Jag har inte skrivit något om maken på länge och det är många som har undrat.
Hur blir det nu? Ska hon inte lämna honom någon gång?!
Såhär är det.
Vi hade ett allvarligt samtal om skilsmässa efter julhelgen. Riktigt seriöst och helt lugnt. Jag tror det var först då han insåg hur nära det faktiskt var från min sida. Att jag på fullaste allvar skulle kunna gå. Trots allt. Där och då gjorde jag klart att jag inte kan leva ett liv fullt av kränkningar mot mig eller barnen. Att det måste få ett slut om vi ska ha någon chans att fortsätta leva tillsammans.
Och den bet. Han skärpte till sig, tro det eller ej...
Skärpte sig ja, men han har ju inte blivit en annan människa för det. Det är fortfarande alldeles för många utbrott och vad gäller barnuppfostran kommer vi aldrig att vistas på samma planet. Men det blev svårare att ta det där avgörande steget som ett tag var så nära.
Det finns säkert de av er som tycker att det är synd.
Och jag vet ärligt talat inte om jag är en av er eller ej.
Jag snorklar.
Vännen. Se det här samtalet som det första steget. Jag tror att det krävs oerhört många fler liknande samtal för att ni verkligen ska kunna se om ni vill och kan fortsätta tillsammans eller ej. Det kommer inte över en natt. Det tar tid. Det måste få ta tid. Ändå tycker jag att detta samtal visar att ni iallafall tagit det första steget. Nu får ni se vad nästa blir. Om det blir. Om det händelsevis INTE blir så tycker jag du måste försöka känna efter igen vad du vill. Allt handlar om att ni tillsammans måste kunna skapa er ert gemensamma liv. Det kan man inte öra ensam. Så två personer krävs det! Glöm inte det.
SvaraRaderaMen om jag är glad eller ledsen över ditt snorklande vet jag inte om jag kan säga. Jag tycker det är förmätet att råda folk till om de ska gå eller stanna kvar när man inte har hela bilden klar för sig och heller inte känner personen/personerna ifråga. Livet är inte svart eller vitt. Det är en oändlig gråskala och har man tur ser man även tusen och åter tusen färgskiftningar. Det får man inte glömma. Och för att kunna få någon bild av en annan person färgskala måste man nog ta del av den personens liv lite mer än vad man kasnke ändå kan på en blogg. Tycker jag då. Så jag vill inte ge några som helst råd i frågan "gå eller stanna kvar". Jag vill endast säga att du måste lyssna till DIG. Både med känslor och förnuft. Mitt eget motto har alltid varit att så länge det positiva överväger stannar jag kvar men den dagen det negativa tar överhanden är det dags att gå vidare". Men det är faktiskt bara man själv som kan agera vågskål. NÄR slår det över? NÄR är det dags att börja packa? Ingen annan kan säga det.
Hoppas nu att ni åtminstone kan ha en fortsatt dialog för oavsett om du blir kvar eller går är en öppen och bra dialog A och O.
Kramar!!!
Tack Saltis. För tid, värme och kloka ord. Du är en sådan man gärna vill ha som sin vän.
SvaraRaderaDet är svårt också för mig att säga om det är bra eller dåligt för det finns inget enkelt svar och bara du eller NI vet. Tycker Saltis skriver så jättebra och jag känner mycket som hon. Jag tycker det är jättebra att ni pratat och att du fått känslan att han tog det du sa och dig på allvar och säkert kämpar han med att förändra det som inte fungerar. På samma sätt som det nog gör dig starkare att ha visat att du är allvarlig och att du står upp för dig. Allas drömmar med och för en relation är viktiga och ska tas på allvar! Massor av stora kramar till dig från sverigesemesterfiraren!
SvaraRaderaDet är bara du som kan och ska bestämma över ditt liv. Det är ditt liv och ditt beslut!
SvaraRaderaÄven jag instämmer med Saltis, som är en ovanligt klok kvinna.
För övrigt följer jag gärna din blog.
Kram!