Varenda människa som någon gång har tittat in här måste ha ställt sig frågan. Jag menar VARFÖR.. ok, de har ett kasst förhållande, SO?! Varför sticker hon inte bara?
JAG förstår att man undrar det. Men kan ändå inte svara. Vet att jag hade aldrig hade trott det här om mig själv. Att det skulle kunna gå så långt. Har aldrig tidigare förstått hur alla dessa misshandlade kvinnor kan stanna hos sina män till exempel. Nu kan jag det trots allt.
För det sker inte över en natt. Man stretchar gränser. Man flyttar gränser. Man bryts ned om än så lite, så lite i taget. Till slut så står man där längst ner på självkänsleskalan och förstår inte hur man kunde sjunka så djupt. Hur man kan ta så mycket skit. DÅ kommer skamkänslorna. För inte kan man ju erkänna att man är så svag och patetisk. Istället låtsas man.
Jag var ju HON. Hon som åkte världen runt. På konferenser i dräkt och svart skinnkappa. Kompetent och vass på mitt jobb. Gjorde bra saker. Vågade. Påverkade människors liv. Fick mycket uppskattning tillbaka. Skulle inte ta skit av någon. Fanns ingen anledning. Visst, jag kände mig ofta som en stor bluff... men det sken sällan igenom, jag VAR duktig om än lite osäker på mig själv.
Så vad hände? Vart tog hon vägen?
Fortsättning följer... för det här måste jag fundera mer på...
Åh guuuuuuuuuud vad det finns mycket sanning i det du skriver! Vi kvinnor, som "been there" vet vad du pratar om. Hålla skenet uppe. Men jag tror faktiskt att det är fler som vet men vågar inget säga. De vill liksom inte lägga sig i och så spelar vi ett låtsas spel. Alla. Denna stora lögn. Denna stora hemlighet. Som inte är en hemlighet, för alla vet egentligen. Ingen pratar om det MED en. Bra OM en annan.
SvaraRaderaVi är flera kvinnor, som rest, haft bra karriär och lyckats. Trots allt. Vilken fasad! Men en dag spricker bubblan. Den där uttänjda gränsen har nått sitt maximum. Någon säger något högt och man kan inte slingra sig ur. Tårarna rinner och ut kommer ALLT. Även skammen. Den liksom rinner AV en på något sätt. Det är inte vi kvinnor som ska skämmas. Det är männen!
Hon finns kvar inom dig. I promise. Den måste bara dammas av lite. Men innan du kan damma av så måste du ladda en dynamitladdning. Det kommer att smälla. Högt. Det går över och när dammet lagt sig så ser du ljuset igen. Därefter går det bara åt ett håll. Uppåt! Du anar inte vilken känsla det är. Keep on! Jag finns här.
Kram på dig.
Skitbra att bloggen får dig att fundera! En ventil, en möjlighet att formulera och vrida och vända på tankarna. Jag tror vi är många som förstår, mer än du anar. Det är nog också därför vi inte säger, men så gå då. Fast det tycker vi såklart;-) Men vi vet att det beslutet och den insikten kommer inifrån, inte utifrån. Kämpa på, stå på dig!
SvaraRaderaDu är fortfarande HON som vågar och gör bra saker och påverkar människors liv. Du har tre underbara barn som du tar hand om, själv för det mesta om jag tolkat dig rätt. DU kan och DU är stark. Sen är det bara du själv som kan komma fram till om du ska ändra på din tillvaro på ett eller annat sätt. Andra kan tycka till men det är du som fattar beslutet. Att du reflekterar över detta ser jag som ett hälsotecken, du är medveten om att din situation kunde vara annorlunda och kanske bättre. Du är fortfarande duktig! Sköt om dig och ha en bra helg! Kram!
SvaraRaderaTaina-som sagt jag vet att du vet vad jag pratar om och det är SÅ himla skönt. Jag ska nog hitta henne igen, även om det tar ett tag, samla kraft och se vart det bär. Tack för att du hänger kvar, kram!
SvaraRaderaFritt ur hjärtat-tack! Roligt att se dig här igen.
Mia-tack, det du skriver betyder nog mer än du tror, ha en bra helg själv!
Hej! Jag är här för första gången och har inte läst så många av dina inlägg. Men detta måste jag bara kommentera - mitt äktenskap tog slut på grund av våld. Jag hade inte barn, tack och lov, men ändå var det svårt. Jag kommer också ihåg skammen när separationen faktiskt var ett faktum, "hur kunde jag misslyckas så". Det tog länge att finna mig själv och det behövdes stora förändringar (förutom skilsmässan, sade jag upp mig från mitt jobb och flyttade 600 km bort! Började med andra ord ett helt nytt liv) men nu står jag på egna ben igen, lever fullt ut (men utan man i mitt liv :). Önskar dig mod, kraft och styrka att ta dig ur detta!
SvaraRaderaJag är här hela tiden, kommenterar inta varje gång bara:-)
SvaraRaderaJag är ny här men jag dömer inte. Jag har också varit i förhållanden som inte varit de bästa, där jag helt anpassade mig till mannen... Svartsjuka, aggressivitet, och bara den där försiktiga anpassningen för att inte provocera. Och även om jag visste att [många] vänner inte kunde förstå varför jag stannade kvar så behövde jag själv komma fram till om, när, var och hur! Det är bara DU som vet om / när du är redo. Jag håller tummarna att du får chansen att må bättre snart och återfinna den styrkan som du hade förut.
SvaraRaderaJemayá-tack för att du delar med dig. Förstår att det finns fler därute som kan relatera till det jag skriver om även om det i mitt fall inte handlar om fysískt våld. So far.. Tack för ditt stöd!
SvaraRaderapetchie-tack!!