From Egypt with love: del 1-om att resa ensam

En gang forut har jag gjort det.

Da reste jag fran Kina till Thailand och jaklar vad radd jag var egentligen. Mitt i natten landade jag pa Bangkoks flygplats och hade ingen aning om vart jag skulle ta vagen. Ung och lite naiv. Hittade en paradiso och en bungalow med sadar lagom mycket kackerlackor men tristessen tog over innan en vecka hade gatt for ensam blev det helt enkelt trakigt till slut.

Pa charter ar man ju konstig som gor det.

Sa kanns det verkligen.

For ingen kan fatta att det bara ar lillan och jag. Vi har hittills blivit ihopparade med dels en 50arig ambassadtjansteman som egentligen reste med sin pojkvan, dels med ett aldra par fran Jamtland, eller sa ar maken pa rummet... Vi bara maste hora till nagon eller nagot. Tydligen. Men vi framhardar. Vi ar bara vi. Och vi rockar. Gungar i takt till middagsunderhallningen och klappar handerna. Tar en stilla dans i baren och en ananasjuice. Haller vatten i sma muggar och vilar nar vi kanner for det. Gnuggar in efterratten i haret med ett leende.

Insett redan nu hur stressad jag ar i vanliga fall till och med pa samestern. Hur jag hela tiden ska ha koll pa alla, ligga minst ett steg fore och darfor missar nuet. Nuet som ar livet.

Bilder och rostmeddelanden hemifran vittnar om att de verkar ha det bra, men de sma rosterna som sa "hoppas du har det bra... alskar dig.." i kanon oppnade forstas stora tarfloden..skams for de hade haft sa roligt har... Rummet hade varit perfekt for oss alla, battre har vi inte haft det forr! Men jag vet att jag inte hade fatt ut detsamma da. Nuet. Lugnet. Att bara sitta pa altanen nar hon sover. Spelar ingen roll att det ar mulet och blasigt idag. Jag satt dar och njot anda. Med makens mp3 spelare for jag har ingen egen.

Den forsta laten som slumpen gav mig var Ronan Keatings slow goodbye "... no matter how much I try, youre gonna make me cry.."

Lustigt.