Giv mig styrka! Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så irriterad på mina underbara barn, men det blir jag och jag skäms så hemskt mycket för det!Klockan är inte mer än tio en lördag som idag så känner jag bara att vi måste UT ur huset, eller iallafall så måste BARNEN UT. Blir fullkomligt galen när de springer runt, runt i hela huset och vägrar lyssna på ett ord jag säger. Stora hetsar lilla till att göra allt man inte får. Lilla bara bubblar av skratt och bus. Stora mer lömsk. Minsta vill amma, bäras, bytas så jag hinner inte ingripa i allt som händer. Blir så provocerad till slut så jag säger bara UT...... lägger minsta i vagnen och byltar på alla kläder. Tar med ett par bananer. Andas. Låter de rumla runt i snö, lera, grushögar, whatever.
Skäms för hur jag reagerar. Tänker på alla som förlorat ett barn, eller inte välsignats med några. Jag borde inte skrika och skälla. Fy skäms. Vart tog mitt tålamod vägen???
Efter mer än 20 år som förälder måste jag säga att det u gjorde visar på stort tålamod. Även om det inte känns så. Strongt gjort att få på barnen och gå ut. Jag brukar säga att jag förstår människor som slår barnen i elementen eller kastar ut dem från balokongen. Låter det hemskt?! Jo jag förstår, som ensamstående met ett överaktivt barmn har jag varit nära gränsen många gånger. SKillnaden är att jag precis som du har en gräns. Jag stängde dören grät en skvätt och tog nya tag.
SvaraRaderaUngefär så gjorde du med. Känn dig styrkt av att hitta ny kraft.
Kram Simone
Ser ut som en helt normal vardagssituation med småbarn i mina ögon. Så enkelt att stå utanför men så svårt när jag är mitt i det. Men någonstans i vår tålamodsbrist vet vi ju att vi uppskattar våra barn. Om det skulle hända något allvarligt ställer vi om direkt.
SvaraRadera