Det svåraste

Jag har samlat mod för att skriva om något jag gömmer djupt inom mig. Som jag sakta, sakta och mycket varsamt stoppat om och lagt någonstans därinne. Med mycket möda. Som jag inte kan plocka fram hur som helst för det gör för ont.

Det var julhelgen och millennieskiftet. Vi jobbade utomlands. Intensivt och under stor press. Knakade i förhållandet också, redan då. Jag mådde inte bra. Minns en båttur med dieselångor som fick mig att vilja kräkas. Att sjösjukan var värre än vanligt. Att allt var värre än vanligt. Frågan kom upp men jag slog allt ifrån mig.

Väl hemma igen kollade jag ju ändå och visst var det så. Ett streck och ett plus. Åh herregud jag minns knappt vad jag tänkte. Att jag precis hunnit ta examen det var ju bra, men hur blir det nu med jobbet. Att det var med honom, hur bra var nu det egentligen. Att jag var nyskild och tänk om det här hade hänt tidigare. Att det här förhållandet klarar det aldrig.

Jag vågade inte hoppas först. Jag var som förlamad. Men han var förvånansvärt nog lite positiv. Vi tittade på barnvagnar fast jag kunde inte glädjas riktigt. Jag höll tillbaka. Sakta, sakta kunde jag ta till mig att det kanske skulle ske ändå.

Då hände det. Den där första gången, det minns jag som om det var igår. Känslan när jag stod där i snön på parkeringen utanför det låga huset med studentkorridorer. Med min gamla tjocka mobil i handen, en T68i. När han skrek i andra änden att du kan dra åt helvete och spar pengarna du kommer behöva dom när du är ensam med ett barn. Det var som en medicinboll i mellangärdet. Minns dom där stora, tunga bollarna från gympan på högstadiet. Förlamande förvåning. Vad är det här? Vem ÄR han?

Minns att jag bara la på och började gå hemåt. Mot mitt lilla rum. Tankarna forsade fram och åter där längs den plogade cykelbanan. Vem ska jag prata med? Ingen annan vet något. Vad ska jag göra? Kan inte ringa hem...

Då ringer det igen i fickan. Kommer du eller? Vadå komma. Stannade upp och tittade bara på telefonen. Det ögonblicket har jag tänkt på många gånger. Att jag valde där. Att allt kanske sett annorlunda ut om jag bara lagt på igen och gått hem. Visat från början att du behandlar inte mig på det viset. Hade han kommit krypande då? Ja det tror jag nog. Men kanske hade han sett gränsen på ett annat sätt. Nu böjde jag mig. Jag vände om. Jag tog skiten och bet ihop. För jag hade ingen annan. Eller i vart fall kändes det så då.

Jag genomförde aborten för VÅR skull. Intalade mig att om vi bara fick chansen att lära känna varann bättre, resa och göra allt det där vi tänkt först, då kanske vi skulle klara det sen. Att det var för tidigt. Men jag vet också att jag var så himla rädd. Rädd för att bli lämnad och ensam med ett barn. Jag som nyss offrat mitt äktenskap för honom. Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag var så rädd för att bli ensam mamma och det är väl det som gör att skulden skär så djupt. Jag var 27 år, jag hade pluggat färdigt och jag skulle inte ha några problem att försörja oss. Jag hade ingen ursäkt. Jag hade ingen RÄTT. Ingen rätt att välja åt dig, lilla. Som bara bad om att få finnas. Som jag vägrade livet.

Och jag ångrade mig. Redan innan det var försent. Men höll fast vid att nu var det ju bestämt. Jag kämpade emot min magkänsla som jag gjort så många gånger förr och även senare. Han var också tveksam har han sagt men lät inte visa det av någon anledning. Nu var det bara såhär och vi skulle fixa det liksom. Gjordes ett ultraljud. Skärmen bortvänd. Tänkt många gånger att om jag bara tittat på bilden kanske jag inte hade klarat av att göra det ändå.

Den där sista natten. Den har vi pratat om många gånger. Att vi låg där vakna båda två och ingen sa något. Att ingen av oss egentligen ville men ändå inget sa. Vi var bara tysta. Jag väntade in i det sista, men gick till slut upp och stoppade in de där förbannade vagitorierna. Medan de smälte och sakta, sakta satte igång det oåterkalleliga minns jag att jag låg där och funderade på hur lång tid det kunde gå innan det var försent att försöka få ut dom igen. Tänkte att jag kanske skulle försöka. Om han bara hade sagt något. Men han höll bara om mig. Och jag somnade. Somnade. När jag vaknade var det försent.

Jag hade tiggt mig till narkos istället för lokalbedövning. Jag grät medan jag dåsade bort och undrade fortfarande om det verkligen var försent, men jag sa ingenting. En tid efteråt frågade jag henne om det hade gått att rädda på något vis.. men vad skulle hon svara liksom? Sa förstås att jag hade fått missfall ändå snart. Och det hade jag väl.

Krisen blev djup. Jag grät och jag grubblade. Jag misskötte mitt jobb och smet iväg. Satt hos kuratorn och blötte näsduk efter näsduk. Visste att jag gjort fel och det värsta var väl att jag så fegt gått emot mig själv och det jag egentligen kände.

Sen reste vi och gjorde allt det där. Ett år flängde vi runt. Minnena fragment. Inget kändes riktigt värt det. För någon av oss. Priset var för högt.

Sen blev jag som besatt av att ersätta det barnet. Att få ett nytt likadant. Med honom. Tror det var därför jag bet mig kvar. Och för att jag redan gjort det största offret, det fick inte vara förgäves. Det var därför vi fortsatte.

Nu har jag tre.

Jag lever varje dag med sorg och skuldkänslor.

För den som jag valde bort.

Jag undrar vem du var och vem du hade blivit.

Lilla du.