Rubriken anspelar på en bok jag läste som barn.. om hur tokig en dag kan bli, där tjejen tar med sig soppåsen istället för väskan till skolan och sen händer det allt möjligt konstigt. Känt mig sådan många gånger i livet. Förvånad att jag inte fått med mig soppåsen till dagis någon gång, där jag rusar ut med klädpåsar, barn och så... soppåsar...
Så blev det torsdag igen och dagisledigt för barn till föräldralediga. Visst lite debatt i lokalblaskan om just det huruvida dessa barn överhuvudtaget ska få gå på dagis.... kommentarer typ "gråter när tvååringar ska tvingas in på dagis istället för att vara hemme och MYSA med sitt lilla syskon.." Jo hoppsan ja, det skulle inte bli så mycket mysa av! Jag är så glad att vi har dagis de timmar vi har för båda de övriga barnen behöver så mycket mer än en trött mamma som ammar mest hela tiden. Träffa sina kompisar och slippa så påtagligt se hela tiden hur mycket bebisen tar av mamma. Tvååringen är för övrigt den som mest av alla VILL till dagis. Ropar "hurra" och springer ut i hallen. Lika glad när vi ska hem och det är väl tur det annars skulle det förstås kännas lite konstigt. Betackar mig för övrigt för andras tyckande om hur vi ska göra med våra barn. Samma sak med föräldrapenningen. Det är ett väldigt tyckande. Kan väl alla välja själva hur de vill göra! För oss inget alternativ med pappaledigt eftersom min man skulle få max 40% av sin lön istället för min 80%.. Ojämlikt så det förslår, men vi har valt det och jag är uppriktigt sagt inte ledsen för att att jag tagit hela hemmabarnbiten. Men visst känns det tungt att jag hela tiden dessutom känt mig ensam om ANSVARET och det kanske skulle sett annorlunda ut om även han provat på att vara hemma. Nu är det alltid jag som ser till att de har mat och kläder, sover och kommer till respektive från dagis. Känner aldrig att jag kan släppa något av kontrollen. Curlar maximalt och klär till och med på barnen om de ska åka med pappa någonstans, skickar med mellis... Ja jag ser precis hur det låter men det är för barnens skull. För att det ska gå så smidigt som möjligt, för att ingen ska hinna bli grinig och irriterad. För att de inte i onödan ska utsättas för hans rent ut sagt jävliga humör.
Den här torsdagen är rätt ok so far. Maken faktiskt hemma för en gångs skull. Dock lika ensam som vanligt om morgonstök, påklädning och matsäck. Underbart solig dag. Tog oss ut på isen en sväng, men barnen tröttnar ju så snabbt och det blåste lite kallt. Hade hoppats att mellantjejen skulle somna i vagnen men det urartade. Vägrade äta utan att ta av sig vantarna. Trött, hungrig, kalla händer... Slår lillasyster vaken bredvid sig, snor hennes filtar.. Brorsan orkar inte gå hem utan måste dras i pulkan. Får köra båda dubbelvagn och spark.... med skidor... Puh! Ibland undrar man för vems skull man ger sig ut. Men idag kändes det att det var för min egen skull. Riktiga vårkänslor av sol och snöknarr. Blundar och kan nästan låtsas att jag befinner mig 100 mil norrut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar