Min pappa och jag, vi skulle bygga en evighetsmaskin.Tanken var att man skulle kunna stoppa in en kula i ena änden som skulle åka runt i evighet och det var högtidliga stunder när vi satte oss ned tillsammans..
Det är ett av mina starkaste minnen av honom från min barndom, det här gemensamma projektet som bestod av en herrans massa tomma toalettpappersrullar ihopmonterade på en plywoodskiva.
Jag minns tydligt att jag verkligen TRODDE så starkt att vi skulle få det att fungera.
Jag minns INTE ALLS hur jag insåg att det INTE skulle göra det.
Idag när jag ser en tom pappersrulle så tänker jag, att OM jag kunde ge mina barn varsin evighetsmaskin att minnas.. skulle jag vara så glad, så glad. För det borde alla barn få ha. Iallafall ett tag. Sen minns man ju ändå inte resten. Inte misslyckandet.
Varför får de inte en sån då?
SvaraRaderaDet ar aldrig forsent!!!!
SvaraRaderaKram!
tandgnisslur-välkommen hit och ja det är väl det som är mitt dåliga samvete, tiden tycks aldrig finnas att göra något sådant med bara EN, när man nästan alltid är ensam med TRE..
SvaraRaderasaltis-sant, så sant