Jag fascineras av tiden.Den som aldrig räcker till och ibland ändå ter sig oändlig.
Tänker på att något som hände för länge sedan faktiskt kan kännas som om det var igår.
Då är det som att jag rår över tiden. Kan sudda ut tio år eller så, för det där minnet. Den där speciella känslan.
Men ofta så jagar vi framåt istället för att känna i den tiden som är nu.
Vi planerar och skyndar. Sen ska vi.
När det är nuet som borde räknas allra mest.
Nuet jag vill göra till minnen som kan kännas som igår.
I minst tio år.
Vad fint skirvet! För just SÅ är det. man hastar ofta framåt. Till vad nyttta då??? Om man kan lära sig ta vara på nuet så lever man ett rikare liv. Det tror iallafall jag.
SvaraRaderaSjälv försöker jag fortfarande lära mig.. ;-)
Kramar!
Så fint du skriver! Och så rätt du har! Vi har alldeles för bråttom och lever i almanackan flera veckor framåt istället för NU.
SvaraRaderaKram