Där sitter min unge nu.
Mitt över Atlanten.
Har han kryp i benen, myror i brallan, kiss i kalsongerna?
Vad rör sig i det inte längre så lilla huvudet med det oklippta håret...?
Har han fått öppna något av de tio små paketen jag till makens förtret smugglade med i handbagaget?
Det var så svårt att säga hejdå. Samtidigt rätt okomplicerat kort eftersom han var jättekissnödig och vi stod illa till med bilen. Så mycket mer jag skulle ha sagt.. blev bara typ.. "lyssna på pappa nu.. gör som han säger.." och fast det hela var över på mindre än en minut så hann jag se att hakan darrade. Att han knep inne med tårarna. Själv hade jag inga. Konstigt nog. Trötthet, stress eller... vad.. men det var snustorrt i ögonvrårna när jag stod kvar och såg honom bokstavligt talat skutta in på terminal 5. 110 cm pojke i svart skinnjacka och nya gympadojjor. Skuttar in och ser sig inte om.
Och nu sitter han där och det känns som jag har tappat bort honom.
Åh, men han kommer tillbaka och har massor att berätta för dig! Kram!
SvaraRaderaHej, tittar in lite då och då :) Du ska se att det går bra. Avstånd kan ju också göra att man kommer nära. Oron får vi bära med oss, som ett bevis på att vi älskar. Tappat bort honom har du inte gjort och inte han dig, det ska mer än en flygresa till för det. Tvärtom tror jag han skuttar iväg trygg, tack vare dig! Kram.
SvaraRaderaKarlavagnen-tack!! kram!
SvaraRaderaregnnatt-jag är glad att du gör det.. och för det du skriver, kram!