Jag ser sma saker.
Som att hon alskar att pussa sin egen spegelbild. Som att hon ritar i handflatan och sedan "smorjer in" hela huvudet med det dar vackra bla fran pennan. Som att hon helst vill ligga bredvid mig nar jag laser och bladdra i en egen bok.
Det ar da det slar mig. Nar vi ligger dar och ar sa nara som val bara mor och dotter kan vara. Traffen ar klockren. Brutal rentav. Och jag stelnar. Blir alldeles kall i magen.
Att jag sag aldrig min "stora" flicka sahar. Inte med de har ogonen. Jag samlade inte hennes sma saker utan snabbspolade forbi. Jag orkade inte bry mig. Nu fyller hon snart tre. Nar hon var i lillans alder sa var jag ju redan gravid igen och madde sa daligt bade psykiskt och fysiskt. Kunde inte ens lyfta upp henne i min famn, an mindre bara fast hon forstas sa val behovde det ibland. Det kanns ofta som att jag overgav henne dar och da.
Minns inskolningssamtalet pa dagis nar jag inte kunde saga nagot som hon tyckte om... Minns att det inte var nagra problem for mig att lara henne somna sjalv, hon fick ju bara sta dar och skrika tills hon inte orkade langre. Det rorde mig inte sa mycket som det borde ha gjort.
Nu ar hon grymt svartsjuk pa sin lillasyster och det forstar jag. Hon som till exempel forfarande sover i var sang, den som hon sjalv aldrig fatt komma till om natten...
Det tar sig andra uttryck ocksa. Som att hon vagrar sluta med blojor. Och som att hon kan gora sig illa med avsikt bara for att fa ett plaster...
Det skrammer mig. Att vi redan har tappat bort varandra pa nagot vis. Att nagot gatt sonder som kanske inte gar att laga.
Och kommer det anda alltid att finnas kvar dar langt inne nagonstans... att jag svek henne?
Kära du. Jag minns också hur det var att bli gravid med en liten att ta hand om. Hon fick sin lillebror som hon fullständigt hatade. Hon kände sig sviken och det tog sina olika uttryck. Men tro inte att det inte går att reparera. Det är en del av livet. Förebrå dig inte. Du är medveten om problemet och det är stort och en bra grund att bygga vidare på.
SvaraRaderaKan förresten berätta att mina barn är de bästa vänner idag och står varandra nära. Hon med rollen som beskyddande storasyster och han som den lillebror han alltid kommer vara och de är över 20 idag båda två.
Kramar till dig!
Kära vännen!
SvaraRaderaDet är inte försent. Du har all tid att "ta igen det" du känner har gått förlorat. Visst brukar mellanbarn komma i kläm. Jag är långt ifrån någon expert, men det läser man om då och då. Jag tycker det är bra att du reflekterat över er relation och är övertygad om att du kommer att se på henne med andra ögon nu.
Ha det så bra nu och njut med lillan den tid i har kvar där.
Kramar!!
Jag tror inte heller det är för sent. Njut nu av semestern!
SvaraRaderaKlart att det inte är för sent! Njut nu av din ledighet och åk hem och ta tag i de insikter du fått. Det är inte lätt att vara förälder, särskillt inte om man är trött och utarbetad och ALDRIG får någon egen tid. Du hinner reparera med lilltösen som är hemma!
SvaraRaderaKraam
Det var ett starkt inlägg och många djupa funderingar.. Kanske för att du nu har tiden att tänka.
SvaraRaderaJag tror absolut inte att det är försent!!
Trots att vi inte känner varandra och att jag ganska nyligen hittat din blogg så vill jag ändå sända dig en kram!
Men det är inte för sent! Du kan kanske lägga lite extra tid på stora tjejen nu när lillan också börjat på förskolan.
SvaraRaderaJa vad ska man säga, hittade dig ikväll sent. Men stackars barn, tycker inte synd om er vuxna för ni kan göra något åt era liv och hela situationen, men barnen, de är helt utlämnade. Sett hur hemskt det är för barn som har det skrikigt och bråkigt, blir avvisade. Men era är små ännu, du och maken kan reparera mycket som tur är men då måste du/ni förstås bli och göra annorlunda innan det blir livslånga skador. Malin
SvaraRadera