Det är lustigt. Det här med bloggandet har på förhållandevis kort tid kommit att betyda jättemycket för mig. Det är så skönt när man lyckas sätta ord på det som är tungt och jag har fått ovärderligt stöd på vägen.Samtidigt så har jag upptäckt att jag kan känna en viss press. Eller kanske snarare en önskan om att kunna prestera något annat. Vara kvinnan bakom en sån där populär och rolig blogg. Den som alla vill läsa.
Får flashbacks till hur det kändes på högstadiet när man som en tråkig, ensam, grå pluggis betraktade innegänget. Åh, vad man ville vara som dom tjejerna, som dansade jazzdans i pastelliga kläder och hette Jeanette eller Susanne...
Tänk att det är så svårt att bryta gamla mönster!? Ska jag alltid vara den där som står bredvid och önskar att jag var något annat än det jag är?
Vi bloggar alla på olika sätt och det finns inte ett sätt som är det rätta. Vissa är roliga, vissa är kortfattade, vissa är långrandiga, vissa är personliga, andra opersonliga, vissa är anonyma och vissa får en massa kommentarer, andra inte. Men det betyder inte att du inte ska fortsätta blogga! Så länge bloggandet ger dig något, det är det viktigaste tycker jag!
SvaraRaderajo det har du rätt i, och jag gör det här för min skull..!
SvaraRadera