Du kan aldrig ändra på någon annan än dig själv. Det är tyvärr sanningen. Jag skickar en kram till dig och hoppas på en bättre framtid för dig och dina fina barn!!!
Det behöver du inte heller. Du ska inte behöva finna dig i sådana uttryck. Men det är bara du som kan ändra på det. Och en sak till. Du kommer att må mycket bättre när du har gjort det du behöver göra. Och barnen kommer också att må mycket bättre. Det är bara du som kan skydda dom. Håller tummarna allt vad jag kan för att du ska orka gå vidare...kram..../Ebba
Ursh! Och ditt inlägg säger så mycket, iochmed styrkan i att inte vilja som krymper i text (metaforiskt). Hoppas du återfår styrkan, och orkar Inte Vilja lika starkt hela tiden och klarar av att ta dig ur. KRAM!
Vännen! Om det är SÅ du verkligen verkligen verkligen känner så hämta kraft i den känslan. Det är endast DU SJÄLV som kan förändra din situation och ditt liv. Svårt? Ja. Tungt? Ja. Omöjligt? Nej! Tänker på dig och er. Varma kramar!!!
Fritt ur hjärtat-ja du.. vet inte riktigt vad jag ska svara.. men tack för dina tankar..!
Tina-visst är det så, jag brottas mkt med det, att inse att jag inte kan ändra på honom hur mkt jag än skulle vilja.. för han kan vara en sån fin pappa också.. men det är bara små glimtar som tittar fram här och där..
En alldeles adekvat känsla och reaktion! Och om man ska behålla sin integritet är det nödvändigt att veta när någon går över ens gränser, och dessutom att markera det för den som gör det. Håller också med om det som de andra skriver, och skickar en styrkekram!
Jag menar om den andre personen provocerar och kanske säger grova fula ord innan dess. Då kanske jag skulle förstå det. Ibland ser man inte sin delaktighet i situationen. Men om personen ifråga oprovocerat uttrycker denna ilska som din man verkar ha inombords. Det är dags för dig att ta hand om Dig och dina barn. Du har också mycket ilska inom Dig av de lilla jag har läst i din blogg. Vore det inte skönt att bli av med dessa onda, förgörande tankar. Tänk vad mycket positivt Du skulle kunna fokusera på istället. Det är en resa and "not a walk in the park " Men det är Du som måste välja i slutändan. Det känns som Du redan har valt men inte lämnat. Stor KRAM till Dig och dina barn men även din man för han mår inte heller bra.
Du kan inte leva så, det är inte rättvist mot någon av er. Du säger att han kan var snäll också men att gå omkring och vara rädd, trippa på tå, stryka medhårs ... Jag hoppas att du får må bra snart.
Hoppas du hittar en öppning - någonstans dit du kan ta första steget bort. Lite på mig: livet ordnar sig alltid, man behöve rinte tänka ut allt framöver, bara man hittar och vågar ta det första steget bort ur en ohållbar situation. Ösnkar dig en öppning du kan gripa någonstans!
Det är lätt att säga att du ska lämna honom.... även om jag också tycker det vet jag av egen erfarenhet att det är svårt... nästan omöjligt faktiskt. Har du försökt att berätta för honom vid ett annat tillfälle hur kränkt du faktiskt blir?
Glöm inte att ta hand om dig själv så fort du bara kan (när barnen sover) bada, läs en bok eller veckotidning, måla naglarna eller något annat du tycker om.Tvätten, städningen, matlagningen går ingenstans utan finns kvar där senare.... men du mår lite bättre! Bamsig kram till dig!!
Det finns ingen ursäkt för att en vuxen man uttrycker sig på det viset. Inte under några omständigheter, oavsett vad du gjort eller sagt. Finns det inte någon i din närhet som skulle kunna hjälpa dig att ta det första, jobbiga steget? Han krymper och förminskar dig så att jag är rädd att du inte ska orka. Men för dig och barnens skull måste du hitta en väg ut.
Pysen-nej, ajg vet.. egentligen så vet jag ju.. tack för kramarna!
Ebba-å tack för att du bryr dig om oss!
allabout-ja det är liksom sådär det känns.. allt finns där men det krymper, det krymper utom min kontroll.. eller göms bakom dagar som inte är så dåliga..
Saltis-klart det är så , vem vill det liksom?? Men han är ju långtifrån alltid så.. bara det att det känns som att hans "onda" sida tar över mer och mer..
Taina-TACK gumman!
Camilla-nej man ska ju inte behöva det egentligen..
anonym-ja visst fan är det adekvat! Kämpar på med de där gränserna, jag har nog blivit för van vid att trampas på.. och oftast väljer jag ju att vika undan för att inte göra det värre.. ger aldrig svar på tal inför barnen tex däremot fösöker jag iaf säga att det inte är ok.. inte på långa vägar ok.. för att de också ska förstå det.. hoppas jag..
Cicci-det är alltid verbalt oprovocerat, men han anser sig provocerad på andra sätt.. vanligtvis enligt mig då på ett helt orimligt sätt inte i paritet med reaktionen.. det kan vara att lägga en smutsig strumpa på sängen eller något sådant.. eller att jag inte har koll på barnen som gör något otillåtet..
Intressant att läsa om ilskan du tycker dig kunna avläsa hos mig.. blir nyfiken på vad du refererar till. Men visst är det väl sant. Jag tror att det är mycket frustration och egentligen ren ilska gentemot maken som ligger och gryr. En del går ut över barnen när han inte är hemma, som bristande tålamod.
Tack för omtanken, även mot honom för det är klart att han inte mår bra. Jag har ju sett förändringen genom åren och samtidigt ursäktat så mkt med tanke på just det.. och tänkt att bara han får må bättre igen så kommer "han" tillbaka till mig.. men jag börjar undra om det går.. och även om det går så har han nog tappat mig på vägen..
Emmama-ja visst är det väl bra att formulera vad man känner iaf..
K-L-nej det är inte roligt att försäka läsa av stämningen hela tiden.. att önska att barnen hinner gå och lägga sig innan han kommer hem utifall att..
Jemayá-tack visst har du rätt ia tt det mesta säkert ordnar sig till slut..
HeLena-jag har försökt vid lugnare stunder men då blir det liksom ingen dialog utan bara "jamen gå då om det inte passar.." Gulligt av dig tänka på mig det gör ajg ju sällan själv.. om jag struntar i tvätt och städning kan det också få igång honom.. men jag får mina egna kvällar när han jobbar då försöker jag se nåt favoritprogram och surfa runt lite om barnen sover.. Till min födelsedag nu har jag faktiskt planer på en konsert alldeles ensam MEN peppar peppar alla barnen är sjuka, iaf minsta måste bli bättre annars vill jag inte lämna dom!!
Maria-nej jag känner också så att egentligen så finns det inga ursäkter.. men han greppar liksom inte ens vad jag menar.. för honom är det normalt att uttrycka sig så.. och ja, jag känner mig krympt, förminskad intill oigenkännlighet.. och nej, jag känner inte att jag har någon.. det är väl det värsta.. Men jag har iaf er!
Usch. Vet inte vad jag ska säga.
SvaraRaderaIngen ska behöva ha det så.
Ingen. Ingen. Ingen.
Många kramar!
Det kan du ändra på. Bara du. Finn dig inte i det. Nog har du funderat länge. Det kanske är dags att göra något.
SvaraRaderaDu kan aldrig ändra på någon annan än dig själv. Det är tyvärr sanningen. Jag skickar en kram till dig och hoppas på en bättre framtid för dig och dina fina barn!!!
SvaraRaderaDu behöver inte det. Men det är bara du som kan ändra på det.
SvaraRaderaMassor av kramar!!
Det behöver du inte heller. Du ska inte behöva finna dig i sådana uttryck. Men det är bara du som kan ändra på det. Och en sak till. Du kommer att må mycket bättre när du har gjort det du behöver göra. Och barnen kommer också att må mycket bättre. Det är bara du som kan skydda dom. Håller tummarna allt vad jag kan för att du ska orka gå vidare...kram..../Ebba
SvaraRaderaUrsh! Och ditt inlägg säger så mycket, iochmed styrkan i att inte vilja som krymper i text (metaforiskt). Hoppas du återfår styrkan, och orkar Inte Vilja lika starkt hela tiden och klarar av att ta dig ur. KRAM!
SvaraRaderaVännen!
SvaraRaderaOm det är SÅ du verkligen verkligen verkligen känner så hämta kraft i den känslan. Det är endast DU SJÄLV som kan förändra din situation och ditt liv. Svårt? Ja. Tungt? Ja. Omöjligt? Nej!
Tänker på dig och er.
Varma kramar!!!
Gör ont i hjärtat. Det gör det.
SvaraRaderaEn STOR styrkekram till dig vännen
anna-tack ändå! kram!
SvaraRaderaFritt ur hjärtat-ja du.. vet inte riktigt vad jag ska svara.. men tack för dina tankar..!
Tina-visst är det så, jag brottas mkt med det, att inse att jag inte kan ändra på honom hur mkt jag än skulle vilja.. för han kan vara en sån fin pappa också.. men det är bara små glimtar som tittar fram här och där..
Sa ska INGEN behova ha det.
SvaraRaderaHitta styrkan vannen och gor det du maste for dig & barnen.
Den finns dar inom dig, lita pa det.
Stor kram
En alldeles adekvat känsla och reaktion! Och om man ska behålla sin integritet är det nödvändigt att veta när någon går över ens gränser, och dessutom att markera det för den som gör det. Håller också med om det som de andra skriver, och skickar en styrkekram!
SvaraRaderaEn undran är vad Du säger eller kanske skriker till honom innan dess? Eller skriker han det oprovocerat rakt ut?
SvaraRaderaJag menar om den andre personen provocerar och kanske säger grova fula ord innan dess. Då kanske jag skulle förstå det. Ibland ser man inte sin delaktighet i situationen. Men om personen ifråga oprovocerat uttrycker denna ilska som din man verkar ha inombords. Det är dags för dig att ta hand om Dig och dina barn. Du har också mycket ilska inom Dig av de lilla jag har läst i din blogg. Vore det inte skönt att bli av med dessa onda, förgörande tankar. Tänk vad mycket positivt Du skulle kunna fokusera på istället. Det är en resa and "not a walk in the park " Men det är Du som måste välja i slutändan. Det känns som Du redan har valt men inte lämnat. Stor KRAM till Dig och dina barn men även din man för han mår inte heller bra.
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaKram!
Du kan inte leva så, det är inte rättvist mot någon av er. Du säger att han kan var snäll också men att gå omkring och vara rädd, trippa på tå, stryka medhårs ... Jag hoppas att du får må bra snart.
SvaraRaderaHoppas du hittar en öppning - någonstans dit du kan ta första steget bort. Lite på mig: livet ordnar sig alltid, man behöve rinte tänka ut allt framöver, bara man hittar och vågar ta det första steget bort ur en ohållbar situation. Ösnkar dig en öppning du kan gripa någonstans!
SvaraRaderaDet är lätt att säga att du ska lämna honom.... även om jag också tycker det vet jag av egen erfarenhet att det är svårt... nästan omöjligt faktiskt. Har du försökt att berätta för honom vid ett annat tillfälle hur kränkt du faktiskt blir?
SvaraRaderaGlöm inte att ta hand om dig själv så fort du bara kan (när barnen sover) bada, läs en bok eller veckotidning, måla naglarna eller något annat du tycker om.Tvätten, städningen, matlagningen går ingenstans utan finns kvar där senare.... men du mår lite bättre!
Bamsig kram till dig!!
Det finns ingen ursäkt för att en vuxen man uttrycker sig på det viset. Inte under några omständigheter, oavsett vad du gjort eller sagt. Finns det inte någon i din närhet som skulle kunna hjälpa dig att ta det första, jobbiga steget? Han krymper och förminskar dig så att jag är rädd att du inte ska orka. Men för dig och barnens skull måste du hitta en väg ut.
SvaraRaderaPysen-nej, ajg vet.. egentligen så vet jag ju.. tack för kramarna!
SvaraRaderaEbba-å tack för att du bryr dig om oss!
allabout-ja det är liksom sådär det känns.. allt finns där men det krymper, det krymper utom min kontroll.. eller göms bakom dagar som inte är så dåliga..
Saltis-klart det är så , vem vill det liksom?? Men han är ju långtifrån alltid så.. bara det att det känns som att hans "onda" sida tar över mer och mer..
Taina-TACK gumman!
Camilla-nej man ska ju inte behöva det egentligen..
anonym-ja visst fan är det adekvat! Kämpar på med de där gränserna, jag har nog blivit för van vid att trampas på.. och oftast väljer jag ju att vika undan för att inte göra det värre.. ger aldrig svar på tal inför barnen tex däremot fösöker jag iaf säga att det inte är ok.. inte på långa vägar ok.. för att de också ska förstå det.. hoppas jag..
Cicci-det är alltid verbalt oprovocerat, men han anser sig provocerad på andra sätt.. vanligtvis enligt mig då på ett helt orimligt sätt inte i paritet med reaktionen.. det kan vara att lägga en smutsig strumpa på sängen eller något sådant.. eller att jag inte har koll på barnen som gör något otillåtet..
Intressant att läsa om ilskan du tycker dig kunna avläsa hos mig.. blir nyfiken på vad du refererar till. Men visst är det väl sant. Jag tror att det är mycket frustration och egentligen ren ilska gentemot maken som ligger och gryr. En del går ut över barnen när han inte är hemma, som bristande tålamod.
Tack för omtanken, även mot honom för det är klart att han inte mår bra. Jag har ju sett förändringen genom åren och samtidigt ursäktat så mkt med tanke på just det.. och tänkt att bara han får må bättre igen så kommer "han" tillbaka till mig.. men jag börjar undra om det går.. och även om det går så har han nog tappat mig på vägen..
Emmama-ja visst är det väl bra att formulera vad man känner iaf..
SvaraRaderaK-L-nej det är inte roligt att försäka läsa av stämningen hela tiden.. att önska att barnen hinner gå och lägga sig innan han kommer hem utifall att..
Jemayá-tack visst har du rätt ia tt det mesta säkert ordnar sig till slut..
HeLena-jag har försökt vid lugnare stunder men då blir det liksom ingen dialog utan bara "jamen gå då om det inte passar.." Gulligt av dig tänka på mig det gör ajg ju sällan själv.. om jag struntar i tvätt och städning kan det också få igång honom.. men jag får mina egna kvällar när han jobbar då försöker jag se nåt favoritprogram och surfa runt lite om barnen sover.. Till min födelsedag nu har jag faktiskt planer på en konsert alldeles ensam MEN peppar peppar alla barnen är sjuka, iaf minsta måste bli bättre annars vill jag inte lämna dom!!
Maria-nej jag känner också så att egentligen så finns det inga ursäkter.. men han greppar liksom inte ens vad jag menar.. för honom är det normalt att uttrycka sig så.. och ja, jag känner mig krympt, förminskad intill oigenkännlighet.. och nej, jag känner inte att jag har någon.. det är väl det värsta.. Men jag har iaf er!