Mina föräldrar hade många vänner. Det var alltid midsommarfest med ett tiotal familjer hos oss.
Jag hade mormor som stod mig nära och flera älskade fastrar och kusiner som ofta fanns där.
Vad har jag att ge till mina egna barn?
När vi bor så långt borta från mormor, morfar och moster.
När vi knappt umgås med några andra annat än mycket, mycket ytligt.
Jag vill ju ge dem det som jag hade ändå, tryggheten i att ha flera betydelsefulla vuxna i sina liv. Fler förebilder. Rötter.
Jag ÄR inte en sådan som lätt får nya vänner. Det tar tid att lära känna mig och jag släpper inte gärna andra in på livet.
Så hur GÖR man?
Vet inte riktigt om det lika idag som förr. Vi träffade också mycket släkt och vänner när jag var liten. Idag är alla så upptagna med sitt och ska man träffas så ska man boka långt i förväg. Jag tror det är så för många idag. Tryggheten sitter nog i den närmaste familjen.
SvaraRaderaKramen på dig!
Det är svårt att skapa nätverk som vuxen. Det är något som tar tid, kraft och energi. Man måste jobba för att det ska bli något. Jag vet.
SvaraRaderaKan du kasne gå "via barnen" lite? Inga föräldrar till några av dina barns vänner som känns bra att utveckla någon form av djupare relation med? Eller finns det ngt annat typ av nätverk omkring dig? Hur är det med nätverk online för hemmaföräldrar? Finns det ngt sådant?
Kanske måste man börja i den änden där man faktiskt naturligt träffar på personer utan att behöva "söka upp dem aktivt". I ditt fall känns det som om just föräldrar till andra barn skulle kunnna vara en sådan hyfsat naturlig väg??
Personer du ändå träffar. Föräldrar du möter på dagis. Snackar en stund med vid hämtning o lämning. Kanske du ngngång skulle kunna då och där bjuda hem dem på en fika. Inget märkvärdigt men bara en kaffe. Barnenkan leka och ni kan prata.
Jag vet inte? Det är svårt, men värt ett försäk.
Jag har och hade samma fundeingar när vi lämnade Sverige och det sociala nätvrk vi hade där. Familj. Vänner. Men nu käner jag att jag lyckats bygga upp ett hyfsat nätverk här faktiskt. Men det har blivit via jobbet till största delen. Så för dig tror jag verkligen det skulle vara bra att börja utgå från "naturliga" interaktioner. Se om de kan fördjupas.
KRAM!
Taina-kanske är det så, kanske idealiserar jag också bilden av den stora familjen, men det vore nog lättare nöja sig med den lilla om den var mer harmonisk..
SvaraRaderaSaltis-jo det är ju så man får göra och de jag ändå lärt känna lite är dagiskompisars föräldrar.. klart att det kanske kan fördjupas om man har tur med tiden MEN det kan ju aldrig bli som med en släkting som man kan känna att de kommer finnas kvar där för mina barn no matter what.. så ibland undrar jag om inte det enda rätta vore att flytta hemåt igen. Fast det finns en rätt stor risk att man romantiserar lite här också.. och tror att man kanske kommer ses så mycket mer än vad det skulle bli i verkligheten. Kluven också bara till det faktum att barnen kommer se det här stället som "hemma" och inte Norrland. Det känns så fejkat eftersom jag inte känner mig hemma här.. Kram!
hmm, ja, kanske du bara blir trött att höra samma igen, men jag har alltid trott på att man måste göra något åt en situation som inte fungerar. VILL du stanna och leva vidare med din man? Ifall JA, DÅ måste ni ju göra något åt ert förhållande, har du talat med honom om hur barnen påverkas av era gräl etc? Om du INTE ser en framtid med honom, kanske just Norrland kunde vara en lösning - flytta dit, åtminstone tillfälligt, börja om från början. Då får du säkert stöd av dina släktingar och kanske gamla vänner som finns kvar? Kram och mod och styrka att göra rätt beslut för er alla!
SvaraRaderaFast då FÅR jag ju inte flytta med barnen... eftersom vi är gifta och jag inte lär få enskild vårdnad.. tyvärr. Gamla vänner finns inte kvar men det är just min pappa och min faster som jag saknar mest och en kusin som har barn i samma ålder som våra.
SvaraRaderaJag tycker du ska börja med att prata med en familjerådgivare eller en advokat. Så att du vet fakta.
SvaraRaderaAtt stanna kvar i förhållandet som du beskrivit det kommer att påverka dina barn negativt i framtiden.
Du kan ju åtminstone kolla upp fakta om vad för hjälp finns att få!
Jag tror att det beror lite på det där hur man gör, jag är inte heller sådan att jag har lätt för att skaffa vänner, utan det är mer att folk får kämpa lite för att lära känna mig, men tack och lov finns det de som har gjort det... Men jag flyttade ju till sthlm och de jag har lärt känna här har jag ju lärt känna främst genom jobb och genom studier.. Då har man ju på något sätt en gemensam grund att stå på, eller ett gemensamt intresse... Annars tror jag nog att man får ta sig tid, en kurs eller kolla om det finns någon bokcirkel eller annan form av klubb i ens omgivning...
SvaraRadera