Resfeber

Imorgon bär det av hem till mor och far.

Det är med väldigt blandade känslor.

Maken har smörat för oss, jag tror han känner hur rysligt nära det kan vara att vi åker utan att komma tillbaka igen. Det kan han gott ha tycker jag. Och spelar med. Känner efter.

Det ska bli mycket intressant att se vad som sker och inte sker medan vi är borta. Han har ju ena stunden sagt att han ska byta lås, andra hur han ska planera om i trädgården eller byta pojkens bokhylla. Min gissning.. ingenting.. Han jobbar så pass mycket ändå.

Tyvärr missar vi nog första skörden av såväl tomater som sockerärtor och den riktiga explosionen av alla bär. Persikorna ligger också på upploppet och jäser. Men det får vi ta, se vad som finns kvar sen, bara hoppas de får vatten.

Spänd inför hur det kommer kännas att se hemtrakterna igen. Vet inte vilket som känns värst, att inse att man inte hör hemma där längre eller att man verkligen längtar tillbaka? Lite rädd att förväntningarna är för höga, att morfar ska träna.. jobba i trädgården.. göra ärenden.. gå ut med hunden.. och hundra andra saker så att han inte får så mycket tid med barnbarnen till slut ändå, att mormor dvs min mor ska driva mig till vansinne, att barnen ska längta efter sin pappa och vilja åka hem...! Att JAG inte ska vilja åka hem.

För övrigt har jag funderat mycket över LIVET sista dagarna. Tänkt på min studie- och sedermera arbetskamrat som så plötsligt gick bort när vi båda var 29 år. Hon som var så genomgod och oskyldig till allt livets onda. Tänker ibland att de är sådana som går först. Hur som helst så hann hon aldrig med. Ingen man, inga barn. Det tog bara slut. JAG är HÄR. Jag lever och jag HAR, hur jävligt allt ändå kan kännas emellanåt. Jag är oerhört tacksam för att jag får vara med på den här resan, livet mitt, för mig utgivet. Det är väl någon mening med allt som sker, eller hur?

Ikväll har barnen sett på film, ätit godis, slagits och ritat med kulspetspennor på tapeterna medans jag packat. Nu tror jag att det mesta är under kontroll. Förutom tapeterna då. Kontroll måste jag ha när jag ska resa. Packning sker helst ett par veckor innan. Alla listor gås igenom i huvudet nästintill tvångsmässigt. Kommer nu drömma om diverse persedlar kan jag lova. Avslutningsvis målade vi alla tånaglar knallröda. Pojken fick också prova. DET kommer att ta skruv när maken kommer hem imorgon bitti.. men då har vi så bråttom till flyget så det räknar jag med liksom försvinner i det allmänna kaoset. Eller inte.

Tio dagar kommer att gå så fort, så fort. Internettillgången blir säkerligen mycket begränsad så jag får hålla er alla på halster ett par veckor. Tills dess, ha det så bra och ta hand om er.