SvaraRaderaKraaam!
Oj, den bilden fick det att bränna tårar bakom ögonlocken. Vilket mirakel. Men jag gissar att även mirakel kan vara trotsiga och griniga och trötta ut en redan mycket trött mamma. Kram.
SvaraRaderaOh du! Kram! När Gustav var bebis tänkte jag att det skulle vara omöjligt att någon gång kunna bli arg på honom - den lille söta bebisen. Men så blev han lite större och lite trotsigare - man blir arg ibland.. Han också.. :)
SvaraRaderaKram igen!
Hoppas att du hittar något sätt att få lite påfyllning av energi, så att du känner att du har lite mer ork! Jag är säker på att du gör så gott du kan utifrån den situation du befinner dig i.
SvaraRaderaJag tycker ändå inte att du ska ha dåligt samvete för att du säger till ditt barn. Det ingår liksom i föräldraskapet att uppfostra, säga till och ifrån. Jag tror INTE på s.k. fri uppfostran. Det visar väl alla undersökningar att barn mår bra av att tydliga gränser. Förövrigt hoppas jag att du får vila lite och att du får en bra vecka!
SvaraRaderaSaltis-din fråga föräras ett inlägg.. kram
SvaraRaderaPysen-tack!!
Maria-ja miraklet blev en trotsig liten skit.. ;) men det är egentligen oerhört synd om honom och mitt hjärta gråter när han väl sover..
Emmama-ja om jag bara blev arg.. jag blir rasande och tappar greppet helt känns det som.. kör in dom på varsitt rum och bara gapar som en riktigt elak häxkärring..
anonym-tack, det gör jag.. men jag önskar också att det fanns lite avlastning någon gång..
Tina-jag tror också på tydliga gränser, medan maken hävdar att jag praktiserar sk fri fostran.. till skillnad från hans auktoritära 40tals variant som mer går ut på att skrämma till lydnad.. då måste jag försöka kompensera med snällhet men när vi sen blir ensamma barnen och jag så är det som att jag inte orkar längre alls.. och allt går ut över de stackars små..
Styrka hjärtat, du är trots allt bara en människa. Å eftersom du bryr dig och älskar honom så bannar du honom emellanåt när han testar gränser.
SvaraRaderaNej men precis, det måste ju vara inom rimliga gränser! Och när du skriver hur pappan är så förstår jag att du försöker kompensera genom att vara snäll och så kanske det blir fel fast du tänker rätt... Det är inte helt lätt att hitta rätt balans även fast man inte har de problemen ni har i er familj. Jag önskar dig styrka från hela hjärtat!
SvaraRaderaKarlavagnen-tack snälla men ibland känns deet som att jag sänker mig till makens nivå och det skäma jag så gruvligt för!
SvaraRaderaTina-TACK
Ibland kan jag titta på Minstingen och fundera när blev hon ett monster egentligen? För ibland kan hon verkligen bete sig som ett! Jag kan bli riktigt arg på henne...men det går ju alltid över som tur är :)
SvaraRaderaKramen!!!
Jag tänker på Gremlins ibland.. minns du dom? Kram!
SvaraRadera