Till att börja med så blev jag flygsjuk.Bilsjuk blev jag jämt som ung, tågsjuk och båtsjuk likaså. Men aldrig tidigare har jag varit flygsjuk. Så jag gissar och tror att det var anspänningen i kombination med vätskebrist som var orsaken.
Hemma hos mamma är det kalas. Hon hade verkligen slitit trots sin sjukdom med att barnsäkra och städa. Jag undrar fortfarande var de gjort av alla saker! Middagen är god som alltid. Sen blev det förstås väldigt snurrigt att lägga uppspelta barn som inte är vana att sova tillsammans och SENT är bara förnamnet. Jag inser att kvällarna precis som jag befarat kommer att bli mindre roliga.
Dagarna blev desto bättre iallafall. Morfar lösgjorde sig från de flesta plikterna även om han fortfarande åkte till gymmet varje dag och motionerade hunden samt lämnade in travet. Pojken fick följa med och ta upp nät första dagen och det blev nog oförglömligt. Fast han sa att han gillade inte fiskarna som bara gapade. Snopet att vi glömde fotografera 2-kilos aborren! Men den var god! Halstrades förstås direkt och så åt vi i lusthuset. Ja, för ute kan man ju knappt vara. Myggen har blivit så infernaliskt aggressiva sedan jag flyttade! Eller har jag bara blivit känsligare?
Efter fisket var det nästa dag dags för badstranden. Avfärd 07.50. De som bor precis bredvid var nog mindre glada än vi. Men det var skönt. Tyst. Insåg att det var länge sedan jag fick höra tystnaden och hur mycket jag saknar det. Här hemma blir det aldrig riktigt helt tyst. Ganska kallt i vattnet dock så det blev bara strandplask och sandgrävning. Morfar ansträngde sig fast jag misstänkte att han egentligen gick och tänkte på allt han borde göra därhemma.
Min syster kommer upp och det känns jättebra, hon är så bra med barnen och det underlättar verkligen. Fyra vuxna mot tre barn och en hund det är ju ett drömläge mot mitt en-mot-tre!
Maken då. Vi hörs knappt av. Nej, jag saknar honom inte. Jag är glad att han inte är med oss. För han står inte ut med min familj och hur de lever. Han klarar till exempel inte av att barnen kryper omkring där hunden går eller att de ibland även går in en bit i hallen med skorna på. Allt sånt där som de överhuvudtaget inte tänker på som blir så jobbigt för honom. Så det är lika bra som det är. Här har vi ett liv, hemma ett annat. Här får barnen springa ut och in barfota och utan att byta kläder.
Efter en dryg vecka börjar det kännas. Att mer än tio dagar är för länge. Alla börjar tröttna på att anstränga sig och det gnisslar lite här och lite där. Kvällarna är eländiga och alla undrar hur jag klarar det själv. Jag med. Det är dags att åka hem. Dagen innan får jag en spark i mellangärdet. Det härjas i mobilen om att han inte vill att vi kommer tillbaka. Det blir en kraschlandning tillbaka i verkligheten, återigen är jag disträ med en klump i magen och blicken i fjärran. Återigen är ett ärligt, avslappnat leende långt borta.
Resan hem är ett kapitel för sig men vi kom ju fram. Det värsta blir att ingen möter oss. Jag får ta tvååringen under armen med lillan i babybjörn för att hålla henne från rulltrappor och bagageband. Släppa henne korta stunder för att slita väskorna av bandet. Det är ju ingen som funderar på att erbjuda sin hjälp förstås, man kan undra hur folk tänker när de bara ser på. Är det typiskt svenskt eller? När vi väl fått ihop bagaget och jag hivat upp tvååringen på ett bord för att hon inte ska rymma igen ser jag bilen glida in framför dörrarna. Då är jag så heligt förbannad så jag kan inte hålla tyst. Undslipper mig något i stil med att "om du någon gång skulle varit i tid så är det väl nu.." Och då är det ju som att helvetet brakar lös igen förstås. Bilresan blir en mardröm. Dessutom dubbelt så lång eftersom han kör fel. Lillan skriker. Flickan säger att hon är ledsen. Pojken håller för öronen. Jag känner helt ärligt att vi två är SÅ jävla körda.
Med 20 minuter kvar till landning ser jag mig om efter spypåsar med lillan krängande i babybjörn och tvååringen hoppandes bredvid mig. Flygvärdinnan som leende påpekar att "du kommer väl ihåg att du ska vända lillan och ta på alla bälten?" känns som ett skämt. Jo tack. Jag kommer ihåg. JAG KOMMER IHÅG. MEN DET GÅR JU INTE. Tvååringen vägrar sätta sig och det slutar med att hon genomlever landningen utan bälte.
Genomlever gör vi ju allihopa. Illamåendet lägger sig.
Pappa möter oss och han ser mindre och gråare ut nu igen. Undrar stilla om det kanske bara blir en liten trädgårdstomte kvar till slut?
Väl ute på parkeringen är jag på något underligt vis 100 kilo lättare. Klart att den enorma spänningen från resan börjar släppa men det är något mer. Jag ser min spegelbild i bilens bakruta och jag ler stort, så himla avslappnat och ärligt istället för det där småstela. Jag känner mig helt enkelt och rakt igenom glad. Vi konstaterar efter att ha spänt fast alla barn att bildörren inte går att stänga med tre barnstolar i baksätet... och skrattar bara åt eländet. Får montera om i regnet och till slut så går det bra.
Alla barnen sover under bilresan. Allt ser sig väldigt likt ut och samtidigt känns det främmande. Pappa och jag pratar inte mycket, det har vi aldrig gjort. Han frågar mig om jag är frisk på alla vis och så.. och det är väl det djupaste han frågat mig på många år. Jag svarar att jo tack jag är frisk. Sen är det bra med det. Vindrutetorkarna lämnar ränder på rutan.
Hemma hos mamma är det kalas. Hon hade verkligen slitit trots sin sjukdom med att barnsäkra och städa. Jag undrar fortfarande var de gjort av alla saker! Middagen är god som alltid. Sen blev det förstås väldigt snurrigt att lägga uppspelta barn som inte är vana att sova tillsammans och SENT är bara förnamnet. Jag inser att kvällarna precis som jag befarat kommer att bli mindre roliga.
Dagarna blev desto bättre iallafall. Morfar lösgjorde sig från de flesta plikterna även om han fortfarande åkte till gymmet varje dag och motionerade hunden samt lämnade in travet. Pojken fick följa med och ta upp nät första dagen och det blev nog oförglömligt. Fast han sa att han gillade inte fiskarna som bara gapade. Snopet att vi glömde fotografera 2-kilos aborren! Men den var god! Halstrades förstås direkt och så åt vi i lusthuset. Ja, för ute kan man ju knappt vara. Myggen har blivit så infernaliskt aggressiva sedan jag flyttade! Eller har jag bara blivit känsligare?
Efter fisket var det nästa dag dags för badstranden. Avfärd 07.50. De som bor precis bredvid var nog mindre glada än vi. Men det var skönt. Tyst. Insåg att det var länge sedan jag fick höra tystnaden och hur mycket jag saknar det. Här hemma blir det aldrig riktigt helt tyst. Ganska kallt i vattnet dock så det blev bara strandplask och sandgrävning. Morfar ansträngde sig fast jag misstänkte att han egentligen gick och tänkte på allt han borde göra därhemma.
Vi slappar på gården också. Hinner till och med ha tråkigt vilket känns rätt bra. De har så stor tomt och det känns skönt att kunna släppa barnen med relativt liten koll. Hunden larmar om de drar för långt och det finns mycket att utforska.
Min syster kommer upp och det känns jättebra, hon är så bra med barnen och det underlättar verkligen. Fyra vuxna mot tre barn och en hund det är ju ett drömläge mot mitt en-mot-tre!
Vi gör en lite längre dagstur för att hälsa på min morfar, min kära H. Han som sköt en älg så sent som i höstas och nu förvandlats till ett vårdpaket. Det är tungt och jag blir ledsen. Han är så besviken på rehabiliteringen. Tycker att han redan räknats ut och han har ju rätt. Man satsar inte mycket på en 90-åring oavsett hur pigg han var innan. Jag ägnar mycket tid och kraft åt att försöka ordna det bättre för honom. Det är tråkigt att man måste ha besvärliga, engagerade anhöriga för att få den bästa hjälpen.
Maken då. Vi hörs knappt av. Nej, jag saknar honom inte. Jag är glad att han inte är med oss. För han står inte ut med min familj och hur de lever. Han klarar till exempel inte av att barnen kryper omkring där hunden går eller att de ibland även går in en bit i hallen med skorna på. Allt sånt där som de överhuvudtaget inte tänker på som blir så jobbigt för honom. Så det är lika bra som det är. Här har vi ett liv, hemma ett annat. Här får barnen springa ut och in barfota och utan att byta kläder.
Efter en dryg vecka börjar det kännas. Att mer än tio dagar är för länge. Alla börjar tröttna på att anstränga sig och det gnisslar lite här och lite där. Kvällarna är eländiga och alla undrar hur jag klarar det själv. Jag med. Det är dags att åka hem. Dagen innan får jag en spark i mellangärdet. Det härjas i mobilen om att han inte vill att vi kommer tillbaka. Det blir en kraschlandning tillbaka i verkligheten, återigen är jag disträ med en klump i magen och blicken i fjärran. Återigen är ett ärligt, avslappnat leende långt borta.
På resdagen finner jag mig plötsligt ensam utomhus för ovanlighetens skull. Allt är packat och jag väntar bara på att lillan ska vakna i vagnen. Jag lägger mig i hammocken och gungar lätt, himlen är verkligen precis sådär oskyldigt blå. Det är helt tyst förutom flaggstångslinans knäppande och några surrande myggor. Jag slappnar av och önskar att den här stunden kommit tidigare och att de hunnit bli fler. Jag tänker att nu ska jag verkligen försöka känna efter. Leta inombords. Summera. Känslor, konstateranden, insikter?
-Jag vet på något sätt att jag inte hör hemma här längre. Inte i vår lilla stad iallafall.
-Jag vet att min familj nog stöttar mig på det enda sätt de vet hur utan att det sägs så mycket.
-Jag har större förståelse för min mamma än jag haft förut. Det är skrämmande att se hur lika vi är, med tanke på att hon har en sjukdom som påverkar hjärnan en hel del. Jag dömer henne inte längre lika hårt, hur kan jag när jag redan ser liknande beteenden hos mig själv?
-Jag tycker synd om min grånande lilla pappa som tar hand om allt.
-Jag avundas lite min starka, unga syster som är lycklig och har så mycket kvar framför sig, hon minner om mig själv som jag var då.
-Jag längtar inte hem men känner ändå att det hem vi har nu, det är där.
-Jag saknar inte maken. Jag älskar honom nog inte heller faktiskt. Tyvärr. Där står det svart på vitt och det ser oerhört sorgligt ut.
-Jag vet inte om jag kommer att kunna älska honom igen efter allt som hänt.
Nöjer mig med att bara vara och lyssna på den där flaggstångslinan en stund till.
Resan hem är ett kapitel för sig men vi kom ju fram. Det värsta blir att ingen möter oss. Jag får ta tvååringen under armen med lillan i babybjörn för att hålla henne från rulltrappor och bagageband. Släppa henne korta stunder för att slita väskorna av bandet. Det är ju ingen som funderar på att erbjuda sin hjälp förstås, man kan undra hur folk tänker när de bara ser på. Är det typiskt svenskt eller? När vi väl fått ihop bagaget och jag hivat upp tvååringen på ett bord för att hon inte ska rymma igen ser jag bilen glida in framför dörrarna. Då är jag så heligt förbannad så jag kan inte hålla tyst. Undslipper mig något i stil med att "om du någon gång skulle varit i tid så är det väl nu.." Och då är det ju som att helvetet brakar lös igen förstås. Bilresan blir en mardröm. Dessutom dubbelt så lång eftersom han kör fel. Lillan skriker. Flickan säger att hon är ledsen. Pojken håller för öronen. Jag känner helt ärligt att vi två är SÅ jävla körda.
Väl hemma så ser jag ju att han har städat och gjort fint. Mycket till och med. Börjat bygga en lekställning i trädgården. Sen kommer det också fram att han visst var ute i god i tid men på vägen upptäckte att han glömt tanka bilen och därför blev sen. Vi pratar inte mer om det. Saker och ting flyter på. Jag tar hand om allt inne medan han är ute och gräver. Snart åker vi till Grekland som planerat. Jag hoppas det går bra. Känns lite som en slutgiltig prövning. Kan vi över huvud taget ha trevligt tillsammans längre eller inte..?!
