Fredagstema: När jag var liten...

När jag var liten var jag väldigt kavat och framåt, omtyckt, glad och rätt så högljudd.

Så sägs det iallafall. För jag minns inget av detta själv.

Det enda jag minns är en gård vi bodde på, hur det såg ut där mellan höghusen och en unge som var riktigt elak. Jag minns att jag tvingades vara ute på dagis fast det var så kallt att glasögonen frös fast på kinden. Jag minns min fröken Y, helt klädd i vitt första skoldagen och jag minns när jag året innan dess fick en lillebror.

Så minns jag med kärlek mormor som var det varmaste som fanns, men samtidigt också alltid distanserad. Jag minns att pappa och jag byggde en evighetsmaskin och att jag hade en koja i överskåpet till en garderob. Det var väl där bland annat som jag byggde mig en värld där vänner inte behövdes. Eller rymdes för den delen. För jag minns också hur oerhört ensam jag alltid kände mig. Och hur jag liksom skulle skydda alla omkring mig från mina problem och tankar.

Mamma minns jag inget av, det är som att hon inte fanns där. Självklart gjorde hon det, fast jag vet ju att hon var sjuk redan då och det är sorgligt att inte minnas mer. Förstås minns jag också något av när de separerade, men bara att jag hjälpte till att dela upp innehållet i kökslådorna så att de fick lika mycket bestick. Inga bråk, inga hårda ord.

Ja, det var väl så det var.

När jag var liten.