Det är dom där stunderna.
Som när man står och hackar på den halvfrusna köttfärsklumpen i stekpannan, med en tvååring som hänger i byxlinningen insmetad med högljudd snorgråt. När minstingen vrålar i vagnen utanför och pojken river legotorn.
Och han står där och skriker åt MIG.
Känns bara helt surrealistiskt. Jag KAN ju inte bry mig mindre.
Sen säger han att jag minsannn aldrig vill prata med honom.
Vet inte vilken värld han lever i. Inte min.
Usch ja! Visst kommer man in en bubbla och tror att det här händer inte mig och det existerar inte. Jag tror det blir ett sätt att överleva. Att kunna stänga av ibland. Ingen kan ju prata om den andra skriker. Det blir ju inte så konstruktivt då.
SvaraRaderaSköt om dig nu!
Kramen!
Vännen, jag läste antingen i ett av dina inlägg eller kommentarer ( kommer inte ihåg vilket) att det du beskriver är bara fragment av vad som händer. Det gör mig väldigt orolig.
SvaraRaderaHan förtjänar inte dig, du är alldeles för god för en sådan man. Gör inte dig och dina barn en björntjänst genom att stanna kvar. Han kommer aldrig att ändra sig.
Tur att du kan gå in i din bubbla, men det ska man inte behöva göra.
Jag tänker mycket på dig.
Finn styrkan, snälla. Du har den, jag bara vet det.
Kram
Vad kan det vara som får honom att bete sig så mot dig?? Har du INGEN nära att berätta för? Det är en nog så jobbig tid med så små barn, utan att man ska behöva ha en tyrann som bråkar och skriker på en. Vad får dig att stanna kvar? Älskar du honom? Känner med dig.. Kram/K
SvaraRaderaJag önskar att du levde i en annan värld och verklighet än den du lever i nu. Du är värd något såååå mycket bättre. Försök stänga av och lyssna inte på hans negativa ord. Du är BRA och du är STARK och du är en UNDERBAR MAMMA. Kram!
SvaraRaderaTaina-allt för att överleva
SvaraRaderaCamilla-tack för att du tänker på oss
Katja-om jag kunde svara..
Mia-tack!