Jag har hjärtklappning.
Det rusar så fort, så fort. Och så hoppar hjärtat upp i halsen och vänder ibland. Riktigt så att man känner det vrida sig. Och jag springer planlöst och plockar med än det ena, än det andra. Allt ligger utanpå kroppen. När en sekreterare på jobbet idag sa att hon kände sig ouppskattad och missförstådd höll jag på att börja gråta. Vilket förstås var väldigt avväpnande.
Jag vet inte varför jag är så sjukt nervös egentligen.
För det är ju just det.
Sjukt.
Inte är det väl så konstigt att du får hjärtklappning just nu!
SvaraRaderaHemkomst av make och son, allt börjar på ett nytt varv, osv.Inte ett dugg sjukt, kroppen är inte dum! Svårigheten är att lyssna på vad den vill säga dig.
Hoppas du har någon annanstans än här på bloggen också att få ur dig det som hotar att explodera annars.
Styrkekramar!
Du måste söka hjälp och nära samtal....annars slutar kroppen fungera en dag.
SvaraRaderaDet är för mycket spänningar och svårigheter. De måste sorteras och arbetas med.....Precis som Olgakatt säger.
Kroppen är klok och signalerar.
Kram Eva Henriksson
Hittade din blogg för ett par dagar sedan och har nu läst vartenda inlägg. En gripande historia. Du har det verkligen inte lätt!
SvaraRaderaInte konstigt alls att din kropp reagerar.
Kan bara instämma i ovan talare; Du måste söka hjälp och nära samtal.
Ta hand om dig, och hoppas att din helg blir ok iaf.
Kram från Ofelia
Jag kan oxå förstå att din kropp reagerar, den rustar sig för det som komma skall. Jag hoppas att det samtal ni hade och den skärpning han genomgick fortfarande är kvar.. Jag säger som de andra här.. samtal behövs.. stöttning behövs..
SvaraRaderaÅterigen, vi känner inte varandra, men jag sänder en kram!
Ibland hinner man ju inte med att läsa alla bloggar, tänker att "hon där mår ju bra" eller "där händer inget nytt" och nu får jag faktiskt enormt dåligt samvete för att jag inte tittat in sista tiden så ofta. Trodde det hade börjat bli lite bättre, men förstår ju nu...
SvaraRaderaJag känner igen den där fruktansvärda känslan av att inte sakna, när man vet man borde. Och ångesten. Aldrig har jag uppfört mig så ologiskt som de sista 6 månaderna. Snyftat på badrumsgolvet mitt i natten. Gråtit högt i skogen. Varit högeffektiv ena dagen och bara gjort ingenting nästa. Glad ena minuten, översköljd av tårar nästa. Ta inte på dig skuld för att du känner så. Det är inte fel att känna! Vad du än känner så är det inte fel!!! Jag har gråtit mig igenom mycket av mitt och skrivit mig igenom. Men mitt är ju inte som ditt, mitt handlar åtminstone delvis om det förflutna. Jag tror ditt handlar om framtiden. Och du ska vara rädd om din framtid!
Önskar så jag kunde ingjuta någon styrka i dig, för jag tänker att du måste vara rädd för att behöva bestämma om och vad du ska våga. Och det är inte roligt att läsa kloka råd från oss här på utsidan. Råd från oss som inte själva behöver agera.
Men fundera på om du egentligen älskar... Finns det någon du kan prata med?
Dina barn är så små, de kommer att klara det fint om bara du blir lycklig. Vågar du prata med honom om det?
Styrkekramar, styrkekramar, styrkekramar! Och ta inte illa upp för att jag kommer med "råd". Vill så gärna se dig ta dig ur detta, på det ena eller andra sättet! Finns här som du vet, en blogg bort.
Åh du! Hur är det nu? Jag tänker så vansinnigt mycket på dig. Undrar hur det gick när de kom hem igen och så. Hoppas ni har en lugn och skön helg.
SvaraRaderaSTOR kram!
En tankeställare. Kanske? Du vet åtminstone vart det kommer ifrån. Dina barn däremot har känslan ständigt men de vet inte vart den kommer ifrån. /Sonja
SvaraRaderaDu, hur går det? Hoppas du orkar, inte är alltför ledsen... Hoppas jag. Allt blev kanske bättre än du trodde. Eller så blir det bättre sen. Kram och... jag hoppas så för dig.
SvaraRaderaTänker också att en väg skulle kunna vara parterapi. Om man vill satsa. Om man vill. Bli inte tyst för länge. Kram.
TACK SNÄLLA! Hinner inte mer just nu men jag läser och det värmer... och allt rullar på här hemma varken sämre eller bättre. Mycket jobb och snart drar källarrenoveringen igång så idag måste jag titta på kakel.
SvaraRaderaolgakatt-nej det var väl inte så konstigt kanske.. men visst är det sjukt att det ska behöva bli så.. tack för kramarna de kändes ända hit!
SvaraRaderaeva h-visst är kroppen klok.. och jag fortsätter försöka.. hitta ventiler!
ofelia-välkommen hit och tack för varma tankar! Jag förundras fortfarande över att det faktiskt finns de som läser.. och till och med lusläser.. det jag skrivit.. men det är en skön känsla, något befriande över det. Som att ni alla tar en liten, liten bit var och hjälper mig bära.
pia-tack!!
regnnatt-inte ska du ha dåligt samvete! Alla råd är välkomna, alla reaktioner värdefulla, även om de inte alltid överenstämmer med mig och mina tankar eller min verklighets möjligheter. Tack för att du bryr dig!
Emmama-söta du, det gick rätt så bra när de kom hem. Pojken bubblar fortfarande av alla intryck, pratar engelska och är så cool i skinnpaj från NASA och designerjeans. Visst hade han längtat efter mig men han har också växt. Makens längtan efter att flytta över förstärkt. Förra helgen hade vi en riktigt sjukt galen söndag, få se om jag orkar återkomma till det, men i övrigt så har det som sagt varit ok.
sonja-tänker mycket på just det, om barnen har samma knut i magen..!?
SvaraRaderaregnnatt-gulliga du! tyvärr så skulle maken aldrig någonsin tänka sig någon form av terapi, annars hade vi varit där för länge sedan! Kram!