Högtflygande helgplaner

På lördag är det dags för minstingen att renas från synd och bli katolik. Eller i vart fall döpt i katolska kyrkan då. Det där med arvssynden är det jag har svårast att smälta med katolicismen, men i övrigt känns det ok fast jag bara är en vanlig "hednisk protestant".

Tyvärr så är det är ganska mycket hyckleri över hela grejen för maken är då minsann ingen god katolik, inte senaste tio åren iallafall. Men, det känns som att vi gjorde vägvalet med första barnet och nu vill jag ändå göra likadant för alla tre. Vi får väl ta ställning till om de ska få lämna katolska kyrkan senare kanske. Att pojken ska börja läsa på helgerna när han börjar skolan känns inte helt hundra faktiskt.

Maken själv tyckte bara det var pest då han var liten, att missa Hacke hackspett på lördagarna klockan tio... Det var ju på den tiden når det inte fanns annat tecknat att titta på. Ever. DET kan vår son INTE greppa. Vaddå liksom?? För att stränga nunnan syster Sixta bannade honom över att han inte kunde hela Fader Vår. Hon lever än faktiskt, tandlös och hur gullig som helst. Så, idag har vi har ingen egentlig kyrkotillhörighet, visar oss möjligen vid julbasaren. Och förstås när det kommit fler barn som behöver döpas.. då får man krypa till korset liksom. Maken skäms för att han inte biktat sig på tio år. Det kan han göra tycker jag, skämmas alltså. Den bikten skulle ju vara i evigheter... haha.

Pappa kommer hit till dopet. Min lillasyster också. I övrigt blir det bara makens släkt. Litet. Att pappa kommer känns nervöst. Han har inte varit här på två år. Både mamma och pappa kom på besök när mellanflickan var nyfödd och det slutade med att de reste de hem i förtid, bokade om biljetterna fast de bara skulle vara här tre dagar..! Allt på grund av maken förstås. Han fick spel och skällde ut mig. Jag är så van så jag minns inte ens vad det handlade om... men, visst han skrek och han var nedvärderande. Resten minns jag dock alltför väl. Hur mamma och pappa satt i vardagsrummet intill och man kunde ta på tystnaden därinne. Hur oerhört obehagligt det blev. Mamma fick sådan ångest så de bara kände att de måste hem, fast maken skulle jobba resten av tiden de hade här. Så jag packade in barnen och skjutsade dem till flyget.

F-n, egentligen så kände jag mig övergiven där och då. Att de var fega som inte stod upp för mig istället. Jag menar, maken med sitt temperament.. det finns inte på kartan att HAN hade låtit någon tala till SINA döttrar på det viset. Deras pojkvänner kommer inte få det lätt det kan jag lova! Men i min familj där är man konflikträdd. Gömmer sig, tystar ned, åker hem... Sen så pratar vi inte mer om det! Så, mamma lär aldrig komma hit mer och det är ju inte bara för att hon är sjuk och egentligen inte orkar med resan. Pappa hade jag inte heller räknat med men när han hörde att lillasyster kommer så hakade han på. Syrran är den som besökt oss mest av alla, haft henne som barnflicka ett par somrar och det har funkat, men då har ju inte maken varit hemma nästan alls. Hon är smidig också och han gillar henne så det brukar gå bra.

Nu hoppas jag bara så innerligt att övriga inblandade kan hålla sig lugna. Att maken inte ska gå i taket och att pappa ska trivas trots allt och inte vara för obekväm. En sak är säker, jag kommer att vara på helspänn tills helgen är över. Själva dopet blir liksom en parentes och det känns lite sorgligt. Ytterligare en föreställning som ska avklaras bara.