Jag hostar mig igenom min andra lunginflammation på bara ett par månader. Min morfar dog på morgonen dagen före julafton. Orken räcker inte till.
Maken jobbar igen och det är bra att han får mer att göra.
Julen har varit ok. Helt ok bortsett från ett utbrott på kvällen före julafton då han med en stor sekatör hotade att klippa av toppen på julgranen. Nej, man tror ju inte att det är sant och den är svår att hantera den där djävulen när den tittar fram. Men, han drog sig tillbaka till slut och vi andra fortsatte att klä granen. Så sjukt det nu är så är sådant en del av vår vardag.
Mitt under lunchen på julafton frågade sexåringen om vi ska skiljas. Av någon anledning tittade alla på mig. Jag fick inte ur mig ett enkelt ja utan sa typ "vi har ju pratat om det länge... och om vi inte kan sluta bråka så måste vi nog det.. men det är inget som händer närmaste dagarna utan vi kanske flyttar först till sommaren."
På juldagskvällen hörde jag sonens bön från hans rum i mörkret. Smålog först, jag har aldrig hört honom be eller prata om Gud förut. Men, leendet stelnade snabbt när jag fick klart för mig vad han pratade om och tårarna började rinna istället. Vad säger man. Jag la mig hos honom och bara höll om. Då sa han att han bara vill dö.
Vi har också pratat helt lugnt och sansat om en skilsmässa. Att vi nog måste för barnens skull. Men det är oerhört komplicerat av skäl som jag inte kan gå in på här. Bara det att avveckla firman som just nu expanderar. Makens förslag har bland annat varit att vi ska fortsätta bo ihop "som vänner" men jag fattar inte hur det skulle vara någon lösning när det är just det här med att "bo ihop" som inte fungerar. Han överväger också fler utlandsuppdrag bara för att vi ska komma ifrån varandra.
Allt känns som olika varianter av konstgjord andning på väg mot det oundvikliga. Vi köper oss tid. Eller kanske är det bara han som gör det. Det är iallafall bra att han vet att toleransen från min sida är mycket låg nu. Jag är inte längre lika rädd för det oundvikliga. Botten är redan nådd och det känns som att den enda vägen nu, det är uppåt.
Kanske tar det tid. Men uppåt ska vi.
Bra. Jag tror på att ta kommandot över sitt eget liv; att det är det som är vägen även om den är guppig och jävlig.
SvaraRaderaBarn tar på sig skuld och det är det din 6-åring gör. Han förstår inte bättre och behöver hjälp med det...
Jag kan förstå att det kan finnas komplicerade skäl till att dra ut på en skilsmässa. Men vart drar man gränsen ?
SvaraRaderaHar man en 6 åring som vill dö, finns det inget annat än att hjälpa honom med att förstå att han inte har någon skuld i vuxnas beteende mot varandra. Hjälpa honom komma ifrån ett helvete.
Har läst din blogg länge, utan att känna irritation mot dig. Men jag känner stor frustration över att du liksom står mitt i händelsens centrum och bara drar ut på plågan och smärtan. Vad är det som hindrar dig att lämna en plågoande ?
Tror du dina barn tackar dig om några år för att du inte skyddade dom från hårda ord och hemska händelser. Nej, det gör dom inte.
Det finns alltid med dom hela livet.
Titta dig själv i spegeln och fråga :
Gör jag ALLT för mina barn ?
Ja, jag tror faktiskt att om du/ni äntligen tar steget och går skilda vägar så kan allt bara bli bättre! Ingen av er är ju lycklig, varken ni vuxna eller barnen.
SvaraRaderaVarför till varje pris leva med varandra när ni bara gör varandra illa? Man får ingen tapperhetsmedalj när man dör för att man stått ut år efter år i ett destruktivt äktenskap där alla familjemedlemmar mått dåligt!
Tänk också på vad för signaler era barn får av er vuxna, vill ni att de ska lära sig att leva som ni gör när de är vuxna? Att finna sig i och må dåligt i en mycket dålig relation där det förekommer hot om våld och ständig hård ordväxling? Vilka värderingar vill ni föräldrar ge era barn med sig ut i vuxenlivet? Hur vill ni att de ska minnas sin barndom?
Det är i min värld inte svagt utan moget och styrka att bryta upp från ett förhållande som är destruktivt och bara tär! Jag hoppas att du/ni finner styrka och mod nu äntligen, att bryta upp från det här - för det är uppenbarligen inte bra för er och framförallt inte för era barn. Så, bon courage!
Vännen!!!
SvaraRaderaÅterigen kan jag inte sätta mig in helt i din situation eftersom jag enbart vet det du delar med dig här på bloggen. Jag gissar att du liksom alla andra som bloggar inte visar upp hela registret här, men det innebär även att det kanske kanske finns stunder som t o m är VÄRRE än de svåra vi får läsa om? Vet inte om det är så. Men oavsett tycker jag nog nu att ni verkligen MÅSTE komma vidare med era liv. För ALLAS skull. Även din makes. Men särskilt för barnen. Ingen ska behöva växa upp med känslan av att man inte är tillräcklig och jag tror det är detta din son känner. Jag är ingen psykolog, men jag tror att du ska ta med din son (kanske även de yngre barnen) och söka hjälp. Jag tror de behöver proffshjälp för att bearbeta de här åren och upplevelserna. Och jag tror de behöver det rätt snart för att såren ska läka så smärtfritt och snabbt som möjligt utan att lämna för svåra ärr. En av mina bästa vänner blev omhändertagen som mycket liten och hon har inte sagt nästan något alls om tiden innan detta hände, MEN det hon sa och det som gör henne arg och ledsen än idag i vuxen ålder är att de inte tog henne från sitt kaotiska hem (sina biologiska föräldrar) tidigare. Hon var ett par år när hon flyttade därifrån. Så jag tror det är viktigt att tänka så också. Att detta liv ni lever nu tillsammans inte är hållbart och att det faktiskt kanske gör mer skada än nytta för barnen.
Jag dömer dig absolut inte. Och jag VET att jag inte kan komma och skriva dig på näsan vad du ska göra eller ej, men vännen jag hoppas och önskar att det nya året ger dig styrka att skapa dig ett nytt liv för er alla! Uppenbarligen har din make inte den styrkan och det modet han heller. Så jag tror tyvärr det kommer hänga på dig.
Komplicerade saker i livet finns alltid. I know. Men försök se dem som problem att LÖSA inte som ursäkter att gömma sig bakom. För det mår ingen bra av i längden.
Stor Varm Styrkekram till dig nu!
Och må 2011 bli det året som du kommer att minnas som början till det Bättre!!!!!!
Sorgligt ! Du verkar inte förstå vidden av Er/din situation. Vänta till sommaren....Din son mår så dåligt att han önskar att han var död och fick vara i himlen. Finns det något värre att berätta i sin blogg än det? Att sin lille son vill dö. Ska din son/dina barn behöva gå med klumpen i magen ändå till sommaren. Inget barn vill att sina föräldrar ska skiljas. Du är vuxen och har livserfarenheter som Du kan stödja dig emot men dina barn har ingetdera. Ska dina barn behöva känna ångest och skuld i flera månader till? För att sedan gå igenom nästa tunga process? Snälla tänk på dina barn. /Krista
SvaraRaderaJag ser att alla med perfekta äktenskap utan ett enda gräl eller hårt ord från någon någonsin manar till skilsmässa men det är inte alltid så jäkla enkelt. Mellan dåliga perioder kan det förekomma riktigt bra tider och de hårda orden som säkert kommer från er båda kan lika gärna vara tecken på sårad kärlek och frustration. Ibland kan även eländiga äktenskap räddas och vändas till något bättre. Med vänliga hälsningar och hopp om ett bättre år nu 2011.
SvaraRaderaDet är ett NYTT ÅR nu ta vara på det om inte för din egen skull så för dina barns !!!
SvaraRaderamassa styrkekramar
# Anonym!
SvaraRaderaDet finns inga perfekta äktenskap, men om en 6 åring vill dö då tycker jag att man ska ta sitt ansvar som förälder. Om du har läst denna blogg kan Du knappt läsa om det där goda tiderna som du pratar om.
Varför är vi människor så mesiga? Inte undra på att barn far illa ute i vårt samhälle. Vi står vid sidan av och tittar på. Det är nog inte så farligt....?
När min store son var liten, och jag var nyskild, var det en del sånt, kan jag säga...
SvaraRaderaDet tog några år, men sen kröp det fram:
"Mamma, kan du sluta älska mej också?"
Barn vill att mamma och pappa ska bo ihop, och är fruktansvärt lojala - se bara på alla barn till missbrukare och misshandlare, som inte bara skyddar sina föräldrar utan också tar på sej vuxenansvaret från mycket späd ålder.
Barn tror också att de har skuld i föräldrars oförmåga att leva tillsammans, "...om jag bara inte hade varit olydig, om jag bara gjort som mamma/pappa sa så det inte blivit bråk...", och det är så svårt, så svårt att vara den som "vet bäst".
Min dotter önskade och drömde om en återförening mellan mej och oappa långt upp i mellanstadiet, trots ny man och lillebror.
Lillebror pratar fortfarande om hur han saknar den tid vi alla bodde tillsammans, trots att han trivs utmärkt med nuvarande förhållanden.
Men - vill vi verkligen att våra barn ska växa upp i en miljö där en blöt stinkande yllefilt av känslor ligger över allting?
Att ta steget och lämna är förfärligt. Att bli lämnad är förfärligt. Styrkan får man hämta nånstans, för barnen måste veta att mamma/pappa kommer att älska dem in i döden oavsett om man klarar att leva ihop som vuxna eller ej, och att 6-åringar är i "första puberteten" med alla känslor det innebär gör inte saken lättare, precis.
Jag har en pre-pubertal liten gosse härhemma, och dö vill han flera gånger om dagen. Han är så missförstådd och eländig ("...men pappa säger att jag får vara uppe så länge jag vill, du älskar inte mej, jag vill döööö..."), och det är lätt att vara s k y l d i g då, jag ska ju få honom att må bra...?
Barn är inte vuxna, tänker inte som vuxna, och kommer aldrig att göra det. De är sina känslor, och har långt kvar tills de kan rationalisera och analysera, de känner och agerar. Vuxensättet att hantera saker är att prata, och det är lätt att projicera sina egna (vuxen)känslor på sina små.
De har rätt till det de känner, men det är bara så fel att tro att de känner som vi. För barnen är mamma mamma och pappa pappa, den inbördes relationen mellan de två storheterna har ingen betydelse, förutom att de förstås inte vill att familjen ska splittras.
Låt barnen känna, och låt barnen älska sina föräldrar. Den tid kommer när de har vuxit upp, och då kan de, med utgångspunkt i vuxenvärlden, bedöma sina föräldrar efter hur de agerat under uppväxten.
Jag önskar dej all styrka i världen, och framförallt önskar jag dina barn en glad och fri och lycklig mamma som kan finnas som en mjuk plats att landa på. Du kommer att få ta all deras sorg och ilska och ledsamhet - men vill du ha det på annat vis, egentligen?
De växer upp, glöm inte det. De växer upp, och frågorna kommer, och då är det jävligt skönt att kunna besvara dem med rak rygg och ärlighet!
Kram
Efter ett par år kom det, från sonen:
SvaraRadera"Mamma, kan du sluta älska mej också eftersom du slutade älska pappa?"
Det gjorde otroligt ont, för det är ju förstås självklart för oss, vuxna, föräldrar, att kärlek till barn och kärlek till partner inte har med varandra att göra, spelar i olika divisioner...
Drömmen om föräldrar som bor ihop finns alltid där, många år efter skilsmässan, långt upp i tonåren, drömde min dotter om att mamma och pappa skulle hitta tillbaka till varandra, och lilleman pratar ofta om hur han saknar tiden när "alla vi bodde i samma hus", och jag sörjer, som de flesta andra skilda föräldrar, att barnen drabbas av vuxnas oförmåga att leva tillsammans.
Men: jag inser förstås att allt skulle varit så mycket värre om jag inte brutit upp. Den lille har försteg, han har en mamma som lärt mycket, mycket av sitt förra liv, och syskon som är bevis på att barn fixar skilda föräldrar.
Däremot sörjer han vidare, för det är så det är: barn vill att deras föräldrar ska bo ihop, och tar på sej skuld för att de inte gör det.
Ingen tjänar på att man håller ihop en relation som inte fungerar. Alla mår dåligt av en skilsmässa, men det ger åtminstone möjligheten för alla att gå vidare i nya spår, inte gegga ner sej ännu mer i de gamla, sjunka djupare, fylla livet av än mer ledsamhet och sorg. Det är inte rättvist att barn drabbas av vuxnas beslut, men det är än mindre rättvist att låta dem växa upp bland en massa negativa känslor.
Du klarar det. Ni klarar det. Barnen sörjer, och kommer att drömma, och det är tillåtet och normalt!
Snälla säg något......
SvaraRaderaSEr att det är rätt länge sen du skrivit. Jag sänder dig en styrkekram och är glad över att ni redan kommit rätt långt på vägen. Hoppas ännu längre nu när jag skriver detta. Kom bara att tänka på att vecka-vecka kanske inte behöver vara det enda alternativet. Om pappan är så upptagen och oberäknelig, kanske det skulle vara bättre att han inte har barnen mer än vartannat veckoslut, till exempel och längre tider sen när han har semester? Om ni inte bor långt från varandra kan ju barnen när de blir större mera fritt besöka honom. jag önskar er verkligen kraft, och ljus och hopp i denna tunga process. Stor kram!!
SvaraRaderahoppas på ett livstecken snart <3
SvaraRaderaoch att ni har det bra !!
Så mycket kloka ord från alla här... Ta till dig av all medkänsla!
SvaraRaderaTänker på er!
KRAM.
måtte vi snart få veta hur ni mår!!???
SvaraRaderaTänker på dig. Hoppas det är ok.
SvaraRaderaKram från en trogen bloggläsare.
/O.
Hoppas, hoppas att livet tagit en annan vändning för dig!!!!
SvaraRaderahej, hur har du det? Följer med din blogg ganska regelbundet, men kommenterar inte alltid. Nu har vi inte fått höra hur ni har det på en lång tid. hoppas allt är ok. h. A-C
SvaraRadera