Tänker och tänker på allt jag ville få sagt.
På påsken fast jag redan glömt vad det var som hände då.
På förra helgen. Som jag är rädd snart faller i glömska även den.
För det är lite så. Att det glöms.
Så att jag bara härigenom i efterhand vet vad som egentligen hände och tvingas konfrontera det.
Jag vet och jag tänker.
Men jag är bara så trött.
Bara. Så. Trött.
Nu är vi själva till på fredag och det är knappt jag håller näsan ovanför vattenytan.
Blubb.
Å jag vet hur de känns att vara riktigt trött. Både fysiskt och mentalt. Hoppas att du trots allt lyckas hitta någon bortglömd energireserv att hämta kraft ur.
SvaraRaderaKramar!!!
Blåser iväg ett stort moln fyllt med energibubblor..... och kramar!!
SvaraRaderaSkär ner på allt som inte är absolut nödvändigt, hämta energi i att bara vara med barnen, det brukar funka för mig. Mys i soffan, stora papper fulla med färg, kladdigt bak i köket, utan att tänka på något annat än att bara vara.
SvaraRaderaHar läst så mycket jag behöver tror jag i din blogg för att få en bild av ert liv. Har du aldrig tänkt att din make kan vara sjuk? Ha en diagnos? Det kan han mycket väl ha, en neuropsykriatrisk sjukdom. Det står inte så mycket om hans beteende så jag läser mellan raderna. Det där precisa, att han inte kan sätta sig in i barns lek, situation, ex julgransklädandet, det ska vara på hans vis. Jag tycker han visar ångest i många situationer. Och stor egoism. Empatibrist. Elakhet. Ondska? Mognadsbrist. Du blir medlöpare och skriker och härjar med barnstackarna också. De får inte grundläggande trygghet. Din mans beteende liknar mycket ADHD-problematik, Asperger, autism m m.
SvaraRaderaJa anonym = Malin, jag kommenterade tidigare ikväll på ett inlägg också.
SvaraRaderaOch läste om dina "10 år". Kan du själv ha en diagnos? Fundera på det. Och vilken röra det verkar vara i ditt liv men som samtidigt verkar självvalt. Och så barnen i detta. Jag förstår inte hur och varför ni "skaffade" tre barn? När ni har det så labilt. Där verkar ni lika att ni inte tänker på konsekvenser alls. Hoppas för era barns skull att livet förändras till det bättre. Malin
SvaraRaderaJag skulle skriva något helt annat men blir så berörd av Malins ord härovan. För jag har svårt när någon går in med sin egen sanning. För vi har ju alla vår egen sanning.
SvaraRaderaMen...i alla fall.
Energi i massor skickar jag. Till dig. Så att du fixar helgen.
Kan inte annat än hålla med Malin! Tänk på barnen! Nu gör du INTE det även om du kanske tror det. Du är vuxen och kan välja. Det kan inte dina barn. //Kia
SvaraRaderaHittade till din blogg ikväll och har läst nästan hela nu.
SvaraRaderaJag förstår din kamp och känner med dig. Du verkar vara en väldigt fin och pedagogisk mamma men jag håller även med Kia, här ovanför.
Det här kan låta väldigt krasst men du har ett val. Varje dag väljer du att tycka synd om dina barn och dig själv och du väljer att stanna kvar.
Du har gett ert förhållande väldigt mycket tid och det kanske är dags att ge upp nu?
Välj att inte vara ett offer längre, sluta se dig som ett offer och välj att ta upp kampen för dina barn om inte annat, för självklart påverkas de av miljön som ni utsätter dem för.
Inte HAN, NI utsätter dem.
Förlåt om det låter elakt och jag har inte heller haft ett liv som varit en dans på rosor och jag förstår hur svårt det är. Sluta tänka på dig själv nu, stå upp för dina barn. Hur det än ser ut när ni väl brutit måste väl vara bättre än att de ser tillbaka om 15 år och frågar: Mamma varför gjorde du inget? Varför lät du oss utstå det där och varför valde du att ge upp ditt eget liv?
Börja med att gå och prata med någon tycker jag som kan hjälpa dig.
Kämpa på! Du är värd bättre! Dina barn är verkligen värda bättre och de har inte ens ett val.
KRAM!
...du skulle säkert klara dig alldeles brilliant själv med barnen (OM det är DET du vill) du verkar ha så många talanger, de kommer att blomma upp när du slipper allt bråk... åh vad du skulle kunna få det bra. Ångesta inte över barnen, man blir bara bedrövad och handlingsförlamad... :(
SvaraRaderaNi ska nog få det bra allihop... Heja heja heja dig och framtiden! KRAM Annica L
Kram till dig!
SvaraRaderaOch nu undrar vi också hur ni har det i familjen, hur mår barnen? Önskar dem allt gott, tänk, barn ska få vara barn, leka och känna sig trygga. Förväntansfulla utan rädsla. Ta hjälp snarast! Malin
SvaraRaderamånga märkliga kommentarer och en del fina. Men jag känner igen mig, varit i en relation med en man som var störd. Och med barn och allt. jag vågade först inte lämna, för att jag trodde att jag skulle tappa ännu mer kraft då; av hela processen att bryta upp t.ex. Men jag upptäckte att jag fick mer energi när hans kaos var längre bort från mig, och jag var trygg innanför min egen dörr.
SvaraRaderaEn annan sak som fick mig att först inte vilja bryta upp, var att jag var rädd att inte kunna skydda mina barn, när han skulle vara ensam med dom. men det är faktiskt bättre att barnen har ETT hem och EN plats att vara på där dom är trygga och får må bra och se hur deras ena förälder mår bra och sätter sunda gränser, än att båda föräldrarna lever ihop och INGEN mår bra.
Jag växte upp i helvetet, och det hade faktiskt vara bättre att min mamma hade lämnat, och jag hade fått vara ensam med min farliga pappa: för han skadade mig ändå. Hon kunde aldrig skydda mig. Hon visade mig aldrig hur man levde ett bra liv, och jag hade aldrig ens ETT ställe att vara på där jag kunde må bra och känna mig trygg eftersom hon levde med "fienden".
Handlar inte om hat eller nått. Utan att göra det man vet är bra för barnen, om man nu inte orkar göra det man vet är bra för en själv.
Hoppas du hittar modet att göra den förändring du behöver. Styrka och hopp till dig.
Kram.
/Lizzie
Jag vet hur det kan kännas och när det onda liksom faller i glömska. kanske orkar vi inte ta in all smärta för att stå ut tvingas vi glömma. Jag blir lite ledsen över en del kommentarer ovan från människor som i sin välvilja vill tala om både det ena och det andra för dig. visst är det vi vuxna som har ansvaret och barnen förtjänar att må bra. de har inte gjort något ont. men jag vet också att barn är fantastiska och överlever trots svårigheter även om man som vuxen får sina ärr.
SvaraRaderalevde också med en störd man när mina barn var små och jag borde också lämnat tidigare än jag gjorde. Men jag gjorde så gott jag kunde och mer kan ingen begära av dig.Tilläggas kan att barnen som är vuxna nu är fullständigt normala med fel och brister och tillgångar som alla andra. Men de har mycket lite kontakt med sin pappa.
Jag instämmer i det Lizzie skriver, styrka och hopp, för det finns hopp även om det kan kännas hopplöst emellanåt!
kram faith
Oj. Jag vet inte var jag ska börja nu. Många kommentarer har berört mig. Flera har fått mig att vilja ge upp bloggen. Jag söker inget martyrskap men det är tungt att vända ut och in på sitt hemliga rum och bli uppläxad. Det är ju just det som gör att man inte berättar för någon IRL. Att man skäms och sjunker än djupare. Men jag ska försöka hänga kvar här även om det blir glesare mellan inläggen nu på sommaren. Stort tack för alla varma tankar!!
SvaraRadera