Luciatåg.Det väcker inga ljusa minnen direkt.
Lite småmysigt halvglittrigt förstås. Men mestadels toksömnigt, bistert magkrypande och kallt.
Jag var aldrig vackrast och sjöng aldrig rent. Höll mig prydligt i bakre delen av ledet. Det enda jag egentligen minns från skoltiden var känslan av en ren popularitetstävling vid luciavalet. Naturligtvis underförstått då att jag aldrig blev vald till lucia. Trots att jag hade det längsta blonda håret av alla.
Anar ett litet stänk av något där. Jag hade nog faktiskt velat få vara lucia jag med. Någon gång. Även om jag knappast hade vågat så feg som jag var. Och inte kunde ta en ton.
Nu får jag stå där och se mina barn sjunga samma sånger och jag gör det med tårar i ögonvrårna. För att det är rörande förstås. Men också för att de ser så vilsna ut. Osäkra såsom jag själv var. Och för att jag tänker på den ryggsäck de redan bär som ingen annan verkar se.
Jag tänker speciellt på förra året då pojken råkade bli ensam som stjärngosse. Han tyckte inte om att stå ut ur mängden. Han kände sig bara utanför. Och den blicken som sökte genom publiken för att se om pappa kanske ändå kom.. trots att han sagt att han skulle strunta i det...
...den glömmer jag aldrig.
Jag har heller aldrig varit lucia i skolan. Tackar för det, för jag är URUSEL på att sjunga. Men i skolkören var jag med ändå! Syrran, som var bra på att sjunga tyckte inte om det. Jag brydde mig inte speciellt mycket.
SvaraRaderaVet att det där med att rösta på lucia kan vara lite jobbigt. Kommer så väl ihåg när Tonårsdottern kom tvåa på skolan. Hon sa inte så mycket, men jag tror hon led.
Stackars grabb som letade efter pappa. Sådant skär rakt igenom en...
Hoppas ni får en mysig helg. Du och flickorna kan vara lucior alla tre och pappa och pojken stjärngossar!
Kramar i massor :D
Ja, det är inte lätt att vara liten..... och inte vuxen heller för den delen...
SvaraRaderaMyspys lucia!
Lilla du, din blogg är så fin...tycker om att följa den. Dina tankar berör och jag skulle vilja trösta, men vem kan det. Du verkar ju vara en fantastisk mamma - dina barn kommer att ha mycket fint i sina ryggsäckar också tror jag. Och du kommer nog att kunna tömma din egen på stora svarta stenar så småningom.
SvaraRaderaTaina-vännen, så glad jag blir att se dig här igen! Mkt värme till dig!
SvaraRaderaHeLena-nej man kan ju inte lura i dem att det blir enklare att leva..
regnnatt-TACK, jag blir barnsligt glad för såna här kommentarer! Det värmer.
Jag var aldrig lucia heller (förutom på förskolan och kanske någon gång i lågstadiet, du vet, när flera var det). Men det kan vara ganska skönt att vara en i mängden ibland. Och din son kanske ändå stärktes av att han var den ende som var stjärngosse och även om det var jobbigt så klarade han av det! Sedan var det såklart jobbigare för honom att pappa inte kom :(
SvaraRadera