Det är först när jag ser alla snälla kommentarer som jag kan förmå mig att känna efter.
Att krafsa lite på ytan, på mitt pansar av stål.
Och då kommer den.
En liten tår.
Men barnen ropar och det får inte komma fler. Så jag torkar glasögonen och stretar vidare.
Vi har en blåsig, febrig, grustrött innedag kantad av stora tvätthögar.
Maken tar upp båten. Jag hoppas dom tappar den.
Läste lite här. Jag är en medsyster och vi sitter i typ samma båt. Jag återkommer men jag är inte så modig
SvaraRaderaJag hoppas att de inte tappar båten, för gissa vems fel det kommer att vara! Snälla vän, gör slag i saken och lämna honom!
SvaraRaderaVar inte rädd för att visa dina tårar. Barnen förstår ändå att du är ledsen...
SvaraRaderaJa, att bygga sig ett skal av pansar är nog nödvändigt för att rent mentalt överleva i en sådan livssituation... Kom ihåg att när han tillskriver dig en massa fula tillmälen så projicerar han bara sina egna tillkortakommanden på dig för att slippa känna sig misslyckad själv. Det handlar egentligen inte om dig.
SvaraRaderaMen jag önskar att du en dag säger upp dig som hans slasktratt och sträcker på ryggen och går därifrån! Det finns inget du kan göra för att han ska ändra på sitt beteende. Det enda du kan styra över, är dig själv. Du kan välja att inte ta emot mer och gå därifrån, tillsammans med barnen.
Det kommer inte att bli lätt, jag vet! Men om man betänker alternativet, att du och barnen ska leva i det här och nästintill utplåna er själva i rädsla för makens vrede och elakheter i ca 10 - 20 år till, så måste det i det långa loppet vara värt det.
Jag vet att du är rädd för att barnen ska behöva vara halvtid hos maken, men jag undrar om han när det verkligen kommer till kritan, är villig att ha barnen ensam halva tiden och sköta all ruljans vad gäller omvårdnad helt ensam? Han verkar arbeta väldigt mycket också, och vara bortrest hela veckor i taget, hur går det ihop rent praktiskt med att ha barnen på halvtid? Är han villig att gå ned i arbetstid för att lägga den tiden på barnen?
Och, som ni har det nu och har haft det en längre tid, så gör det barnen illa. De far illa av att se sin mamma bli illa behandlad. Din make verkar också föra över en kvinnofientlig inställning till din lille son. Därför anser jag att det inte är ett bättre alternativ för barnen, att ni stannar kvar i det här. Det måste innebära stress för dem också, och kanske får de trassel med sina egna relationer när de blir vuxna. Vad får de för modell av hur en relation mellan en man och en kvinna ska se ut?
Jag tror att de kommer att må bättre av att se sin mamma återfå sitt självförtroende och vara glad på riktigt och få leva i ett hem där alla som bor där får ta plats och där det inte är okej att försöka härska över de andra genom vredesutbrott och förlöjliganden.
Och att ev. ha haft en jobbig barndom, vara stressad på jobbet e dyl är inte godtagbara skäl/ursäkter för att vara elak och använda härskartekniker mot andra. Det är ett VAL de gör, att uppföra sig på det sättet för att få makt över andra och för att hantera att de egentligen känner sig underlägsna, och då försöker de höja sig själva genom att trycka ned andra.
Du och barnen ska inte behöva ha det så här! Det kommer säkerligen bli en jobbig tid vid och efter en skilsmässa, men tror du inte att det ändå är bättre i det långa loppet? Jag är säker på att det finns en möjlighet för er att få ett mer harmoniskt liv om du bestämmer dig för att lämna maken! Låt inte hela livet gå dig förbi, utan ta kommandot. Kram från en annan kvinna!
Du berör.
SvaraRaderaStyrkekram
VAd jag önskar du skulle göra något åt saken - han kommer inte att ändra sig. Hur länge ska du orka?! STYRKEKRAM!!
SvaraRaderaFinns det NÅGOT jag kan göra, nåt du behöver?
SvaraRaderaanonym-välkommen och välkommen åter! Hoppas du finner lite mer mod. Ofta känns det ju som att man är ensam i båten. Jag ser det nog som att jag tom har byggt den själv och när man satt f-n i vet du.. bara att ro.. för hoppa överbord det vågar man ju bara inte.. simmar inge vidare.. och vattnet är kallt.. Kram på dig!
SvaraRaderaKarlavagnen-nej det gick bra med båten och det var väl tur det som sagt.. för då höll sig humöret på rätt sida..
Tina-ja visst förstår väl barnen det.. men jag kan liksom inte börja för då finns det ingen ände..
SvaraRaderaanonyma andra kvinna-snälla du, vad jag har läst och begrundat dina kloka ord. Jag är rörd över ditt engagemang. Och på något plan vet jag ju att du har rätt...
SvaraRaderaDet är svårt att inte bli berörd och upprörd när man läser dina beskrivningar av hur ni har det! Och hur vore man som människa om man bara gick förbi och inte reagerade när man får vetskap om att någon far illa?
SvaraRaderaJag hoppas att responsen du får av olika kommentatorer gör att du får bekräftelse på att det inte är OK så som din make behandlar dig och barnen, och att det är nödvändigt för dig att lämna honom.
Om man lever i en destruktiv relation en längre tid brukar det bli så att man "vänjer sig" och tycker att det är normalt att ha det som man har det, samtidigt som man blir alltmer nedbruten och uttröttad och inte vågar eller orkar ge sig av. Man bagatelliserar sin egen situation och tror att andra som lever i destruktiva förhållanden säkert har det mycket värre, och då kan det man själv upplever egentligen inte vara så farligt...
Vi som läser det du skriver, reagerar för att din make har gått över gränsen för länge, länge sedan - och det är oacceptabelt både för dig och framförallt barnen att leva så här. Och det är ju uppenbart att ingen av er (inte maken heller) är lyckliga.
Det som vi skriver i våra kommentarer vet du naturligtvis redan innerst inne, men kanske kan det ändå vara till hjälp att du får bekräftelser på det från andra utifrån? Att det blir ett stöd för dig i det beslut som du nog måste fatta, till slut?
Var rädd om dig så gott som det går, och tänk på att ingen har rätt att använda dig som slasktratt för att de själva har problem med sig själva. Du (och barnen) har rätt att bli behandlade med respekt precis som alla andra människor. Låt inte andra trampa på dig!
Maria-tack!
SvaraRaderaJemayá-åh jag vet inte, hur länge KAN man orka? Kram på dig själv.
Emmama-bara finns här!
anonym-klart att det är till hjälp med alla reaktioner och synpunkter, bara att äntligen få vädra sådant som man aldrig kunnat berätta för någon förut.. och jag är som sagt rörd och tacksam mot alla som engagerar sig!