På fotbollsträningen

Jag står vid planen med de andra mammorna och snappar plötsligt upp en del av en berättelse.

Om en pappa som hämtat på kalas. Då sonen halkat utför den isiga stentrappan och slagit sig rejält i huvudet. Och helt kallt bara konstaterar att han får skylla sig själv som inte ser sig för. Att man ska minsann inte tycka synd om. Lastar in den gallskrikande femåringen i bilen och åker utan att mer blir sagt.

Hon som berättar är såhär mer än ett år senare fortfarande så upprörd att hon skakar vid återberättelsen av händelsen.

Gud, tänker jag. Och känner igen mig alltför väl. Och tänker på pojkens mamma som jag mött någon enstaka gång. Att man hade väl aldrig trott att hon levde med en sådan man.

Hon heller.