Bara ännu en dag

Det var speciellt med födelsedagar när jag växte upp.

Inte så att man fick himla mycket fina saker, det hade mina föräldrar inte råd med. Men överraskad blev man. Och uppvaktad, från tidig morgon till sen kväll. Det var pyjamassmyg och sång, fika och pappersprassel i sängen. Jag hade också funderat länge för att bestämma dagens meny. Frukosten brukade bestå av rostat bröd och bacon. Till middag gärna pappas bruna bönor med fläsk faktiskt. Eller pizza. Övriga fick bara gilla läget. För det var ju min dag.

Den lilla flickan inom mig blir fortfarande besviken när ingen smyger fram och sjunger och överlämnar ens ett litet skrynkligt paket med hemstickade sockar. Då spelar det liksom ingen roll om det kommer jättefina presenter framåt kvällen. När ingen ens säger grattis på morgonkvisten. När man inte ens får en kram.

Dagen den blev väldigt lång. Det var feber och gråt, gnäll och gnissel. Mamma ringde som vanligt på utsatt tid, jag föddes på förmiddagen... och i år blev jag faktiskt mer glad och rörd än besvärad när hon sjöng för mig. För äntligen, äntligen kändes det som att någon brydde sig! Hon hade också skickat en jättefin tavla.

Han försökte ta igen det sen. På sitt sätt antar jag. Fortfarande inte ett grattis eller någon kram, men mina favoritblommor och en fin present, allt inhandlat på väg från jobbet. Jag fick också gå på konserten jag bokat och han passade barnen, med bravur dessutom.. för de sov alla när jag kom hem.

Så stod jag liksom vid ett vägskäl. Kvällen var trevlig på alla sätt. Jag var glad och han var också på bra humör. Då är det väl inte läge att vara långsint, eller? Men, ändå kunde jag inte helt gräva ner känslan av att alla dessa tysta gottgörelser inte räcker. Att jag behöver mer. Om inte en ursäkt så åtminstone ett beklagande. Är det så orimligt?

Markeringen var glasklar och besvikelsen total när kvällen inte slutade som han hoppats på. Han såg ärligt helt oerhört ledsen ut och för ett ögonblick tyckte jag mig kunna skymta honom som jag en gång föll för... där bakom den stålblå blicken. Det rörde något inom mig och jag tyckte synd om honom. Tyckte det var synd att det blev som det blev, att jag var så orubblig... och tillfället gick oss förbi.

Så det som ett tag verkade gå så bra... gjorde bara att avståndet mellan oss växte mer. Och dagen som skulle kunnat vara så speciell... blev bara ännu en dag.

Fredagstema-ljus

Ett ljus för mig idag. Bara för mig.

Kanske ett på en tårta. Ett bakom molnen. Ett om hörnet.

Idag fokuserar jag på att se ljus. Om än så lite.

Ljuset på en scen. Ljuset från en bil. Ljuset vid vår dörr.

Allt ljus på mig.

Tack.

Nej

Jag vill inte ha en man som kan skrika jävla fitta åt mig eller vara elak mot barnen.

Jag. Vill. Inte. Det.

Jag vill inte.

Vill inte.

Vill inte.

Höstlov nej tack.

Nu är vi där igen.

Jag fattar inte varför barn till föräldralediga ska ha skollov.

Eller det gör jag ju visst egentligen, för det sparar pengar.

Men jag är inte mer eller mindre föräldraledig. Jag har inga barn som är skollediga. Förskolans verksamhet är överhuvudtaget inte uppbyggd på det sättet. Avgift betalar vi ändå. Barnen är bara lockoutade utan lediga kompisar. Och jag känner mig usel som hatar läget.

Nu går vi till lekparken.

Alla dagar tar slut. Även denna.

Fredagstema-höstkänslor

Jag har höstkänslor, det har jag.

Jag har alltid gillat hösten. Luften, dofterna, färgerna. Att man får ta på sig lite mysiga kläder. Och inte minst att jag fyller år förstås.

Men nu. Nu är det regn och rusk. Färger och dofter i all ära. Kläder förvisso. Men jag har ändå aldrig frusit lika mycket om höstarna som sedan vi flyttade hit ner. Det liksom viner ända in i märgen här vid vattnet. Rys.

Idag dessutom. Idag smakar det apa i munnen och jag är bedövad i halva ansiktet. Idag har jag inga sparade utkast som kan användas. Jag har en ettåring som skriker vid mina fötter och två större barn som ska hämtas på dagis om en halvtimme. Jag har badkaret fullt med kisstvätt. Inlägg jag skulle vilja skriva. Kommentarer jag skulle vilja bemöta. Tankar som behöver tänkas.

Men höst är det iallafall. Och känns, det gör det.

Till en nyopererad

Krya på dig vännen!

Kram från

lilla mig

Om varför man inte vill leka ute..

"Jag tycker om att bygga fluffiga kojor, mamma...

det är det som känns så starkt i hela kroppen...

det är det som är lycka!"

En tår...

Det är först när jag ser alla snälla kommentarer som jag kan förmå mig att känna efter.

Att krafsa lite på ytan, på mitt pansar av stål.

Och då kommer den.

En liten tår.

Men barnen ropar och det får inte komma fler. Så jag torkar glasögonen och stretar vidare.

Vi har en blåsig, febrig, grustrött innedag kantad av stora tvätthögar.

Maken tar upp båten. Jag hoppas dom tappar den.

Defensivt

Nej, jag gick aldrig in i sovrummet.

Jag lade mig på våra täcken inne hos pojken.

Det var ont i ryggen och det var ångest. Med en varm liten som inte ville släppa bröstet. Och en arg stor som klargjorde att han var besviken på mig.

Strax klev vi upp i samma kläder som vi haft igår. Och jag vet exakt hur många övergångsställen det är på bilmattan. Hur många figurer det är på rullgardinen.

Det första han vill veta är vilka adventsljusstakar vi ska köpa.

Jävla fitta

Jag började nästan tycka att det var lite väl harmoniskt. Det var nästan riktigt bra.

Tills jag blev en jävla fitta nu då.

Visserligen inte helt utan anledning till reaktion, men ändå...

Så åkte alla sängkläder ut på hallgolvet och han stängde in sig i sovrummet.

För han ville minsann inte ha några jävla barn som klättrade på honom inatt.

Så ve den som kom in.

Nu sitter jag här. I overklighetsland igen. Med grusiga ögon. Och vet inte om jag ska lägga mig på golvet i pojkens rum fast jag inte har någon madrass.. eller om jag ska drista mig till att smyga in i lejonkulan..

Just nu sover alla små, men det lär inte bli så långvarigt.. och minstingen är febrig efter sina vaccinationer.

Jag vet inte alls hur jag ska göra.

Istället så sitter jag bara här.

Fredagstema-min favoritfilm..

Det är enkelt. Det är självskrivet.

Min favoritfilm alla kategorier är...

Broarna i Madison County.

För jag kan så väl känna allt det där. Hur passionen sveper in. Hur hon slits mellan världar.

Och det där milslånga ögonblicket när hon sitter där i bilen med handen på handtaget...

Ja, det är så att jag vill skrika HOPPA UT NU DÅ.. och samtidigt så håller jag ett lika krampaktigt tag som hon.

Meryl Streep är fenomenal och fotot är vackert.

Man undrar hela vägen varför och om hon valde rätt.

Och det är ju så livet är. Precis så.

Kanske för mig mer än för andra, men ändå.. precis just så.

03.55

Det måste vara den allra jävligaste tiden att stiga upp på.

Idag är jag mer död än levande.

Undrar om jag kan lägga mig i tvättstugan.

Eller om barnen saknar mig.

Bloggtorka

Det börjar likna öken här.

Torrt. Öde.

Så jag väntar på regn. Av tårar, inspiration.. eller glädje?!

En hägring. En oas.

En beduinkaravan vore ju inte heller fel.

Fredagstema-sport...

För det första så inser jag nu att jag skrivit NÄSTA veckas tema i förväg. Klappat och klart. Bara en vecka för tidigt..grr..

Om SPORT... tycker jag inte mycket. Aldrig funkat för mig. Inget bollsinne, ingen laganda, inget balanssinne, ingen kondis och ingen fighting spirit. Näpp.

Inget att se på heller. Förutom kanske konståkning eller nåt annat vackert. Och självklart så följde man ju världscupen på skidor på den tiden man slapp lektionerna för att se Stenmark och grabbarna. Det tror jag inte man gör nuförtiden. Rullar in en stor tjockTV i klassrummet.. alltså. Tacksam för att maken inte heller är särskilt intresserad så jag måste ha lååånga fotbollsmatcher eller dylikt rullande i bakgrunden.

Nej, här är det ganska sportfritt faktiskt. Jag hoppas dock att vi ändå ska lyckas lura i barnen att sport är bra och att de ska hitta SIN grej. För det ÄR ju bra. Men barn gör ju tyvärr mer som man gör än som man säger...

Kantarellkväll

Nu har vi gjort det igen.

Jag kan intyga att det smakar lika gott fortfarande trots att de nu var lite frostnupna. Och nu snackar vi kanske dryga tio liter. Skogen kändes som förhäxad... man gick längre och längre in... utan att kunna släppa marken med blicken för efter varje steg fanns där nya.

Så.. jag ska steka kantareller i många omgångar ikväll mellan nattningarna... i väntan på den stora hemkomsten. För nu är det färdigrest på länge.

Det känns dubbelt. Som en frihet som försvinner. Och någon som ändå kommer hem. Lite nervös för knak och brak. Lite hopp om mys och pys. Story of my life..?

I vart fall lider jag ingen brist på svampmackor.

Wired

Vilken kväll.

Först får man böla ögonen ur sig framför Grey´s anatomy.

Inte mig emot. Jag tycker det är skönt att få gråta. Kan passa på att gråta åt andra saker. Påhittade saker. Men jag blir avundsjuk på alla som får göra det i någons famn. Som Meredith. Fast nu var ju just det påhittat också i och för sig. Kan likväl sakna intill vansinne just det, att någon håller om mig när jag är ledsen. Det var typ tio år sedan.

Nåväl. Larmar på och ska bara... så har jag knappat fel och drar stora tutan när jag går in i flickornas rum. Hade glömt hur vansinnigt illa det låter. Får ila ut i hallen för att stänga av eländet igen och sen lika snabbt in till telefonen som ringer som på beställning förstås. Ingen som sover på jobbet där inte.

Det mest otroliga var väl att bara ett av barnen vaknade..!

Nu ska jag göra ett nytt försök att gå och lägga mig.

Tyst, avlarmat och utan tårar.

Imorgon är det homecoming.

Det känns ok so far. Peppar, peppar..

Flirt eller?

Nu borras och muras det här igen.

Jag sa visst till killen på byggmarknaden att jag hade namnsdag.

Räknas det som att flirta?

Varför i allsindar säger man så till någon man inte känner.

Jag bara undrar.

Desperate Housewife

Snart är det dags igen.

Jag är SÅ Lynette.

Vem är du?

Maskeraden

Jag klär upp mig för att åka till dagis.

Med höga stövlar och en stickad klänning.

Tar bilen fast det är fem minuters promenad.

Ser ut som om jag ska någonstans.

Sen åker jag hem.

Tar av mig allt.

Och lägger mig i sängen.

Tävling

Var med och tävla om Don Ninos olivolja, gjord på oliver från Etnas sluttningar, plockade och tvättade för hand, och en härlig honung på apelsinblommor från Butik Citronodlingen!

Now what..

Nu känns det sådär igen...

SÅ himla slut och bara värk i hela kroppen...

Är det dagens storhandling i kombination med sömnbrist...

...eller håller jag på att bli sjuk igen...?

Det visar sig. Det visar sig.

Att se ljuset

Det finns där ibland.

På det viset att jag känner mig lite lättare, lite rakare.

Att jag kan tänka lite klarare.

Och faktiskt känna litegrann.

Jag har förträngt alla känslor så länge, så länge. Bara hankat mig fram och inte tillåtit mig att känna efter alls.

Det är på gott och ont förstås. För det är mycket som gör ont att se inom sig. Mycket som gör ont att tänka på. Men jag börjar känna igen mig själv lite. Känner att jag kan.

Jag kan.

Gonattvisa

Den här lilla handen tänker jag på ibland.

När han slår mig och skriker och är sådär fruktansvärt arg.

Den där lilla, lilla killen som jag inte kunde föreställa mig att jag någonsin skulle säga ett ont ord till. Som jag bara ville skulle få leva.

Så lever vi, och glömmer ibland. Och säger de där orden.

Så onödigt. Så otacksamt det känns.

Önskar att jag hade mer att komma med ikväll, men jag är så gruvligt trött.

Helgerna är ju inte på något sätt vilsammare än veckorna och just nu känns det väldigt tungt.

Väldigt. Tungt.

Gonatt!

Fredagstema-3 saker...

...som jag skulle ta med mig til en öde ö..

Ja, jag är så tråkig så det skulle vara...

1.satellittelefon
2.eldstål
3.kniv

Inga vidare utläggningar i frågan, mot dagis..!

Pannkakstårtan

En lista..

Ok, den här såg jag hos Mia ...

Hur många resväskor äger du? En stor ärvd, en liten köpt och en mellan fådd.

Föredrar du att ta ett foto framför att vara med i ett foto? JA. Jag fastnar nästan aldrig på bild.

Har du någonsin blivit kallad lat? O ja, maken kör ofta med det. Nästan så jag har börjat tro på det själv. I vilket fall så är jag inte bra på att städa till exempel men det kan ju bero på hur man prioriterar snarare än hur lat man är..

När stötte någon på dig sist? Svår fråga. Tror inte jag skulle märkt det om det nu över huvud taget HAR skett de senaste tio åren.. men om du frågar maken var det säkert någon hantverkare ganska nyligt.

Vad åt du till middag i går kväll? Måste fundera. Jo, det var fiskpinnar med potatis, spenatstuvning och äppel/rödbetssallad.

Vem ringde till dig sist? Maken.

Vilken är ditt favoritåk på tivoli? Virvelvinden. Men på Liseberg är de där amerikanarna som snurrar minst lika bra.

Hur stort är dit närmaste shoppingcenter? Stort.

Hur många syskon har du? Två.

Hur många stolar har du vid köksbordet? Har inget köksbord..

Har du stationär dator eller laptop? Stationär mestadels.

Vill du tatuera dig eller göra en piercing? Ja, jag vill tatuera in barnens namn när jag bestämt mig för VAR. Det blir inte min första isåfall.

Vad tar du med dig när du går på bio? Smågodis. Men jag äter bara under reklamen.

Tycker du om att flyga? Ensam, ja. Med barn, nej.

Bryr du dig om hur många kalorier det är i den mat du köper? Inte det minsta. Däremot undviker jag sötningsmedel, azofärger och glutamat.

Hur mycket fyller du nästa gång? 36

Tycker du om att krama människor? Ja! Svenskar kramas för lite känns det som.

Har du några allergier? Nej.

Tycker du om din bostad? Ja och nej. Det är jättefint här. Vi har gjort oerhört mycket på huset och de flesta är nog imponerade... men jag känner mig ganska mätt och lite tom. Det har kostat så mycket, på flera plan, inte bara i rena pengar, vilket gör det svårare att bara njuta och trivas. Jag kan också känna att jag saknar en historia, en själ här. Något jag alltid uppskattat med gamla gårdar där man kan känna som att huset lever och har något att berätta..