Funderar på vad som varit bra. När vi mått bra tillsammans på riktigt. När vi varit lyckliga.
Minns stunder på 50 meters djup med total tillit, omringade av hajar.
Minns en taxiresa i Manilas slum.
Minns turer till skjutbanan i Västerbotten. Värme och skog. Lugn och förnöjsamhet.
Minns vårt bröllop. Inte himlastormande som mitt första. Men det ögonblicket när han först såg mig hos fotografen så såg han ärligt överväldigande lycklig ut. Såpass att jag generades.
Minns det totalt oromantiska frieriet. Bara ett lugn. En pusselbit på plats.
Minns många brev och mail från oroshärdar. På avstånd tycks ju allt mycket lättare, så självklart på något vis. Nära döden växer kärleken.
Minns pojkens födelse förstås. Denna speciell eftersom det var så nära. Så tidigt. Men att vi aldrig någonsin tänkte tanken att han inte skulle klara det. Vi var oövervinnliga.
Inser också snabbt att alla dessa minnen är mer än fem år gamla.
Sätter punkt för idag.
Underbara minnen! Dem ska man vara rädd om. Vårda. Minnas med glädje. Så där bra kan man få det igen.
SvaraRaderaKram på dig min vän
Så bitterljuvt med fina minnen som är så gamla... Men spara på de fina minnen och berätta dem för dina barn när de blir äldre - för att visa att det iaf var bra en gång i tiden. Det kan vara jätteviktigt för dem att veta att deras föräldrar VAR lyckliga en gång i tiden trots allt.
SvaraRaderaStor kram