-"VI kommer aldrig att skiljas, det VET vi ju!"
Han säger det med en sån självklarhet så jag blir alldeles paff. Sitter i baksätet inklämd med två bilbarnstolar någonstans mellan Ingensel och Tomträsk typ. Gruset smattrar. Barnen sover.
För en gångs skull har jag svårt att beskriva vad jag kände där och då.
Förvånad, ja. Irriterad över hans självklara ton. Trotsig plötsligt, närmast tonårstvärtemot... och lite "jagskanogvisadigdin.." Men jag kniper.
Frågar bara lugnt "Hur kan du vara så säker på det?" Lika självsäkert svarar han:
-"Det blir ju inte BÄTTRE någon annanstans, så är det bara!"
Jag köper inte det. Så kan det inte vara. Jag måste få tro att det kan vara bättre.
Annars vore det rent ut sagt förjäkligt trist.
Allt är en fråga om vad man själv definierar som bättre. Han KAN ha rätt i att HAN kanske inte kommer få det bättre. Vad DU kan få är en annan sak och endast DU kan tro något om detta. Sedan ska man såklart vara medveten om att en skilsmässa KAN skapa en massa nya problem såklart. Att det inte handlar om att komma till paradiset. Att inte ha barnen full tid. Att försöka få planer och känslor att gå ihop med en person man inte längre lever tillsammans med. Att helt enkelt skapa sig ett nytt liv kan vara jävligt tufft. MEN jag tror ändå att det kan finnas enormt mycket att vinna också! Självklart beroende på orsaken till skilsmässan. Men som sagt, i slutet handlar det ändå om vad man SJÄLV tror kan bli det bästa för en själv och de närmaste. I ditt fall barnen. Vissa saker kan försämras, andra förbättras. Det handlar om priortering. VAD är VIKTIGAST för DIG? Och denna frågan kan endast man själv svara på. För svaret kan växla så mellan olika personer. Svaret är ditt och endast ditt.
SvaraRaderaJag hoppas du kan finna din väg fram till det.
Kram!!!
Håller med saltistjejen!
SvaraRaderaKram
Håller också helt med Saltis!
SvaraRaderaAtt du kniper trots att du inte håller med säger väl rätt mycket om att det i alla fall inte känns rätt för dig?
SvaraRaderaKram Åsa
Det är rätt talande, att han berättar för dig vad du ska vilja, känna och resonera... Som om du inte var en egen individ med egna tankar, känslor och åsikter. Han är nog rädd för att du ska lämna honom och det är därför han säger så. Men i ett sunt förhållande måste det finnas ömsesidighet, att båda får lov att ha åsikter, ta plats och att inte enbart den ena ska bestämma. Tror att det finns personer som är så rädda för separationer att de försöker äga sin maka/make och styra och ställa med den personen för att de är så rädda för att bli lämnade. I grunden handlar det säkert om mycket dåligt självförtroende även om personen sätter upp en självsäker fasad, och kanske har något gått snett i tidiga barndomen. Men det är ingen ursäkt för att förtrycka eller på annat sätt göra andra människor illa! Det går i längden inte att hålla ihop ett äktenskap om inte viljan finns hos båda, det räcker inte att enbart den ena vill. Målet måste väl vara att må bra, inte att hålla ihop ett dåligt fungerande äktenskap till varje pris. Man får ingen tapperhets- eller duktighetsmedalj när man dör för att man stod ut i ett dåligt, kanske rent ut av destruktivt äktenskap! Och livet går inte i repris heller...
SvaraRaderaSaltis-vill tro som du att det är HAN som inte skulle få det bättre. JAG däremot börjar tro på att jag faktiskt är värd bättre..
SvaraRaderafaith-ja hon är klok hon
allabout-hejpådig
Åsa-nej det gör ju ärligt talat inte det förstås
Anonymadu-tack för dina tankar och visst har du rätt i mångt och mycket.. livet går verkligen inte i repris!
Håller med alla ovanstående.
SvaraRaderaDenna blogg handlar ju faktiskt om att du inte har det bra, men jag vet hur svårt det är att lämna, även utan barn.
Men vi vet nog både du och jag att det kan bli bättre, och att VI ÄR värda ngt bättre!
Kram till dig.
uj.. han låter som ett ex till mig. Han var nedrigt elak, tryckte ner, kontrollerade, mellan presenterna, de röda rosorna(urk!) och de nästan tårdrypande "ångerattackerna" där han sa att han skulle sluta.. innan han gjorde om det igen, och var lika iskall och djävlig igen. Inför barnen dessutom. Usch.... Var liksom aldrig "hans fel" på nått vis. När jag sa till honom att om han inte blev snäll mot mig så tänkte jag gå, så uttryckte han sig sådär nonchalant. Sa att jag inte skulle lämna honom. För det hade ingen gjort förut, så det skulle inte hända. Han sa det som att han på nått vis var så fantastisk, att jag ju självklart inte kunde lämna.
SvaraRaderaNär jag väl gjorde det så bröt helvetet ut, och tio år senare så har han fortfarande inte förlåtit mig för att jag lämnade honom. Men guess what... jag är otroligt lycklig att jag lämnade, trots helvetet som blev. Och JO, livet kan vara otroligt mycket mer än så!!! Det kan rent av vara underbart!!