Läser Musikfrökens blogg och tänker förstås att jag är tacksam för att jag är frisk.
Tänker också att de var lyckliga trots allt som hade varandra.
Tänker att OM det var jag.. vem skulle hålla min hand så full av kärlek?
Om jag fick en cancerdiagnos med bara månader kvar att leva. Hur skulle jag göra då? Skulle jag lämna maken.... knappast, då är det liksom lite sent påtänkt. Vi skulle fixa det. Med betoning på fixa. Allt det praktiska. Barnen.
Vilken ångest att lämna barnen! Inte bara för att inte få vara med om deras uppväxt. Jag skulle dessutom ha ångest för vilket liv jag lämnar dem till. Hur han ska klara av att ta hand om dem, ge dem trygghet och kärlek. Han har sagt det själv flera gånger, att det värsta jag kunde göra mot honom vore att dö och lämna honom med barnen. Att han inte vet hur han skulle klara av det. Inte jag heller! Jag skulle sväva som en osalig ande här i huset om jag bara kunde. För det vet man ju inte om man kan. Förrän det är försent.
Och när jag ligger där, för att jag inte kan annat, skulle ingen självklar kärlek fylla rummet och ingen skulle med en älskande makes värme och ömhet hålla min hand eller smeka min kind. Och om det var så skulle det kännas som hyckleri på hög nivå.
Han skulle säkert försöka på sitt sätt. Mjukna. Men alltför mycket sorg skulle redan finnas mellan oss för att kunna möta denna sista vid varandras sida.
Jag skulle gå ensam.
Förts vill jag säga att man aldrig "går ensam"!!!! Det finns alltid de som väntar på en med kärlek... Nu ska man ju inte ta ut eventuela sjukdomar i förskott. Vissa saker kan vi ju inte påverka. Tänker ibland på samma som du.. Vem skulle gråta över mig förutom barnen.. Men det är ju skitsamma egentligen. Vem bryr sig! det enda som skule smärta är ju att lämna sorgsna, ledsna barn efter sig. Hans uttalande är helt absurt! Tyder på stora problem av många slag, tycker jag iaf! Skit i båtar, fina villan, poolen etc... Skynda dig därifrån med förståndet i behåll. Jättekramar /K ps. om du bodde nära skulle du så gärna fått en ny vän IRL!!
SvaraRaderaOj vad många stavfel... Hade bråttom nyss!! ;)
SvaraRaderaKlickade vidare till bloggen du länkade till, så fruktansvärt sorgligt.
SvaraRaderaIbland är det jätteskönt att tycka synd om sig själv och ritkigt gräva ner sig i sådana tankar, men sen gäller det att snabbt kravla sig upp igen. En sjukdom förändrar alla involverade, man blir ofta överraskad över både sina egna och andras beteenden, det är som om petitesserna (som egentligen allt annat blir till) direkt faller bort - det kan man inte tänka sig in i med en "tankelek". Var glad att ni alla är friska och trots allt har problem som det går att lösa - på sätt eller annat.
Usch ja det ar sa otroligt sorgligt nar nagon gar bort i fortid. Jag har haft en tendens sedan sofia foddes att oroa mig nagot otroligt att nagot ska handa antingen mig eller de andra i familjen. For tanken pa att lamna eller lamnas kvar ar sa fruktansvard.
SvaraRaderaNu kanner jag inte till tillrackligt om din situation for att egentligen uttala mig, men det later pa de inlagg som jag last som om det finns en oerhord massa sorg hos dig och i ert forhallande. Jag tror visserligen precis som Jemaya skriver att nar man stalls infor nagot sa tufft som doden sa forandras man och kanske skulle din man inte reagera som du tror (fast jag hoppas verkligen aldirg att du behover fa reda pa om sa ar fallet!). Dock undrar jag om det verkligen ar vart att vanta i ett forhallande om det kanns sa? Sedan vet jag ju ocksa att det ar oerhort latt for oss som inte ar i samma situation att skriva att du sjalvklart ska ga darifran... for nar man ar mitt uppe i det sa ar det sjalvklart inte alls lika latt!! Jag hoppas hur som helst att det ska bli battre for er!
I morgon är det 2 år sedan min svärmor gick bort i förtid i cancer, efter knappt 2 månaders sjukdomstid. Saknar henne...
SvaraRaderaJag önskar av hela mitt hjärta att du och barnen innan året är slut ska få ett bättre liv än det ni lever idag!! Önskar också att jag kunde få ge dig en stor kram IRL...
Katja-tack va gullig du är!
SvaraRaderaJemayá-ja allt annat blir ju så skitlitet om man tar ett steg tillbaka, det kan till och med han inse.. tills nästa gång bägaren rinner över och det krävs ju inte mycket ändå..
Millan-Å tack du ser precis hur det är! OM jag tar några steg tillbaka och ser på det hela utifrån så skulle jag ju självklart sagt detsamma. JAG har aldrig varit den som tyckt att man ska hålla ihop bara för barnens skull eller överhuvudtaget om man inte mår bra tillsammans. MEN nu blev det såhär, nu sitter jag här, och det är FANIMEJ INTE alls lika självklart på något sätt. Jag har försökt förstå mig på varför och kommer bara fram till att JAG inte är densamma längre, att min självkänsla krympt till oigenkännlighet och att det inte finns några enkla lösningar. Jag måste hitta tillbaka till mig själv..
Strandmamman-Tack du det hade varit trevligt! Jag kan inte minnas NÄR jag fick en kram senast faktiskt, tragiskt, förutom barnens förstås. Samtidigt är det nog så att OM det hände skulle jag inte klara av att hålla masken utan bara börja storböla.. så det är väl lagom såhär på avstånd;)
Åh jag blir så ledsen när jag läser om Musikfröken, så tragiskt, så sorgligt. Det är min största rädsla, att något ska hända mig eller mina barn.
SvaraRaderaJag hoppas du hittar din självkänsla igen och inser vilken underbar och stark kvinna du är. Du ska vara med någon som tar hand om DIG och som gör DIG lycklig. Kram!
Mia- ..och då tänker ju JAG förstås att hur kan DU kalla MIG underbar och stark... det är ju bara fejk, jag är en stor bluff... typiskt va?! Men tack ändå!
SvaraRaderaJag hittade den bloggen genom Vimmelmamman. Så sorgligt.
SvaraRaderajag kan bara stödja det Strandmamman mfl säger ovan: det är bara att hoppas på att ditt liv ska bli bättre innan årets slut!
Då ska det bli bättre.
Absolut.
Kram!